Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pipharsläktet - Piphas - Pipkrake - Piplärksläktet - Pippin el. Pipin - Pipping (äpple) - Pipping, ätt - Pipping, Fredrik Wilhelm - Pipping, Knut Hugo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1015
Piphas—Pipping
1016
Pika, Lagomys princeps.
om marsvinet i storlek och kroppsform
erinrande sibiriska el. f j ä 1 1 p i p h a r e n, L.
alpinus, förekommer i n. Asiens bergstrakter,
p i k a n, L. princeps, i n. delarna av Klippiga
bergen. T. P.
Piphas, se H a s, sp. 601.
Pipkrake, vid omväxlande frost och tö
uppkommande isbildning i vattenfylld ytjord,
som därigenom utvidgas, varvid späda
plantors rötter avslitas. P. motverkas genom
jordens avdikning, därav vållad skada på
växterna mildras genom tung vältning. H. J. Dft.
Piplärksläktet, A’nthus, tillhör fam. ärlor
bland ordn. tättingar. Piplärkorna skiljas
från ärlorna genom att stjärten är kortare än
den hopl gda vingen och genom fläckig
fjäderdräkt. Liksom lärkorna vistas de på öppna
fält och vid havsstränder, varjämte hanen
sjunger under flykten med utspärrade vingar.
De leva av mindre, ryggradslösa djur; boet
redes på marken. Alla äro flyttfåglar. Ä n g
s-piplärkan, A. pratensis, är ovan
mörkbrun, under gråaktig med svarta fläckar och
förekommer över hela Sverige. I
skärgårdarna ersättes den av den något mörkare
skärpiplärkan, A. obscurus.
Fältpiplärkan, A. campestris, gulgrå, finnes på
hed-och sandmark på några ställen i s. och mell.
Sverige. Trädpiplärkan, A. trivialis,
finnes i alla skogiga delar av Sverige; den är
ovan mörkbrun, under gulvit med svarta
fläckar. Ködstrupiga piplärkan, A.
cer-vimis, häckar i fjällens övre björkskogar och
videsnår. T. P.
Pippin el. Pip in (lat. Pipinus), namn på
flera härskare av den karolingiska ätten (se
K a r o 1 i n g e r). P. »av H é r i s t a 1» (d.
714), rikshovmästare (major domus) i
Austra-sien och Neustrien, hade en oäkta son,
Karl M a r t e 1 1 (se d. o.), som var fader
till P. den 1 i 11 e (d. 768). Denne blev efter
sin faders död 741 rikshovmästare (till 747
jämte sin bror Karlman), avsatte senare
den siste merovingiske konungen och hyllades
själv som konung 752. Om P:s grundläggande
av Kyrkostaten se d. o., sp. 435. P. hävdade
med kraft sitt välde både inåt och utåt och
lade grunden för sin sons, Karl den stores,
erövringar. P. den lilles sonson och Karl den
stores son P. (777—810) var konung av
Italien, och dennes brorson Ludvig den frommes
son P. (d. 838) fick vid riksdelningen 817
konungariket Akvitanien. Om hans och hans
bröders strid med fadern se L u d v i g, sp. 259.
Pipping, en äpplesort, se Äpple.
Pipping, finländsk adlig ätt, inflyttade 1668
från Tyskland till Äbo, där flera generationer
levde som borgare. Det akademiska inslaget
börjar med prof, i kirurgi och obstetrik vid
Åbo akademi Josef P. (1760—1815), adlad
1812 Pippingsköld. Han blev prof. 1789
och led. av Vet.-akad. 1804. Dennes sonson J o
s e f Adam Joachim Pippingsköld
(1825—92) var 1870—88 prof, i
barnförlossningskonst och barnsjukdomarnas klinik vid
Helsingfors univ. och införde antiseptiken på
barnbördshuset, som under hans ledning
nybyggdes. Kusin till Josef P. var Fredrik
Wilhelm P., adlad P. 1839 (se nedan), vars
barnbarn äro Wilhelm P. (1854—1926),
prof, i pediatrik vid Helsingfors univ. 1892—
1923, samt dennes kusiner syskonen Knut
Hugo P. (se nedan) och Ali ne P. (f. 1863),
översättarinna av italiensk litteratur, bl. a.
»Dantes gudomliga komedi» (3 bd, 1924).
Söner till K. H. P. äro Rolf P. (f. 1889),
prof, i svenska språket och nordisk filologi
vid Åbo akademi 1928 och förf. bl. a. av
»Kommentar till Erikskrönikan» (1926), samt Nils
P. (f. 1890), prof, i matematik vid Åbo
akademi 1930. H. E. P.
Pipping, Fredrik Wilhelm, finländsk
biblioteks- och ämbetsman (1783—1868); se
släktövers. Blev 1814 prof, i
lärdomshistoria och universitetsbibliotekarie vid Äbo
akademi samt sedermera vid Helsingfors univ.,
vars rektor han var 1833—39. P. var 1841—
55 led. av senatens ekonomiedep. (till 1853
chef för ecklesiastikexpeditionen). Efter Äbo
brand 1827, då univ.-bibl. nästan h. o. h.
förstördes, nedlade P. ett framgångsrikt arbete
på kompletteringen av samlingarna, särskilt
av den inhemska avd. Han utgav bl. a. en
noggrann »Förteckning öfver i tryck utgifna
skrifter på finska» (1856—57) och »Några
historiska underrättelser om boktryckeriet i
Finland» (i Acta Soeietatis Scientiarum
Fen-nicæ 1842—67). P. adlades 1839. H. E. P.
Pipping, K n u t H u g o, finländsk fonetiker
och språkforskare (f. 1864 8/n); se släktövers.
Blev docent i fonetik vid Helsingfors univ
1891, i nordiska språk och fonetik vid
Göteborgs högskola 1903,
e. o. prof, i svenska
språket och
litteraturen vid Helsingfors
univ. 1907 och var
prof, i nordisk filologi
där 1908—29. P. har
i sina arbeten »Om
klangfärgen hos
sjungna vokaler» (1890;
ak ad. avh.) och ȟber
die Theorie der
Voca-le» (i Acta Soeietatis
Scientiarum Fennicæ
1894) styrkt och
full
komnat Helmholtz’ vokalteori; viktigt är också
arbetet »Zur Phonetik der finnischen Sprache»
(1899; i Mémoires de la Societé
Finno-Ougri-enne). Fonetikens rön har P. i hög grad
förmått göra fruktbärande för språkhistorien.
Hans lärobok »Inledning till studiet av de
nordiska språkens ljudlära» (1922) är i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
