Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pisa (Toscana) - Piša, Antonín Matěj - Piśaca - Pisakonsiliet - Pisang - Pisano, Andrea (Andrea di Ser Ugolino)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1023
Pisa—Pisano
1024
Baptisteriet, domkyrkan och kampanilen i Pisa.
Interiör av domkyrkan i Pisa.
inre är av svart och vit marmor, rikt
dekorerat med mosaikinläggningar; predikstolen, i
marmor (före 1926 i P:s museum), är ett
praktarbete av Giovanni Pisano (jfr d. o.).
Bredvid domen reser sig kampanilen (»det
lutande tornet»), på n. sidan över 55 m hög.
Den påbörjades 1174, men sättningar i
grunden fördröjde byggets avslutande till in på
1300-talet. En 1927 tillsatt kommission har
förklarat, att lutningen, nu omkr. 4,30 m,
sannolikt kan ökas ytterligare 0.30 m, utan att
tornet störtar. Baptisteriet, uppfört på 1150
—60 talet, ombyggt och höjt på 1270-talet,
har en skulpterad predikstol av Niccolö
Pisano (jfr d. o.). Campo santo (jfr d. o., med två
bilder) är en på 1200-talet anlagd,
rektangulär kyrkogård. Väggarna äro prydda
med fresker av konslnärer ur Giottoskolan
(mest berömd är »Dödens triumf», se pl. vid
Döden i bildande konst) och
Be-nozzo Gozzoli. Utom univ. finnas i P. bl. a.
teknisk högskola, lantbrukshögskola och
ve-terinärinstitut. Museo civico är rikt på äldre
pisansk konst. E. L-r; E. L-k.
Historia. P. hette under antiken Julia
Pi-sana och blev vid början av 1100-talet en av
de ledande sjö- och handelsstäderna vid
Medelhavet. P. bekämpade särskilt saracenerna,
från vilka det tog Sardinien och Korsika.
Staden var en av de främsta på ghibellinska
sidan och skadades därför genom
Hohenstau-fernas fall. Som handelsstad överflyglades P.
på 1200-talet av Genua. P:s flotta blev i
grund slagen vid Meloria 6 aug. 1284 av
ge-nuesarna, varigenom Korsika förlorades. 1320
miste P. även Sardinien, kom 1399 under
huset Visconti i Milano och såldes 1405 till
Florens. Om kyrkomötet i P. 1409 se P i s
a-konsiliet. Karl VIII av Frankrike tog
P:s parti mot florentinarna, men 1509
införlivades P. helt med Florens och var sedan en
del av Toscana till 1860. — Litt.: I. B.
Su-pino, »P.» (2:a uppl. 1910); W. Heywood. »A
his’ory of P.» (1921). (B. H-d.)
Pisa [pFfa], Antonln Matèj. tjeckisk
skald, litteraturkritiker (f. 1902). Har
utgivit diktsamlingar, delvis i futuristisk stil. ss.
»Hvézdy ve vlnäch» (Stjärnor i vågorna; 1924)
och utmärkta orienterande översikter av den
nyaste tjeckiska litteraturen. C. T-t.
Piåäca, skt, ind. myt., klass av demoner. De
skildras som synnerligen avskräckande till
utseendet och särskilt begivna på att äta rått
kött och lik. Jfr J. Charpentier, »Kleine
Bei-träge zur indoiranischen Mythologie» (1911),
och P a i s ä c i. J. Ch-r.
Pisakonsiliet, det första av senmedeltidens
s. k. reformkonsilier (se K o n s i 1 i u m).
Efter fransk påtryckning inkallade
kardinalerna från båda lägren (såväl Gregorius XII i
Rom som Benedictus XIII i Avignon gjorde
anspråk på påvemakten) ett allmänt
konsilium till Pisa 1409. Konsiliet blev talrikt
besökt. Båda de rivaliserande påvarna
avsattes. Till ny påve utsågs ärkebiskopen
Pietro Filargi av Milano (Alexander V). Då
flera världsliga stater vägrade att sända
representanter till konsiliet, var deltas öde redan
från början avgjort. I st. f. två påvar hade
man fått tre, och reformplanerna uppskötos
till ett nytt allmänt konsilium, som skulle
sammanträda inom tre år. Alexanders
efterträdare Johannes XXIII inkallade det också
verkligen till Rom 1413 men upplöste det
snart nog. Se litt. vid Konsilium. Hg Pl.
Pisanello, eg. Antonio Pisano,
italiensk målare och medaljskulptör (1397 el.
1398—1450), verksam i Verona, dit hans
fader invandrat från Pisa (därav namnet), och
f. ö. på många skilda orter från Venezia till
Neapel. P. var en mycket betydande
konstnär; särskilt är han berömd för sina
porträttmedaljer, vilkas frånsidor upptagas av
utmärkta reliefkompositioner (se
Medaljkonst, sp. 1079 och bild 1, 2). Som målare
har P. tagit lika mycket intryck av Gentile
da Fabriano som av den veronesiska
traditionen. Trol. har han också känt franska
bokmålares verk. Hans målningar förena ytterst
naturalistiska detaljer till en stämningsfylld,
sagoartad enhet, så t. ex. S:t Eustachius’
legend med många troget återgivna djurbilder
(i National gallery, London) samt
dubbelbilden av S:t Göran och S:t Antonius (även där).
— Litt.: G. F. Hill, »P.» (1905) och »Medals of
the renaissance» (1920); H. Gollob, »Gentiles da
Fabriano und P:s Fresken» etc. (1927). H. C-l.
Pisa’ng, bot., se Banan.
Pisa’no [-nå], Andrea, eg. Andrea di
Ser Ugolino från Pisa, italiensk
skulp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
