Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeter - Saturnus - Uranus - Neptunus - Pluto - Månarna el. satelliterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1063
Planeter
1064
Ringsystemet ligger något excentriskt i
förhållande till Saturnus’ medelpunkt, och av
formen på dess skugga på ringen framgår,
att denna ej har vare sig en fullt regelbunden
eller oföränderlig form. Man har uppskattat
ringarnas tjocklek till 350 km, vilket värde
snarast torde vara något för stort. — P. S.
de Laplace (se d. o.) visade, att ringarna icke
kunna vara fasta, enär i sådant fall den
minsta störande inverkan från en utanför
Saturnus belägen kropp skulle åstadkomma,
att ringen störtade ned på planeten. Senare
undersökningar visade, att den av samma
orsak ej kan vara flytande. J. C. Maxwell (se
d. o.) visade, att ringarna måste utgöras av
ett moln av otaliga, mycket små satelliter,
en bildning, vilken i viss mån kan jämföras
med småplanetringen. Fotometriska
undersökningar av ringarnas
belysningsförhållan-den, bl. a. av H. Seeliger och G. Möller, vi-,
sade, att Maxwells teoretiska slutsats måste
vara riktig. Den slutgiltiga bekräftelsen
erhölls, när J. Keeler genom spektrografiska
observationer 1895 ådagalade, att ringen ej
rör sig som en sammanhängande kropp utan
att dess skilda delar röra sig i
överensstämmelse med de Keplerska lagarna.
U r a n u s når i sina oppositioner en
stor-leksklass av i medeltal 5,74 och är således
nätt och jämnt synlig för blotta ögat. Bode
visade, att Uranus före sin upptäckt av W.
Herschel, 13 mars 1781, iakttagits händelsevis
vid mer än 20 tillfällen av skilda
observatörer, utan att man vetat annat, än att man
hade att göra med en vanlig stjärna. Man har
på ytan konstaterat ytterst svaga, med
planetens ekvator jämnlöpande strimmor.
Ekva-torsplanet kan i fråga om både Uranus och
Neptunus säkrast bestämmas ur månarnas
banplan, med vilket det bör ganska nära
sammanfalla. ö. Bergstrand, som utfört
beräkningar av de två inre månarnas banor, har
funnit, att den innersta månens bana är
underkastad vissa fortskridande förändringar,
framkallade av störingar på grund av
av-plattningen. Han bestämde denna till 1/i5 och
beräknade, att planetens rotationstid borde
vara 11 tim. Detta teoretiska värde fick
sedermera en vacker bekräftelse, då P. Lowell
och V. M. Slipher genom spektrografiska
mätningar funno en rotationstid av 103/4 tim.
Radiometriskt bestämd temp. är —185° C.
Neptunus. Denna planet upptäcktes på
teoretisk väg. Man fann snart, att Bouvards
1821 utgivna tabeller för planeten Uranus
uppvisade vissa avvikelser mellan beräkning
och observation för denna planet. J. C. Adams
och J. Leverrier företogo sig i början av
1840-talet att oberoende av varandra lösa
problemet att bestämma var en ny planet
borde vara belägen och vilken massa den ägde
för att ge upphov till de iakttagna
störingarna i Uranus’ rörelser. Deras resultat
stämde mycket nära överens, och 23 sept. 1846
fann man ej långt ifrån den beräknade orten
en ny planet, som fick namnet Neptunus.
Den är i medelopposition av storleksklassen
7,68 och synes undergå obetydliga
ljusväxlingar, vilka enl. E. öpik och R. Livländer
leda till två rotationstider, 7 tim. 42,4 min.
och 7 tim. 50.2 min. Det är möjligt, att dessa
värden innebära en mot polerna avtagande
rotationshastighet, liksom fallet är med
Ju-piter och Saturnus. Även på Neptunus’ yta
synas vissa strimmor vara för handen.
Planeten har tydligen en tät atmosfär; detta
framgår bl. a. av att i de fyra jätteplaneternas
spektra starka absorptionsband uppträda,
vilka bestämt tillväxa i styrka från Jupiter
till Neptunus. Denna, som i kikare visar sig
som en liten skiva med 2,5 bågsekunders
genomskärning, har enl. av K. Lundmark gjorda
undersökningar i själva verket en
utsträckning av omkr. 2 bågsek., enär ett flertal
störande inflytelser tendera att skenbart
förstora diam. Den därav följ, avsevärda
tätheten visar, att Neptunus står på gränsen till
jordgruppens p.
Pluto. P. Lowell och W. H. Pickering
sökte var för sig genom undersökningar av
resp. Uranus’ och Neptunus’ störingar
lokalisera en utanför den senare belägen okänd
planet. På plåtar, som erhållits på
Lowellobser-vatoriet, fann C. W. Tombough 1930 en
planet ganska nära den av Lowell förutsagda
platsen. Den fick namnet Pluto, med
symbolen IP till minne av sin egentlige
upptäckare, P. Lowell. Dess bana, som ännu blott
kunnat bestämmas approximativt, visar, att
Pluto knappast kan kallas transneptunsk
planet, enär den vid sin största solnärhet
kommer obetydligt innanför Neptunus’ bana.
Ljusstyrkan har av K. Graff bestämts till
14.m88 visuellt. Man har ej kunnat påvisa
någon synlig skiva, utan Pluto synes vara
fixstjärnliknande. Då dess massa torde få
anslås till nästan samma storlek som
jordmassan, måste Pluto äga hög täthet, om icke
dess albedo är ovanligt lig.
Månarna el. satelliterna. Den bäst
kända av månarna är jordens måne (se M
å-n e n). Studiet av de övriga försvåras
mycket av deras avstånd från jorden och av deras
närhet till sina planeter. I följ, fall har man
kunnat bestämma massorna, varav följa
tätheterna ur dimensionerna i tabellen på sp.
1059—60:
Täthet
(vattnets
= D.
Månen............... 3,4
Jupiter I............. 2,4
Jupiter II............ 3,i
Jupiter III........... 2,i
Jupiter IV ........... 1,2
Titan............... 5,6
Neptunus’ måne .................. 10, (?)
På de fyra stora Jupitermånarnas ytor ha
flera observatörer iakttagit fläckbildningar.
Jupiter I (Jo) är uppenbarligen ljusare vid
polerna än vid ekvatorn. Japetus växlar i
ljusstyrka, så att den alltid är ljusare i v.
än i ö. elongation. Detta antages bero på
att Japetus har bunden rotation. I andra fall
föreligga liknande iakttagelser. Månarnas
rörelser möjliggöra i vissa fall att beräkna
huvudplanetens avplattning och massa. De
viktigaste data man äger om månarna
sammanfattas i tab. 4.
Ett urgammalt problem i samband med p:s
utforskande är frågan huruvida flera kroppar
inom planetsystemet än jorden kunna hysa
organiskt liv på sina ytor. Några
möjligheter att direkt upptäcka vare sig levande
varelser el. spår av deras verksamhet
föreligga icke ens i fråga om jordens måne,
vil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
