Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pigalle, Jean-Baptiste - Pigault-Lebrun, Charles - Piggfisk - Piggfrö - Pigghaj - Piggsvin - Piggvar - Pigment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’985
Pigault-Lebrun—Pigment
986
framställes naken, endast ett lätt draperi är
kastat över midjan). Monumentet över
marskalken av Sachsen i Thomaskyrkan i
Strass-burg (1753—76) är figurrikt och imponerande
(se bild 17 på pl. till art. Gravvård). I
samma anda men enklare och mera stillsamt
hållet är monumentet över hertigen av
Har-court i Notre-Dame i Paris. I Musée Jacque
mart-André där finnes ett av P:s sista alster.
»Ung flicka som drar en törntagg ur foten».
Monogr. av S. Rocheblave (1901). G-g N.
Pigault-Lebrun [pigå’-løbrö’], Charles,
fransk författare (1753—1835). P. skrev en
mängd för sin tid dristiga sederomaner, ss.
»L’enfant du carnaval» (1792;
»Fastlagsbar-net», 1851), och populära lustspel, flitigt
spelade även i Sverige, ss. »Les empiriques»
(1795; »Charlatanerne», 1800). Kj. S-g.
Piggfisk, zool., se Igelkottsfisk.
Piggfrö, La’ppula (Echinospe’rmum),
växtsläkte bland strävbladiga växter, vars arter
ha små förgätmigejlika blommor och frukter
med hullingborst. I Sverige finnas två. arter,
L. echinata och L. deflexa. E. S-g.
Pigghaj, zool., se Hajar, sp. 285.
Piggsvin, en grupp av däggdjursordn.
gna-gare. Samtliga p. kännetecknas av att hår
i växlande utsträckning omvandlats till
längre el. kortare taggar, i regel livligt
färgade. Kroppen är satt, halsen kort, huvudet
klumpigt och överläppen kluven. Alla p. äro
växtätare. P. omfatta två fullt självständiga
familjer. Träd piggsvinen, fam.
Coen-didae, från Nya världen äro klättrande
former, med väl utvecklat nyckelben,
klätter-fötter med vårtbeklädda sulor, hos syd- och
mellanamerikanska arter även gripsvans. Till
dessa hör det vanliga trädpiggsvinet,
Coendu (Cercolabes) novae-hispaniae, från ö.
Mexiko och Centralamerika. Det når en
längd av 95 cm, varav svansen upptar en
tredjedel. Hårbeklädnaden är lång, mjuk,
glänsande och täcker till större delen
taggarna. Dessa äro gula med svart spets och
sitta helt löst i huden. Grip svan
s-piggsvinet el. cuandun, C. prehensilis,
når en längd av 110 cm, därav svansen 45 cm.
I motsats till hos föreg. art finnas taggar
även på bålens undersida. Det finnes i
större delen av Sydamerika. I Nordamerika
förekommer det i flera arter uppträdande
ursonsläktet, Erethizon. Längden
uppgår till 80 cm, varav en fjärdedel kommer
på svansen. Denna är tillplattad, på
översidan försedd med taggar och nyttjas som ett
effektivt försvarsvapen, med vilket djuret
utdelar kraftiga slag. Ursonen var förr
allmänt spridd men är numera täml. sällsynt.
Dess kött ätes av indianerna. Gamla
världens p. äro jord piggsvinen, fam.
Hy-stricidae. De utmärkas av längre taggar,
djupt kluven överläpp och kraftiga grävklor.
Nyckelbenet är ofullständigt. Hos
kvast-piggsvinen el. taggråttorna,
släktet Atherura, är taggbeklädnaden svagt
utbildad och svansen lång. De bli högst 60 cm
långa, varav 20 cm komma på svansen, och
förekomma dels i v. Afrika, dels i Bortre
Indien. Egentliga piggsvinen, släktet
Hystrix, utmärkas av kort svans, beklädd
med ihåliga taggar, täml. långa ben och
rundade öron. Taggarna, som äro de största,
Sydafrikanskt piggsvin, Hystrix africae-australis.
som anträffas inom djurriket, bekläda
hu-vudsakl. den bakre hälften av kroppen. Det
vanliga piggsvinet, H. cristata, når en
längd av 65 cm. Svansen är 11 cm och
höjden över skuldrorna 24 cm. De längsta
taggarna äro 40 cm. Håren liksom taggarna
äro svartbruna och vita. Längs halsen finnes
en uppresbar man av långa borst. Med
svansens taggar framkallas ett skarpt rasslande
ljud, då djuret oroas, och samtidigt resas
bålens taggar. Arten finnes i
Medelhavsländerna, närstående former i Afrika. T. P.
Piggvar, zool., se F 1 u n d r e f i s k a r, sp.
632 och bild 1.
Kromatofor, starkt förstorad.
Pigme’nt (av lat. pi/ngere, färga). 1. (Med.)
Egenfärgade substanser, som uppträda inom
de levande organismerna, särskilt i
djurvärlden. P. kan fysiologiskt förefinnas inom
skilda vävnader (bindväv, epitel,
gangliecel-ler, glatta muskelceller, hjärtmuskelceller),
har formen av små korn el. korta stavar
och företer till sin färg alltid någon avart
av brunt. Det i bindväven förekommande p.
utfyller ofta fullständigt hela cellkroppen
(utom kärnan), tillhörande ej sällan
synnerligen vitt utbredda, greniga bindvävsceller
(färgbärare, kromatoforer, se bild).
Dessa cellers ofta betydande greniga utskott
kunna under inflytande av nervretningar
indragas, varigenom t. ex. i huden färgväxlingar
kunna uppstå. Pigmentutbildningen i
bindväv kan f. ö. växla på ett regelbundet
sätt (många djurs praktklädnad vid
brunsttiden). I människokroppen är kromatoforers
förekomst jämförelsevis obetydlig (t. ex. i
ögats bindhinna och i bruna födelsemärken,
naevi). Pigmentering i epitel är vitt utbredd.
Hudens färgning hos de färgade
människoraserna är betingad av starkare pigmentering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
