Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Pius IX (påve, Giovanni Mastai-Ferretti) - 10. Pius X (påve, Giuseppe Sarto)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1043
Plus
1044
Pius IX. Samtida träsnitt.
män amnesti, insatte ett ansvarigt statsråd
(consulta) och utlovade andra reformer. Hans
därigenom skapade popularitet försvann dock,
när han (genom sitt historiskt vordna »Non
possumus») avböjde att deltaga i den
italienska frihetskampen mot Österrike. I Rom
utbröt revolution, och P. måste förklädd fly(nov.
1848) till den neapolitanska sjöfästningen
Gaeta. Först genom stormakternas väpnade
intervention kunde han återvända i april 1850.
Nu var den forne liberalen förvandlad till
en ärkereaktionär, som kastat sig i
jesuiternas armar. Kyrkostatens förvaltning
överlämnade han helt åt den snart allsmäktige
kardinal G. Antonelli (se d. o.), som där
införde ett fullständigt reaktionsregemente. —
På det allmänkyrkliga området växte
påve-dömets makt oerhört, ehuru P. personligen
var medelmåttigt begåvad och föga bildad.
Genom bullan »Ineffabilis Deus» 1854
proklamerade han dogmen om jungfru Marias
obefläc-kade avlelse. Påven föregrep här
ofelbarhets-dogmen. P:s självmedvetande växte genom
avslutandet av flera gynnsamma konkordat
(särskilt med Österrike 1855). När de politiska
händelserna 1860—61 berövat honom största
delen av Kyrkostaten (se d. o.), utgav P. på
jesuiternas inrådan 1864 encyklikan »Quanta
cura» med den bifogade syllabus, en
förteckning i 10 grupper av tidens 80 farligaste
villfarelser. Det är den klassiska urkunden
för den moderna ultramontanismen (se d. o.).
Efter jesuiternas övertalningar lät P. 1867
sammankalla det s. k. Vatikankonsiliet (se
d. o.). Detta, som varade dec. 1869—juli 1870
och betecknar höjdpunkten av P:s regering,
förde påvedömet till den högsta tänkbara
maktställning inom kyrkan genom de båda
huvudbesluten om påvens ofelbarhet och uni-
versalepiskopat. Vid fransk-tyska krigets
utbrott intogo dock italienska regeringens
trupper Rom, som efter allmän folkomröstning
slöt sig till Italien ooh blev dess huvudstad.
Italienska parlamentet antog 1871 den s. k.
garantilagen (se d. o.), som påven
förkastade. Han bannlyste Italiens konung och
ämbetsmän samt proklamerade sig som
»fånge i Vatikanen».
P:s återstående tid utmärktes av ständiga
konflikter med de politiska makterna,
kulminerande i den s. k. kulturkampen (se d. o.).
Men samtidigt stärktes kyrkans ställning
genom den alltjämt tillväxande undertron,
särskilt Sacré-cæurkulten (se d. o.). I
folkmedvetandet framstod P. som en av de stora
påvarna. Djupast berodde detta på att han
personifierade den moderna
ultramontanis-mens seger inom kyrkan. — Litt.: A.
Pou-geois, »Histoire de Pie IX» (6 bd, 1877—86);
Hj. Holmquist, »Påvedömets historia 1800—
1920» (1920).
10. P. X (f. 1835; påve 1903—14) var av
enkel bondefamilj och hette urspr. Giuseppe
Sarto, blev prästvigd 1858, patriark i
Vene-zia 1893 och kardinal 1898. Efter en skarp
valstrid i konklaven
med den franskvänlige
Rampolla (se d. o.)
valdes Sarto. P. var en
oskrymtat from man,
men han saknade
djupare bildning och blick
för tidens krav.
Under P. och dennes
statssekr. kardinal
Merry del Val (se d. o.)
nådde det
ultramon-tana systemet sin
fulländning. — Det
religiösa livet sökte P.
höja genom årliga förmaningar och
förordningar. Han förbättrade prästbildningen och
den religiösa folkundervisningen samt lät 1905
utarbeta en ny katekes, som blivit
normerande för hela katolska kyrkan. Han
arbetade för ökad kommunion och bikt samt för
ett av klerus kontrollerat bibelstudium (1909
inrättades ett av jesuiter lett bibelinstitut).
På det rättsorganisatoriska området
genomförde han en genomgripande reform i
dekretet »Sapienti consilio» (29 juni 1908),
genom vilket kurian (se d. o.)
omorganiserades i kongregationer, domstolar och
för-valtningsbyråer. P:s pontifikat
kännetecknades dessutom av en skoningslös kamp mot
all modernism (se d. o.). Genom syllabus
»Lamentabili» och encyklikan »Pascendi»,
båda 1907, krossades alla tendenser, som
gingo utanför den tomistiska teologien. 1910
påbjöds en antimodernisted för alla präster
och lärare. Indexkongregationen var i flitig
verksamhet, och även interdikt utfärdades
åter (Genua 1913). I den s. k.
Borromeoen-eyklikan »Editae saepe» 1910 smädades
reformatorerna så kraftigt, att encyklikans
publicering inhiberades i Tyskland.
I den utrikes kyrkopolitiken närmade sig
P. trippelalliansen (se d. o.) och Förenta
staterna. Både i England, Belgien och Holland
ökades och stärktes den katolska kyrkans
ställning. I Frankrike genomfördes 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
