Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Piper, Carl - Piper, Carl Fredrik - Piper, Eva Sophie, f. von Fersen - Piper, Fredrik Magnus - Piperaceae, Pepparfamiljen - Piperazin, Dietylendiamin, Hexahydropyridin - Piperin - Piperonal - Pipett - Pipharsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
Piper, C. F.—Pipharsläktet
1014
tåget mot Ryssland och blev vid Poltava
fången. Under fångenskapen vistades P. vanl.
i Moskva. Där utvecklade han jämte
Rehn-schiöld livlig verksamhet för att sammanhålla
och i mån av tillgångar understödja de fångna
svenskarna. Hans framgångsrika arbete
härmed och gensträvighet att befordra tsarens
avsikter på enstaka högre ryska dignitärers
utväxling mot svenska fångar ådrogo honom
allt allvarligare trakasserier. I dec. 1714
fördes han till Petersburg och inspärrades
slutligen i Schlüsselburg (Nöteborg), där han
avled. Hans lik hemfördes 1718 till Sverige och
nedsattes 1719 i Ängsö kyrka i Västmanland.
— P. kan med fog betecknas som det svenska
enväldets främste och mest typiske statsman.
Han var en förträfflig representant för den
lågbördiga ämbetsmannaadel, som nådde
rikets högsta poster och alltmera undanträngde
den gamla jordägande bördsaristokratien.
Däremot synes han icke ha ägt den store
statsmannens självständighet och initiativförmåga.
P. blev en av Sveriges största jorddrottar.
Under hans långa frånvaro och fångenskap
sköttes och förkovrades hans förmögenhet av hans
maka. — Litt.: Under fångenskapen i Moskva
förde P. ett off. diarium över sin förvaltning
och sina omsorger om landsmännen. Detta
samt en del tillhörande brev ha utgivits av
E. Carlson och P. Sörensson i Hist. Handl.,
21: 1, 1906, 1911. Biogr. av W. E. Svedelius
(i »Sv. akad:s handl. ifrån år 1796», d. 44,
1869); P. Sörensson, »Grefve Carl P. och
svenskarna i ryska fångenskapen» (i Karol. Förb:s
Årsbok 1912). C. H. H.*
Piper, Carl Fredrik, greve,
ämbetsman (1700—70), son till C. P. Blev hovkansler
1742 och var president i Kammarkollegium
1747—56. P. gjorde sig uppskattad dels
såsom insiktsfull deltagare i riksdagsarbetet på
riddarhuset och (1734—52) i sekreta
utskottet, varvid han framträdde som hovsam mössa,
dels såsom kulturpersonlighet. På sitt av
O. v. Dalin besjungna Ängsö samlade han
ett värdefullt bibliotek. Led. av Vet.-akad.
(1748). T. S-g.
Piper, Eva Sophie, f. von Fersen,
grevinna (1757—1816), dotter till Axel von
Fersen d. ä. Hertig Fredrik Adolf
begärde den sköna Sophie v. Fersens hand, men
hennes fader avslog
anbudet. Hon äktade
1777 kammarherren
greve Adolf
Ludvig P. (1750—95), en
son till C. F. P., samt
blev 1786
hovmäs-tarinna hos
hertiginnan Charlotte av
Södermanland och
dennas närmaste
förtrogna. Mindre lycklig i
sitt äktenskap, sökte
grevinnan P. tröst i
ett nära förhållande
till frih. Evert Taube, som avled 1799. Hon
övertog 1801 ledningen av sin brors,
riksmarskalken Axel von Fersens, hus. Då den
högaristokratiska krets, som samlades där,
ansågs avogt stämd mot tronföljaren Karl
August, utpekades efter prinsens plötsliga död
1810 grevinnan P. såsom den, som medelst
gift skulle ha tagit honom av daga. 20 juni
s. å. föll hennes bror Axel offer för massans
raseri. Själv lyckades hon förklädd rädda sig
över till Rydboholm och Penningby samt
sedan till Vaxholms fästning, där konungen lät
henne få vistas. En på hennes egen begäran
företagen undersökning av hennes papper gav
intet stöd åt de misstankar, som framkastats.
Hon var sedan bosatt på Lövstad i
Östergötland. Jfr Lydia Wahlström, »Gustavianska
studier» (1914). L. W-m.*
Piper, Fredrik Magnus, arkitekt (1746
—1824); se släktövers. Han blev konduktör
1772, hovintendent 1780 och dir. för
undervisningen i byggnadskonst 1799. P., som
studerat utomlands, bl. a. i England, införde den
engelska trädgårdsstilen i Sverige. En del
av Drottningholms park anlades efter P:s
ritningar i denna naturstil. Vidare
utarbetade P. (1781 ff.) projekt till Haga, som i
fråga om parkens anordning i stort sett
utfördes. (E. L-k.)
Piperäceae, P e p p a r f a m i 1 j e n, lågt
stående familj bland dikotyledonerna. Dess
arter utmärkas genom i ax el. kolv sittande,
nakna blommor och enrummigt fruktämne.
Frukten är ett bär, och frövitan består
hu-vudsakl. av perisperm. De största släktena
äro Piper (p e p p a r s 1 ä k t e t, se d. o.) och
Peperomia. Det senare omfattar omkr. 400
mest i tropiska Amerika hemmahörande
arter, epifytiska el. på klippor växande,
fleråriga örter ined köttiga blad utan stipler.
För de vackra bladens skull odlas några arter
i växthus. G. M-e.
Piperazln, Dietylen diamin, II e x
a-hyd ropyridin,
IIN
NH,
färglösa kristaller, som lätt lösa sig i vatten
till en animoniakluktande vätska, vilken med
urinsyra bildar ett lättlösligt salt och därför
fått användning i medicinen. I. B.
Piperln, C17H19O3N, en i peppar (se
d. o.) förekommande alkaloid, som lätt
löser sig i alkohol. I. B.
Piperonäl, se Heliotropin. P.
uppges ha visat febernedsättande och
antiseptiska verkningar men har ej fått
någon medicinsk betydelse. Däremot
har det fått stor användning i
parfymindustrien. C. G. S.
Pipe’tt (fr. pipette, dimin. av pipe,
pipa), stickhävert, ett glasrör, ofta
utvidgat på mitten, vilket brukas
vid kemiska arbeten till uppsugning
och uppmätning av mindre
vätske-mängder (0,1—10 kbcm). Jfr
Droppglas. K. Lmk.
Pipharsläktet, Lagömys (Ochotöna),
bildar fam. p i p h a r a r bland
gna-garna. överkäkens gnagartänder äro
breda, öronen korta, rundade, benen
korta, tårna på undersidan hårbeklädda.
Yttre svans saknas. Nästan alla leva
i bergstrakter el. på högstäpper och bo
i klipprämnor el. grävda hålor. Till vin-
tern samla dé förråd av gräs. De förekomma
mest i Centralasiens bergstrakter. Den 14,5
cm långa, gråbruna dvärgpipharen, L.
pusillus, finns även i Ural och vid Volga, den
Pipett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
