Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pik - Pik (bergsspets) - Pik, ätter - Pika - Pikant - Pikareskstil - Pik Baba - Piké (tyg) - Piké (kortspel) - Pikenerare - Pikera - Pikes peak - Piket - Pikfall - Pik Kaufmann - Pikoppling - Pikrat - Pikrinsyra, Trinitrofenol - Pikrotoxin - Piksborg - Piktank - Pikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Pik—Pikter
990
Pik. 1. (Krigsv.) Stötvapen med långt
träskaft och smal järnspets, i äldre tider buret
av fotfolkets tungt rustade manskap, som
därför kallades pikenerare (jfr
Infanteri, sp. 562). Vid 1500-talets början var p.
över 5 m lång, förkortades på 1600-talet och
kom under 1700-talet ur bruk, sedan
bajonetten införts. Jfr Lans och Spjut.
2. Se F i s k r e d s k a p, sp. 499.
3. (Sjöv.) Se Akterpik och F ö r p i k.
Pik (fr. pic, piton, sp. pico, rätorom. piz,
it. picco, eng. peak), bergsspets, mest i
Alperna och Pyrenéerna vanligt namn på i en
smal spets utlöpande bergstoppar.
Pik, namn på flera medeltida adelsätter. Se
K. H. Karlsson, »Medeltidssläkter med
namnet Pik» (i Personhist. Tidskr. 1909). Jfr
P i k s b o r g.
Pika, se P i k f a 11.
Pikant [-a’rjt] (fr. piquant), retande;
livligt fängslande; kvick, »pepprad». —
Pikanteri, fängslande skälmstycke.
Pikare’skstil (sp. estilo picaresco, av picaro,
skälm, dagdrivare etc.), stil i spansk
litteratur, senare efterbildad t. ex. i Frankrike, som
kännetecknas av förkärlek för skälmar och
landstrykare som hjältar i noveller och
romaner. Se Le S a g e och M e n d o z a, D. H.
Pik Baba, högsta toppen bland Alaibergen,
omkr. 6,000 m ö. h.
Piké (fr. piqué), ett slags tätt bomullstyg
med krusig yta; väves med dubbel varp och
är till bindningen besläktat med m a t e 1 a
s-s é (se d. o.).
Piké (fr. piquet), ett urspr. franskt
kortspel, spelas av två personer, som vardera få
12 av de 32 kort, som begagnas; de 8
återstående äro köpkort (talong). Se »Små
spelböcker, 8, Piquet» (1913).
Pikenerare, se Pik 1.
Pikéra (fr. piquer), göra ett tyg uddigt i
kanten; reta, förarga.
Pikes peak [pålks pik], bergstopp i
Colorado, U. S. A., 4,295 m ö. h., v. om staden
Colorado springs (se d. o. oeh bilder till art.
Colorado). Bilväg och bergbana till
toppen. P. upptäcktes av general Z. M. Pike
1806 och besökes livligt av turister.
Piket (fr. piquet), truppavdelning, som
hålles i beredskap att i händelse av behov
genast utrycka. P. kallas i Sverige b
e-r eds kap (eldsläckningsberedskap o. s. v.).
— Inom marinen begagnas p. i
sammansättningar som piketofficer (den officer,
som senast haft vakt och avses som
beredskap), säkerhetspiket
(bevakningsbå-tar o. dyl., liggande i beredskap) m. m. Om
p o 1 i s p i k e t se d. o.
Pikfall, talja (tåg), varmed ett segels
gaffel upphissas, d. v. s. p i k a s.
Pik Kaufmann, högsta toppen bland
Trans-alaibergen, 7,137 m ö. h. P. upptäcktes av A.
P. Fedtjenko (jfr d. o.).
Pikoppling, en ganska spridd anordning
för att i fabriker och verkstäder hastigt
stanna rem- och kugghjulstransmissioners
rörelse vid olyckstillbud. Jfr
Axelkoppling, sp. 628.
Pikrät, se Pikrinsyra.
