Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pisano, Andrea (Andrea di Ser Ugolino) - Pisano, Antonio - Pisano, Giovanni - Pisano, Leonardo, från Pisa (Fibonacci, Filius Bonacci) - Pisano, Niccolò - Pisano, Nino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1025
Pisano, A.—Pisano, N.
1026
tör och arkitekt (omkr. 1290—efter 1349),
som 1330 kallades till Florens för att
utföra baptisteriets bronsportar (se
Florentinsk k o n s t, pl. 1), blev en av
grund-läggarna av den florentinska skulpturen. Han
var lärjunge till Giovanni P., men hans stil
är lugnare och mer harmonisk. I sina reliefer
inskränker han figurernas antal till det
minsta möjliga och koncentrerar handlingen till
dess dramatiska huvudmoment. Efter Giotto
var P. byggnadsledare vid domen och
klocktornet (1337—43), av vars reliefer flera
härröra från hans hand. Från 1347 var han
ledare av dombygget i Orvieto och utförde
hu-vudsakl. fasadens övre delar. H. C-l.
Pisa’no [-nå], Antonio, se P i sanell o.
Pisa’no [-nå], Giovanni, italiensk
skulptör och arkitekt (omkr. 1245—omkr. 1317),
son till Niccolö P. Han biträdde fadern i
några av hans främsta verk och gick vidare
på den av N ccolö inslagna vägen. P.
övergav nästan helt och hållet de antika
förebilderna och sökte i stället i allt större
utsträckning inspiration hos Frankrikes
höggotiska skulptur. Hans arbeten utmärkas
av en högt uppdriven uttrycksfullhet, en
livlig rörelse samt en enhetligare
komposition än faderns verk. P:s utveckling går
från detaljrikedom till allt större och
enklare formbehandling. Hans största verk äro
de båda predikstolar, som han utförde för
Sant’ Andrea i Pistoia (1301) och domen i Pisa
(fullb. 1310, skadad genom brand 1595 och
nedtagen, restaurerad och åter uppställd 1926).
En serie stående madonnor i Prato, i domen
i Pisa, i Arenakapellet i Padova m. fl. vittna
tydligast om hans förbindelser med den
franska skulpturen. Som arkitekt har P. haft en
betydelsefull verksamhet vid domerna i Pisa
(fasad- och interiördekoration samt
korsgången kring Campo santo 1278), Siena (1284
—89) och Massa Maritima. — Litt.: A.
Ven-turi, »G. P.» (2 bd, 1927). H. C-l.
Pisa’no [-nå], Leonard o, Leonard o
från Pisa, även kallad Fibonacci
(sammandrag av Filius Bonacci), italiensk
matematiker (1180—omkr. 1250). P. var en
av medeltidens främsta matematiker, vilken
särskilt behandlade aritmetiken, geometrien
och trigonometrien. Bland hans många
insatser av mer speciell natur märkas utvidgningen
av läran om uppstigande kedjebråk och
rekur-renta serier samt en metod att approximativt
lösa tredjegradsekvationen. P:s betydelse har
i många hänseenden först i våra dagar blivit
till fullo insedd, och först Boncompagni
föranstaltade 1854—62 en fullständig uppl. av P:s
skrifter. I. F. (K. Lmk.)
Pisa’no [-nå], Niccolö, italiensk
skulptör, arkitekt (f. trol. i Pisa omkr. 1220, d.
kort före 1287). P:s första kända verk är
den 1259 fullbordade predikstolen i Pisas
bap-tisterium, vid vars utförande han tydligen
redan var en mogen konstnär med en krets av
medarbetare och lärjungar. Den sexkantiga
predikstolskorgens sidor äro prydda med en
serie reliefer av nytestamentliga scener
(be-bådelsen, födelsen, tre konungar, korsfästelsen
och yttersta domen); här visar sig P. som en
av den italienska skulpturens viktigaste
förnyare. P. bygger på den toscanska traditio-
Predikstolen i Sant’ Andrea i Pistoia av G. Pisano.
nen i större utsträckning, än man förr
antagit, men även på bysantinsk och antik
konst. P:s fader hade invandrat till Pisa från
Apulien, varför det är möjligt, att man får
sätta P. i samband med den antikiserande
syd-italienska skulptur, som utvecklats vid kejsar
Fredrik II :s hov. Viktigare för själva stilen
i hans arbeten har den franska
kaledralskulp-turen varit. I själva verket inleder P. den
gotiska perioden i den italienska plastikens
historia. I hans andra stora verk,
predikstolen i Sienas dom (1265—69), vid vars
utförande han biträddes av bl. a. sonen Giovanni,
äro de gotiska dragen ännu mer
framträdande (en relief vid art. Korsfästelsen, bild
7). Bland P:s övriga verk märkas en
uttrycksfull, i formen rätt summarisk
korsfästelserelief i Lucca, reliefer på Area di San
Domenico i Bologna (tills, m. Fra Guglielmo,
vars torrare stil spåras i större delen av dessa
kompositioner) samt slutligen den stora
brunnen i Perugia (1277—78), vid vars utförande
stora partier överlåtits på sonen Giovanni. —
Den italienska skulpturen har knappast
någonsin tagit ett så stort steg i sin utveckling
som under P:s tid. Först med honom
kommer den i jämnhöjd med den franska. — Litt.:
G. Swarzenski, »N. P.» (1926). H. C-l.
Pisa’no [-nå], N i n o. italiensk skulptör (f.
omkr. 1315, d. före 1368), son till Andrea P.,
förde skulpturen i Pisa till en ny blomstring.
Hans stil är vekare än faderns, mera lyrisk
och utmärkt av utomordentlig linjeskönhet.
Bland hans verk märkas flera gravmonument
XV. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
