Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pipping, Knut Hugo - Pippingsköld, J. och J. A. J. - Pipverk - Piqué - Pir - Pira, Adolf - Pira, Karl - Piraeus - Piraeuslejonet - Pirandello, Luigi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1017
Pippingsköld—Pirandello
1018
avseende synnerligen betydelsefull. P:s
omfattande språkhistoriska författarskap berör
ljudhistoria, runologi (bl. a. Ardre- och
Rökstenarna), fornsvenskt lagspråk (bl. a. »Guta
lag och Guta saga jämte ordbok», 1905—07),
ortnamnsforskning, metrik m. m. I
»Edda-studier», I—IV (i tidskr. Studier i
Nordisk Filologi 1925—30) bekräftar och
utbygger han Uno Holmbergs sammanställning
av Eddans och de nordasiatiska kulturernas
föreställningsvärldar. P. hör till
förkämparna för en strängt statistisk metod vid
behandlingen av massföreteelser inom äldre
språkmaterial. Han förenar idérikedom och
kombinatorisk fantasi med matematisk
stringens. P. är grundläggare och utgivare av
Studier i Nordisk Filologi. Han blev fil.
he-dersdr i Uppsa’a 1927. Till P:s sextiolrsdag
utgavs en festskrift (1924). Ad Ng.
Pippingsköld, J. och J. A. J., se P i p p i n g,
släktöversikten.
Pipverk, mus., se Orgel.
Piqué [pike’], fr., se P i k é.
Pir (eng. pier), i en hamn utbyggd sten- el.
träkaj; även vågbrytare. ö-g.
Pira, Adolf, zoolog (1869—1924), kusin till
K. P. Blev fil. dr 1909, docent i zoologi i
Stockholm 1910, lektor vid Södermalms högre allm.
läroverk 1914. Inom sitt forskningsområde,
däggdjurens anatomi, publicerade han bl. a.
»Studien zur Geschichte der Schweinerassen
insbesondere derjenigen Schwedens» (1909) och
»Beiträge zur Anatomie des Gorillas» (i
Mor-phologisches Jahrbuch 1913—14). Han företog
en zoologisk forskningsfärd till Argentina och
Paraguay 1905. T. P.
Pira, Karl, filosofisk författare (f. 1868
21/u), sedan 1916 lektor i Växjö, en av
Bo-strömsförbundets stiftare, från 1916 dess ordf.
Skr.: »Kantianismen och Boströmianismen»
(i Östersunds Läroverks Årsberättelse 1898/99),
»Om grundformerna i den reella logiken»
(1907), »Grundlinier till den praktiskt
filosofiska religionsläran» (1917) m. fl. G. O-a.
Pirae’us, se P e i r a i e u s.
Piraeusiejonet. Vid arsenalen i Venezia är
ett sittande marmorlejon uppställt, vilket
1688 som byte i kriget mot turkarna
dit-fördes från Peiraieus (lat. Piraeus), där det
sedan antiken befunnit sig. Något av åren
1797—99 upptäckte J. D. Åkerblad runor
på lejonets sidor. Denna runinskrift, delvis
förstörd, delvis mycket otydlig, har senast
1922 undersökts av den norske arkeologen
11. Shetelig. Enl. Shetelig består
inskriptionen, som i fråga om runformer och
dekorativ utstyrsel på det närmaste
överensstämmer med uppländska runristningar från
senare hälften av 1000-talet och otvivelaktigt
är svensk, av tre självständiga inskrifter,
inhuggna av olika runmästare. Endast enstaka
ord el. ordpartier kunna nu med säkerhet
tydas. E. Brate, som läste inskriften 1913,
trodde sig ännu kunna tolka betydande
partier och ansåg, att inskriften bildade ett
sammanhängande helt. — Litt.: E. Brate,
»Pireuslejonets runinskrift» (i Antikv. Tidskr.
för Sverige, d. 20, 1914); H. Shetelig,
»Piræus-löven i Venezia» (i Fornvännen 1923). Em. O.
Pirande’Ilo, Luigi, italiensk författare (f.
1867 28/«), fil. dr i Bonn 1891, en tid lärare
i stilistik i Rom, debuterade med diktsam-
Piraeuslejonet i Venezia.
lingar (»Mal giocondo», 1839, m. fl.),
övergick sedan till novellistik och prosaepik
(»Es-clusa», 1893, »Amori senza amore», 1894.
o. s. v., samlad i »Novelle per un anno», 24
bd, 1923 ff.), där han
visade sig påverkad
av sina sicilianska
landsmän, framför allt
Verga, och gärna
behandlade de sociala
motsättningarna och
striderna på Sicilien
(t. ex. romanen »I
vec-chi e i giovani», 1913).
Vid nära femtio års
ålder började han skriva
dramer, och hans
senare alstring är till
största delen avsedd
för scenen; i många skådespel återkomma
motiv och figurer från novellerna.
Bortsett från några enstaka verk som den
sicilianska komedien »Liolä» (1916), är P:s
alstring genomgående ägnad åt att belysa ett
och samma väsentliga problemkomplex,
dualismen mellan liv och levnadsform.
Människornas liv är icke som andra naturväsens
omedvetet och stumt; livskänslan abstraheras
till medvetenhet, reflexion, tanke, och den
strävar då alt innesluta det evigt
obeständiga, oroliga, från ögonblick till ögonblick sig
förändrande livet inom fasta gränser, en gång
för alla givna former, begrepp, ideal,
konventioner, seder, traditioner och lagar. De flesta
leva fångna i dessa stela och oföränderliga
former; hos några få lösgör sig den gåtfulla
kraften från former och konstruktioner.
Deras sönderfallande är både komiskt och
tragiskt; komiskt, emedan det visar
konventionernas vanmakt, tragiskt, emedan de i all sin
bräcklighet dock äro nödvändiga; att
uppfatta detta kallar P. humor (»L’umorismo», 1908).
Denna antites, tvånget för livet att
sammanpressas inom en form och omöjligheten att
stänga in det skapande, frihetskrävande,
spontana livet inom schemata, är ledmotivet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