Pikrlnsyra, Trinitrofenöl, C6H2 . OH
(NO2)3, framställes genom nitrering av
fenolsvavelsyra (som fås ur fenol, karbolsyra och
koncentrerad svavelsyra). Smältpunkt 122,5°C,
stelningspunkt 121,3°. P. är något löslig i
vatten, löser sig i alkohol, eter, bensol samt,
ehuru svårare, i petroleumeter, bensin,
glyce-rin. P. är en utpräglad syra och bildar med
metaller och basiska ämnen salter, p i k r a t,
t. ex. ammoniumpikrat. Blypikratet är
mycket känsligt för slag, stötar och friktion,
övriga pikrat skilja sig från p. genom att
vara lättare detonerbara genom låga el.
gnista. P. är ett gift, och vattenlösningen
har en intensivt bitter smak (Dumas kallade
den därför, 1841, p., av grek. pikro’s, bitter).
P. och dess salter äro i hög grad explosiva.
P. har trol. varit känd sedan mycket långt
tillbaka; som egentlig upptäckare anges dock
vanl. Haussmann, 1788. 1885 fäste
fransmannen Turpin uppmärksamheten på att p. var
direkt detonerbar medelst kraftig detonator.
Turpin har alltså prioriteten till p:s bruk som
granatsprängämne; som sådant
infördes den i de flesta länder, i Frankrike kallad
m e 1 i n i t, i England 1 y d d i t, i Österrike
e k r a s i t, i Japan s h i m o s e, i Amerika
m a x i m i t. Dess suveräna ställning räckte
till början av 1900-talet, då t r i n i t r o t
o-1 u o 1 utträngde den. Bl. a. har p. nackdelen,
att den bildar känsliga metallsalter, som öka
risken i granaten, vars inre måste skyddas
med papphylsor; dessutom visade sig p.
oblandad för känslig för de grövre kalibrerna.
P. är synnerligen brisant och har den höga
detonationshastigheten av 7,100—7,200 m i
sek., dess explosionstemp. är 3,250° C,
explo-sionsvärme 1.000 kal. och spec. gasvolym 675
1; den förpuffar vid 300°. Ehuru numera
föråldrad som militärt sprängämne, nyttjades p.
dock ännu under världskriget i stor mängd på
grund av den oerhörda ammunitionsåtgången.
— P. brukas inom medicinen, bl. a. för
brännsår o. dyl. G. v. F.
Syran el. trinitrofenol och saltet
kaliumpikrat äro ganska giftiga. Vid syrans
användning i färgerier samt i
sprängämnes-och fyrverkeriteknik ha åtskilliga
förgiftningar framkallats; t. o. m. handskandet
med det pulverformiga preparatet kan ge
anledning därtill. P. skadar mage, tarm och
njurar samt gulfärgar vitögonen och huden
såsom vid gulsot (p i k r i n - i c t e r u s).
Redan 1 g p. ger svår förgiftning. C. G. S.
Pikrotoxln, ett giftigt, ytterligt bittert
ämne, som förefinnes i kockelkärnor
(se An am i r ta). Det är kvävefritt och
tillika kemiskt indifferent men mycket
giftigt. P. retar häftigt vissa nervcentra i
förlängda märgen och förorsakar egendomliga
krampryckningar jämte krampaktig andning,
långsam puls och stegrat blodtryck. C. G. S.
Piksborg, fordom fäste på en ö i Bolmen,
under Kalmarunionen fogdesäte, trol. uppf.
av någon medlem av släkten Pik. Det
förstördes 1434 och har utgrävts av A. Friberg.
Piktank, se F ö r p i k.
Pikter (lat. pi’cti), ett folk av oviss
härkomst på Brittiska öarna. På Irland kallades
de cruithne, på kymriska motsvarat av
pre-tani — britanner, vilket antyder, att
Britan-nien uppkallats efter dem. Namnet picti går
kanske tillbaka på ett fornkeltiskt quicto (jfr
ir. cicht) och tyder på deras sed att tatuera
sig, vilken de hade gemensam med åtskilliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
