Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pilatuslitteratur - Pilblad - Pilchard - Pilcomayo - Pilea - Pilerad tvål - Pilfamiljen - Pilfink - Pilgift - Pilgrim - Pilgrimage of grace - Pilgrimen (signatur) - Pilgrimsfalk - Pilgrimsfäderna - Pilgrimsmussla - Pilgrimstad - Pilgäddor - Pilk - Pillau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
993
Pilblad—Pillau
994
höret med Jesus inför Pilatus (Acta Pilati el.
Gesta Pilati) och har uppkommit omkr. 300.
Även under följ, århundraden tog sig denna
tendens litterära uttryck, överallt vittnar
P. om Jesu oskuld och judarnas ondska. —
Litt.: E. Hennecke, »Neutestamentliche
Apo-kryphen» (2:a uppl. 1924). A. Fr.
Pilblad, bot., se Svaltingväxter.
Pilchard [piTtJed], eng., dets. som sardin,
se Sillfiskar.
Pilcomayo [pilkåma’jå], »fågelflod», flod i
Sydamerika, biflod till Paraguay, upprinner
i Bolivia, på Andernas ö. sluttningar, flyter
i s. ö. riktning och mottager, då den lämnar
höglandet, sin enda större biflod, Rio
Cam-blaya, varefter den i talrika vindlingar
genomflyter Chaco och inmynnar vid Asunciön. P.
är i sitt nedre lopp en omtvistad gränsflod
mellan Paraguay och Bolivia (se P a r a g u a y,
stat). Längd omkr. 1.200 km.
Pi’lea, bot., se Nässelväxter.
Pilèrad tvål, se Tvål.
Pilfamiljen, bot., se Salicaceae.
Pilfink, zool., se Sparvsläktet.
Pilgift, giftiga ämnen, använda av vilda
folkslag till förgiftning av pilar för jakt och
krigsbruk. Mest bekant är k u r a r e (se d. o.).
Jfr L. Lewin, »Die Pfeilgifte» (1923).
Pilgrim (av lat. peregrlnus, främling),
resande, stadd på vallfart till helig ort. Ett
slags vallfärder känna redan de primitiva
kulturerna. Kringströvande stammar — jägare
och fiskare eller nomader — kunna endast
vid vissa tider infinna sig vid sina
kultplatser för att förrätta dyrkan och heliga
ceremonier. Så uppsökte de arabiska beduinerna
vid fastställda tidpunkter sina heliga stenar
och australierna sina totemplatser. Guden och
de heliga bruken tänkas gärna förbundna med
en viss plats, icke blott då gudomen hör
samman med ett naturföremål, ss. en sten, flod
eller helig lund, utan även då den tänkes som
ett andligt väsen. I högre kulturer, så redan
i den babyloniska, där flera talrikt besökta
kultplatser finnas inom ett begränsat
område, uppstår föreställningen, att vissa av
dessa äga en särskild helighet eller meddela
en speciell kraft eller förmån. Man uppsöker
en helgedom för att vinna lycka i ett företag,
hälsa eller soning för en försyndelse.
Pilgrimsfärden blir därför tidigt även en sonande
gärning, stundom genom drömsyn eller
orakelspråk anbefalld av gudomen själv. I den
antika Medelhavsvärlden funnos många
berömda vallfartsorter; den mest besökta var
läkedomsguden Asklepios’ tempel i Epidauros.
Israeliterna vallfärdade till tabernaklet i Silo
(1 Sam. 1:3), senare till templet i Jerusalem.
Indien har av gammalt varit
pilgrimsfärdernas land framför andra. P., som färdas till
Allahabad, Benares eller andra berömda
vall-fartsoiter, underkastar sig i regel särskild
försakelse eller plågsam övning, kryper på
sina knän eller mäter vägen med sin egen
längd. För buddismen bli de heliga platserna
i Buddhas liv vallfartsorter, som besökas av
p. från alla länder. Bekant är den kinesiske
p. Fa-hiens skildring av sin vallfärd till
Indien. Muhammed har upptagit en gammal
hednisk vallfartsrit: besöket vid den svarta
stenens helgedom Kaba i Mecka, vilket varje
troende, som förmår det, en gång i livet måste
fullgöra. Med pilgrimsfärden (Itadjdj)
förbin-des oftast besöket vid profetens grav i Medina.
