Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planetarium - Planeter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1053
Planeter
1054
vid horisonten förstärkta absorptionen i
atmosfären. Andra anordningar projiciera på
planetariehimlen Vintergatan och
zodiakal-Ijuset. Medelst den betydligt mer
komplicerade planetariedelen kunna de invecklade
ap-parenta planetrörelserna bland stjärnorna
framställas synnerligen illusoriskt och med
stor noggrannhet. Genom en med ett
räkneverk förbunden anordning kan stjärnhimlens
utseende vid en viss tid över en viss horisont
framställas. Sammanlagt komma 119
projek-tionsapparater till användning. Ett modernt
p. förvärvades genom N. V. E. Nordenmark
till Stockholmsutställningen 1930. En
apparat, ofta förenad med ett tellurium (se d. o.),
som åskådliggör månens rörelse kring jorden,
kallas lunarium. — Litt.: N. V. E.
Nordenmark, »Om ZeiSs’ planetarium och stellarium»
(i Populär Astronomisk Tidskr. 1931). K. Lmk.
Planeter (av grek. planeto’s, irrande,
vandrande). Omkring solen kretsar ett betydande
antal i de allra flesta fall icke självlysande
kroppar, kometerna (se d. o.) och p 1
a-n e t e r n a. De förra röra sig i nästan alltid
starkt excentriska banor (se B a n e 1 e m e n t),
medan de flesta av de senare röra sig i
nästan cirkelformiga banor. Upptäckten av
vissa småplaneter samt av Pluto visar, att
planetbanor i vissa fall kunna vara ganska
excentriska och att banans form således icke
alltid medger en klar distinktion mellan de
bägge grupperna. Ett utmärkande drag för p.
är. att de röra sig i samma led omkring solen
i direkt led, medan, när det gäller
kometerna i allm., ingen utpräglad skillnad är för
handen i fråga om lörelseriktningen.
Anmärkningsvärt är likväl, att de 50
kortperiodiska kometerna med mindre omloppstider än
100 år nästan samtliga gå i direkt led.
Medan någon väsentlig skillnad ej synes vara
för handen mellan kometerna och
småplaneterna i fråga om storlek, massa, täthet och
kemisk sammansättning, intaga de nio stora
p. uppenbarligen en särställning bland
solsystemets kroppar på grund av sin i
jämförelse med små p. och kometer avsevärda
ma-teriemängd och sin regelbundna, nästan
klot-formiga skapnad. En distinktion mellan p.
och kometerna har man i den
omständigheten, att de förras banor äro orienterade
i ung. samma huvudplan, ekliptikan (se
d. o.), medan de senare röra sig i plan, vilkas
lutningar mot ekliptikan kunna äga nästan
alla möjliga värden.
Från solen räknat uppträda p. i följ,
ordning: Merkurius, Venus, jorden el.
T e 11 u s, Mars, asteroiderna el.
småplaneterna, Jupiter, S a t u
r-nus, U r a n u s, Neptunus och Pluto.
Småplaneterna, vilka (1931) äro kända till ett
antal av 2,000 och av vilka 1.150 äro
numrerade och namngivna, röra sig i allm. mellan
Mars’ och Jupiters banor. Sedan urminnes
tider äro de stora p. Merkurius, Venus, Mars,
Jupiter och Saturnus kända och observerade.
Från astronomiens barndomstid och fram till
1600-talet räknades jämväl månen och solen
till p. Under det geocentriska systemets tid
antogs däremot jorden vara den dominerande
kroppen i världsalltets centrum, och dess
ställning som p. insågs först med det
heliocent-riska systemets definitiva genombrott. U r a-
Bild 1. En övre planets skenbara rörelse i
förhållande till jorden. Under jordens rörelse från J, till J4
förflyttar sig planeten P från P, till P4 och synes
därunder röra sig i direkt led på stjärnhimnielen, likaså
under jordens rörelse från J0 till J9 o. s. v. I lägena
J4 till J0 är planetens skenbara rörelse retrograd. I
lägena J4 och J0 övergår planetens skenbara rörelse
från direkt led till retrograd eller omvänt; i dessa
lägen synes planeten stationär.
n u s upptäcktes 1781, Neptunus 1846,
Pluto 1930 samt C e r e s, den första av
småplaneterna, 1801.
De innanför jorden gående två p. kallas
nedre el. undre till skillnad från de
utanför gående, övre p. De förra komma alltid
att synas på himlen tärnl. nära solen.
Merkurius avlägsnar sig sålunda högst 28° från
solen och Venus 44°, och dessa p. kunna
därför icke synas under annat än en kortare del
av natten strax efter solens nedgång och före
dess uppgång. När en planet har en
geocent-risk längd, som skiljer sig 180° från solen,
säger man, att den står i opposition.
Planeten befinner sig då jämförelsevis nära
jorden. När planetens längd är lika stor som
solens, säges den stå i konjunktion. För
en övre planet kan konjunktion inträffa
både när planeten står bitom solen (nedre
konjunktion) och bortom (övre
konjunktion). När längden hos en planet skiljer sig
90° från solens, säges den stå i kvadratur.
En planets skenbara rörelse över himlen
försiggår vanl. i direkt led, men vid vissa
tillfällen kan rörelsen bli retrograd, d.
v. s. planeten synes vandra åt motsatt håll
i förhållande till stjärnorna än det vanliga.
Övergången mellan direkt och retrograd
rörelse kännetecknas av ett stationärt
stadium, då planeten synes stå stilla i
förhål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
