Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pietism - Pietist - Pietisten (tidskrift) - Piette, Édouard - Piezoelektricitet - Piezometer - Pifferari - Pigafetta, Francesco Antonio - Pigalle, Jean-Baptiste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
983 Pietist-
digheternas ingripande stäcktes deras
verksamhet. Under sin Blekingetid på 1760-talet
utövade emellertid Murbeck ett långvarigt
och vidsträckt inflytande. Hans andlige
lärjunge A. Elfving hann under sin korta
verksamhet i Kalmarstiftet att påverka stora
kretsar i samma anda. En direkt avläggare
till den av dessa båda prästmän skapade
fromhetsriktningen var den på 1800-talet
framträdande gammalpietismen,
vilken i den konservativa p:s anda under
ledning av P. Nyman, L. P. Se 11 er g ren
och J. Ternström vann betydande
utbredning mest i s. Småland och Blekinge, där
den ännu fortlever.
Ben vid 1800-talets mitt framträdande
stora folkväckelsen i Sverige har tidigare
betecknats som en modern p. Även om den både
litterärt och idéhistoriskt hör samman med
den äldre, här ovan skildrade p., företer den
dock en helt annan mentalitet och religiös
förkunnelse. Dess läro- och fromhetstyp har
därför inom den nyare forskningen
betecknats som n y e v a n g e 1 i s m (se d. o.).
Litt.: A. Ritschl, »Geschichte des
Pietismus» (3 bd, 1880—86; grundläggande men
ensidig); H. Stephan, »Der Pietismus als
Träger des Fortschritts» (1908); E. Troeltsch,
»Protestantisches Christentum und Kirche in
der Neuzeit» (i »Die Kultur der Gegenwart»,
bd 1, 2:a uppl. 1909; idéhistorisk översikt);
E. Linderholm, »Teologi och pietism»( i
Kyrko-hist. Ärsskr. 1914; analys av litt.); W.
Mahr-holz, »Der deutsche Pietismus» (1921;
hu-vudsakl. aktstycken); se även litt. under
flera i art. omnämnda personer. — E.
Linderholm, »Sven Rosén och hans insats i
frihetstidens radikala pietism» (1911;
grundläggande; med bibliogr.); H. Pleijel,
»Herrn-hutismen i Sydsverige» (1925); E. Newman,
»Nordskånska väckelserörelser under
1800-talet», I (1925); E. Liedgren, »Svensk psalm
och andlig visa» (1926). HgPl.
PietPst, anhängare av pietismen (se d. o.);
numera stundom beteckning för varmt
religiös person av känslobetonad fromhetstyp,
ofta med något asketisk livsriktning. Se
härom Hj. Holmquist, »Pietister» (i Kirke og
Kultur 1923). Hg Pl.
Pieti’sten, religiös uppbyggelsetidskrift,
grundad i jan. 1842 av metodistpastorn
George Scott och C. O. Rosenius, vilken snart
blev ensam red. och gjorde P. till språkrör
för nyevangelismen (se d. o.). P. hade då en
oerhörd spridning och utgick på 1850-talet i
nära dubbelt så många ex. som den då mest
spridda tidningen, Aftonbladet. 1868 blev P.
P. Waldenström utgivare och fyllde
tidskriften med långa religiösa utredningar. 1908
blev P. organ för Svenska missionsförbundets
inre mission. 1919 sammanslogs P. med
tidningen Missionsförbundet. HgPl.
Piette [piä’t], É d o u a r d, fransk
paleon-tolog och arkeolog (1827—1906). P. blev
ryktbar genom sina undersökningar av
Gourdan-oeh Lortetgrottorna i Sydfrankrike samt
framför allt de pyreneiska grottorna vid Mas
d’Azil och Brassempouy. P:s utomordentliga
samling av paleolitiska skulpturer och
gravyrer, nu i museet i S:t-Germain-en-Laye, lades
av honom delvis till grund för ett
kronologiskt system. Epokgörande var hans
upp
Pigalle 984
täckt vid Mas d’Azil (se d. o.) av en
övergångsperiod mellan paleolitisk och neolitisk
tid. P. skrev bl. a. det stora verket »L’art
pendant l’åge du renne» (1907). (H. R-h.)
Pie’zoelektricitet (av grek. pie’zeln, trycka),
vid mekanisk deformering av en fast kropp
uppkommande elektricitet. Fenomenet har
ingående studerats av J. och P. Curie och av
W. Röntgen. Vid sammantryckning el.
sträckning av en hemimorf kristall (se
Kristallsystem) i riktning av en kristallografisk
axel, kring vars båda ändar ytornas
fördelning är olika, uppträda vid dessa ändar
elektriska laddningar av motsatt tecken (jfr
Elektricitet, sp. 560). Fenomenet, som
framträder tydligt hos bl. a. turmalin, kvarts
och kristaller av vinsyrans salter, kan med
lätthet omvändas, så att en elektrisk
uppladdning av vissa kristallytor medför en samtidig
mekanisk deformation av kristallen. Sker
uppladdningen periodiskt, lämpligen med hjälp av
elektriska svängningar (jfr d. o.),
kan man erhålla longitudinella mekaniska
svängningar av mycket hög frekvens, t. ex.
intensivt ljud med 1 mill. svängningar per
sek. Dylikt ljud dödar smärre djur, bringar
en vätskeyta att lyfta sig eller bära en
belastning av en svängande skiva,
ljudsvängningarna låta sig ledas längs en meterlång
glaskapillär, vars andra ända samtidigt lätt
borrar sig igenom en träskiva, o. s. v. Genom
lämplig koppling låta sig svängningarna i en
kvartskristall bringas till elektrisk
återverkan, så att en självstabilisering
åstadkommes. Sålunda stabiliserade svängningar kunna
lätt reproduceras av samma kristall med en
noggrannhet av 1 på 10 mill., varför man
inom radiotekniken gärna använaer
kvartskristaller till frekvensnormaler. Med hjälp av
dylik s. k. piezokvarts direkt eller indirekt i
vatten åstadkomna ljudvågor ha fått
användning vid ekolodning (jfr Lödning). J. T.
Piezomèter (av grek. pie’zeln, trycka, och
me’tron, mått), en av H. C. örsted konstruerad
apparat för mätning av vätskors
kompressibi-litet, förbättrad av bl. a. H. V. Regnault.
Piffera’ri, it. (av pi’ffero, skalmeja),
abruz-ziska herdar, som till åminnelse av herdarna
i Betlehem plägade vid jultiden sjunga
framför madonnabilderna sina urgamla religiösa
visor och sluta varje strof med spel på
skalmeja el. säckpipa.
PigafeTta, Francesco Antonio,
italiensk sjöfarare (1491—omkr. 1534), medföljde
Magalhäes på hans världsomsegling och skrev
en berättelse om denna färd (först utg. 1800
av C. Amoretti, senast på tyska i H. Plischke,
»Fernao da Magalhäes», 1922).
Pigalie [pigaT], J e an - B ap ti s t e, fransk
skulptör (1714—85), betecknar i sitt lands
bildkonst rokokostilens uppblomstring. Efter
sin återkomst från Rom 1741 utförde han för
madame de Pompadour de båda statyerna
»Merkurius» (se bild 51 på pl. 3 till art.
Fransk konst) och »Venus» (skänktes till
Fredrik II av Preussen; nu i
Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin). Till dessa verk sluta sig
den utsökta gossbilden »Barnet med
fågelburen» samt gruppen »Vänskapen och
kärleken» (båda i Louvre). På 1700-talet tillkom
den i högsta grad tidsbetonade Voltairestatyn
i Institut de France (den åldrige Voltaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