Kristendomen erkänner i princip icke några
heliga platser (Joh. 4: 21). Men redan under
200-talet ha de kristna börjat uppsöka
Kristus-minnets viktigaste orter, Betlehem och
Jerusalem. Äldst av pilgrimsskildringar från
Palestina är Peregrinatio Sanctae Silviae från
300-talet. I Västern bli berömda martyrers
och helgons gravar vallfärdsorter, framför allt
apostlagravarna, Petrus’ och Paulus’ i Rom
och Jakobs i Compostella. I Norden äro Olavs,
Eriks och Birgittas gravar i Trondheim,
Uppsala och Vadstena de mest berömda.
Pilgrimsfärder företogos för att förvärva reliker,
vinna religiös förtjänst, sona begångna
synder men även av from längtan efter den
heliga platsen och dess minnen. P. buro ofta
en särskild dräkt: grov kåpa, stav, rund hatt
med framtill uppvikt brätte, ofta besatt med
musselskal. Gällde vallfärden Heliga landet,
bars ett kors på hatten eller dräkten. P.
hade rätt att erhålla fritt härbärge, eld och
vatten under vägen, de fattiga även föda. —
Litt.: J. Marx, »Das Wallfahren in der
katho-lischen Kirche» (1842); A. Baumstark,
»Abend-ländische Palestinapilger» (1906). T. A-æ.
Pilgriinage of grace [pi’lgrimid^ ev grél’s],
eng., »nådens pilgrimsfärd», katolsk
upprors-rörelse i n. England 1536, riktad mot Henrik
VIII:s kyrkopolitik och särskilt mot klostrens
upphävande. V. S-g.
Pilgrimen, sign, för Sophie von Strussenfelt.
Pilgriniafalk, zool., se F a 1 k s 1 ä k t e t.
Piigrimsfäderna (eng. Pilgrim fathers), ett
hundratal engelska puritaner, vilka under
religiöst förtryck i moderlandet 1620 på skeppet
»Mayflower» (se d. o.) överflyttade till
Nordamerika och landstego i nuv. staten
Massachusetts (jfr C a r v e r, J.). Deras direkta
av-komlingar bildade 1894 sällskapet General
so-ciety of Mayflower descendants för historiska
studier om färden och om koloniens äldsta
öden. V. S-g.
Pilgrimsmussla, zool., se K a m m u s s 1 o r.
Pilgrimstad, fordom ryktbar vallfartsort
ocb offerkälla, besökt av pilgrimer på väg
till S:t Olavs kyrka i Trondheim; nu station
på S. J., linjen Bräcke—Östersund, 33 km
från Östersund, i Revsunds socken.
Pilgäddor, Sphyraenidae, fiskfam.,
tillhörande benfiskarna; omkr. 20 arter i varma
och tempererade hav. De äro stora, glupska
rovfiskar med långsträckt kropp, spetsigt
huvud och stor mun med spetsiga tänder. I det
tropiska Amerika kallas de barracuda.
Störst är p i k u d a n, Sphyraena barracuda,
från Västindien. Den blir 2 m lång och
angriper även människor. Dess kött är
välsmakande men stundom giftigt. T. P.
Pilk, se F i s k r e d s k a p, sp. 498 och bild 5.
Pi’llåu, stad i preuss. prov. Ostpreussen,
vid inloppet till Frisches Haff, uthamn till
Königsberg (se d. o., sp. 492); 6,893 inv. (1925).
Badort. Staden är befäst, men enl.
Versailles-fördraget 1919 få där inga nya befästningar
göras. Vid P. ankrade svenska flottan 26
juni 1626, varefter P. utan svärdsslag gav sig
åt svenskarna, som behöllo denna hamnplats
till 1636. P. blev stad 1725.
XV. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
