Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pikter - Piktur - Pikör - Pil (vapen) - Pil (botanik) - Pilaff - Pilaster - Pilatus (berg) - Pilatus, Pontius - Pilatuslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
991
Piktur—Piiatuslitteratur
992
kelter. Då romarna erövrade Britannien,
lyckades de ej kuva de i Skottland boende p.,
och då romarna i början av 400-talet lämnade
ön, härjade p. i förening med de från Irland
invandrade skoterna landet, tills de blevo
tillbakaträngda av de inkallade angelsaxerna.
Ända in på 800-talet fanns ett piktiskt rike
i Skottland. Av pikternas språk känner man
blott några namn, av vilka framgår, att
språket ej var gaeliskt men möjligen kymriskt.
— Jfr J. Rhys, »Celtic Britain» (2:a uppl.
1905). C. W. v. S.
Piktur, handstil.
Pikör (fr. piqueur), se J aktridning.
Utsikt över Vierwaldstättersjön med Pilatus i
bakgrunden.
Pil (av lat. pUum, kastspjut), vapen, som
slungas med handen el. skjutes med båge (se
d. o.) el. biåsrör (se d. o.). Den utgöres, med
undantag för blåsrörspilen, som endast består
av en smal, spetsig sticka, i sin enklaste form
av skaft och spets. Skaftet är av trä el. rör
och är ofta försett med inskärning för
bågsträngen. Längden är mycket växlande;
indianer i s. Brasilien ha sålunda pilar av 3
m längd. Spetsen är av trä, bambu, ben,
sten el. metall. Stundom, ss. i Sibirien, Kongo
och Sydamerika, är den klumpformad, för att
det träffade djurets fjädrar el. päls ej skola
skadas. Vid fiskskytte brukas flerspetsade
p. Ej sällan är spetsen bestruken med något
starkt gift, t. ex. kurare (se d. o.). För att
höja träffsäkerheten är p. oftast utrustad med
fjädrar av fågel, blad, läder el. trä. Genom
fjädrarna bringas p. oftast att rotera, vilket
ökar genomträngningsförmågan.
P. torde ha utvecklats ur spjutet och är
ett av mänsklighetens äldsta vapen. Den
förekommer även över hela jorden med
undantag av Australien och större delen av
Mikronesien och Polynesien. De äldsta
pilspetsarna i Sverige, från »benåldern», äro
förfärdigade av ben med insatta små
flintskärvor. För armborst (se d. o.) funnos p. av
olika typer, ss. skäkt a, dalpil och k o 1
v-el. k 1 u m p p i 1. Av dessa var dalpilen
försedd med rombisk spets utan hullingar samt
vingar av trä i ett stycke med skaftet.
Såsom symbol har p. även använts, t. ex. vid
krigsförklaring och fordom i Sverige vid
häruppbåd.
Litt.: F. Clason, »Dalpilarna i Dalarnas
vapen» (i Dalarnas Hembygds-Förbunds
Tidskrift 1923); H. Meyer, »Bogen und Pfeil in
Central-Brasilien» (1895); B. Adler, »Der
nordasiatische Pfeil» (1901); W. Schmidt,
»Das ethnologische Alter von Pfeil und
Bogen» (i Zeitschrift für Ethnologie 1925); S.
T. Pope, »A study of bows and arrows»
(1923); Archer (J. Alm), »Bågar och
båg-skytte» (1930). S. L-é.
Pil, bot., se S a 1 i x.
Pila’ff, orientalisk rätt, bestående av
förvällda risgryn, övergjutna med fett el. smält
smör, beströdd med peppar och vanl. tillsatt
med hackat kött av får el. höns.
Pila’ster (it. pila’stro), mur- el. väggpelare,
som är proportionerad enl. någon av de olika
kolonnordningarna (se d. o.) och som har bas,
kapitäl, räffling o. s. v. utbildade i
överensstämmelse med motsv. ordnings
kolonntyp (jfr Lisen). P.
springer jämförelsevis obetydligt
framför väggen i förhållande till
sin bredd. En serie av p. (p
i-lasterställning) med
tillhörande entablement el.
arki-volter är det oftast använda
medlet att ge rytm åt en annars
oartikulerad väggyta. Den
dekorativa omfattningen kring en
fönster-, dörr- el. spisöppning antar
ofta formen av på ömse sidor om
öppningen stående p., som bära
ett entablement med el. utan f
ronton. Endast undantagsvis
representerar p. en konstruktivt
nödvändig murförtjockning; då får
den i allm. starkare språng och
övergår mera till halvpelare. 1. G. C.*
Pilatus [-lä’tos], berg i Schweiz, v. om
Vierwaldstättersjön, mitt emot Rigi, i en starkt
förklyftad trakt av kritkalksområdet. Har
sedan slutet av 1800-talet livligt besökts på
grund av sin utsikt. Den mest betydande
toppen är Esel (2,122 m ö. h.). Tomlishorn,
den högsta toppen, når 2,132 m.
Kuggstångs-bana, 4,610 m lång, leder från Alpnachstad
till Pilatuskulm (2,070 m ö. h.). Namnet P.
återgår på en sägen, att liket av Pontius
Pilatus sänkts i en liten sjö på Bründlenalp.
Pilätus, Pontius, romersk prokurator i
Judéen 26—36 e. Kr. Det föll på hans lott
att döma Jesus, varför hans namn lever kvar
i den kristna trosbekännelsen, över P. fällas
skarpa domar av de judiska författarna Filon
och Josef os, vilka beteckna honom som grym
och våldsam. Uppenbarligen var han också en
obalanserad natur, som lätt överilade sig och
ej var vuxen det svåra läget i Palestina.
Efter en obefogad massaker på samariterna
på berget Gerissim återkallades P. till Rom.
Evangeliernas skildring av P. är starkt färgad
av tendensen att skjuta all skulden på
judarna; P. gör t. ex. upprepade försök att ge
Jesus fri men måste till slut ge vika för
judarnas vilda fanatism. — Litt.: E. Klein,
»Gewaltmenschen in Jesu Umwelt» (2:a uppl.
1929); A. Fridrichsen, »Jesus og jödedommen»
(i Samtiden 1930). A. Fr.
Piiatuslitteratur. De kanoniska
evangeliernas tendens att skjuta skulden för Jesu död
på judarna och framställa domaren, Pilatus,
i gynnsam dager fortsattes i fornkyrkan och
alstrade en P. Äldst är »Pilatus’ brev till
Claudius», författat omkr. 150, som ingår i
Petrus- och Paulusakterna. Det s. k.
Niko-demusevangeliets första del berättar om
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
