Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poincaré, Henri - Poincaré, Raymond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Poinearé, R.
1124
dare undersökningen av de serieutvecklingar,
som de bägge sistnämnda hade uppställt och
diskuterat. Viktiga resultat nådde P. även
i fråga om roterande vätskemassors
jämvikts-figurer. P. har gjort många värdefulla
insatser inom den matematiska fysiken. Inom
filosofien har P. i en serie glänsande skrivna
uppsatser och större arbeten behandlat
frågorna om vetenskapens axiom och ställning
till hypotesbildningen samt uppfattningen av
tiden och rummet och därvid utvecklat en
positivistisk ståndpunkt med dragning åt
pragmatismen. Som lärare utövade P. en
mycket framgångsrik verksamhet. Bland hans
lärjungar märkas svenskarna G. Kobb och H.
von Zeipel. Av de talrika utmärkelser, som
kommo P. till del, må blott nämnas Oskar
II:s pris 1889 för hans undersökningar ang.
dynamikens rörelseekvationer. — Led. av
sv. Vet.-akad. (1900). Litt.: H. von Zeipel,
»L’æuvre astronomique d’Henri Poinearé»
(Acta Mathematica, bd 38, 1915). K. Lmk.
Poinearé [ptoäkare’], Raymond, fransk
statsman (f. 18 6 0 20/s), kusin till Henri P. Blev
efter filosofiska och juridiska studier advokat
i Paris och invaldes 1887 i
deputeradekammaren, där han snart
vann en inflytelserik
ställning, bl. a. som
medlem av
budgetkommissionen. 1893—
95 var han
omväxlande undervisnings-och finansminister,
1895—97 vicepresident
i
deputeradekammaren. 1903 övergick han
till senaten, var mars
—okt. 1906 ånyo
finansminister och blev
jan. 1912 chef för en
republikansk ministär, i vilken han själv
tillika var utrikesminister. Genom en smidig
och energisk politik under Tripoliskrigets och
det begynnande Balkankrigets ömtåliga
förhållanden förvärvade han en auktoritativ
ställning i Frankrike, och hans val till
republikens president 17 jan. 1913 hälsades där
med stora sympatier och förhoppningar. P.
blev jämte Clemenceau den främste
målsmannen för den pågående nationella
kraftutvecklingen, som bl. a. kännetecknades av
omfattande åtgärder till stärkande av landets
för-svarsväsen och en på förstärkt samverkan med
de övriga ententemakterna byggd, energisk ub
rikespolitik. Särskilt omhuldade P. alliansen
med Ryssland, vars militära rustningar han
uppmuntrade i syfte att stärka utsikterna till
en fransk-rysk seger i det krig med Tyskland,
som framstod som alltmer sannolikt. Redan
som konseljpresident avlade han aug. 1912 ett
besök i Ryssland, som bidrog att stärka
alliansen, och som statschef fullföljde han dessa
strävanden, tydligast manifesterade genom den
i sällskap med konseljpresidenten Viviani
företagna, livligt uppmärksammade resan till
ryska hovet juli 1914. På återvägen besökte
P. Stockholm 25 juli, men de beramade
besöken i Danmark och Norge nödgades han
inställa på grund av den kris, som inom kort
utmynnade i världskriget. Vid dettas utbrott
riktade P. en vädjan till partierna om
natio
nell enighet, »union sacrée», proklamerad av
parlamentet 4 aug. Genom besök vid fronten
och patriotiska tal sökte han flitigt egga till
förtröstan och uthållighet i kampen. P.
öppnade 18 jan. 1919 fredskonferensen i Paris.
Vid sin avgång från presidentposten 1920
invaldes han ånyo i senaten. Han blev ordf, i
skadeståndskommissionen men avgick redan i
maj s. å., då han ansåg, att man visade
Tyskland alltför stor skonsamhet vid
fredsvillkorens tillämpning. Han fullföljde sin kritik av
regeringens politik i uppmärksammade
politiska översiktsartiklar i Revue des Deux
Mondes. När ministären Briand till stor del på
grund av P:s kritik jan. 1922 störtades,
bildade P. den nya regeringen, i vilken han även
denna gång var utrikesminister. Han
genomdrev 1923 sin plan att genom ockupation av
Ruhrområdet skaffa Frankrike »produktiva
panter» för de tyska
skadeståndsförpliktelser-nas uppfyllande. Då Ruhrockupationen, som
f. ö. ledde till slitningar med England, icke
kunde förebygga, att Frankrikes finanser i
allt hastigare takt undergrävdes och detta
tvingade P. till drastiska åtgärder i form av
skatteförhöjningar och besparingar, led P. vid
valen 1924 ett stort nederlag och avgick juni
s. å. Då den finansiella ställningen icke
förbättrades trots flera ministärers
bemödanden, kallades P. ånyo till styret juli 1926,
då han bildade en samlingsministär på
grundvalen av medverkan från olika
icke-socia-listiska partier. P. ingrep med vanlig
energi och hade i stort sett framgång. 1928
stabiliserades franckursen. S. å. höllos nya val
på grundvalen av en föreg. år vidtagen
valreform. En förskjutning åt höger inträdde,
och ministären P:s ställning stärktes. En
betydande rekonstruktion måste dock ske i
slutet av s. å. efter ett häftigt angrepp från
radikalsocialistiska partikongressen i nov.,
vilket medförde de radikala ministrarnas
utträde. Med stöd endast av de övriga
mellan-partierna regerade P. vidare, tills han av
hälsoskäl avgick juli 1929. Sjukdom har sedan
hindrat honom att taga aktiv del i politiken.
Han blev 1909 led. av Franska akad.
P. är en av Europas mest uppmärksammade
moderna statsmän, kännetecknad av logisk
skärpa, skarp konsekvens, okuvlig energi
samt av patriotiskt patos buren flödande
vältalighet. Omstridd är hans roll i den
europeiska storpolitiken före världskriget, då han
genom sin starkt nationalistiska ståndpunkt
och sitt begär att ånyo hävda Frankrikes
stor-maktsställning föranleddes till en aktiv
diplomati. som från många håll karakteriserats
som uppsåtlig krigshets. De senaste årens
avslöjanden ha visserligen fritagit honom från
anklagelsen att i samverkan med Izvolskij ha
planmässigt arbetat på världskrigets utbrott,
men i krigets förhistoria spelar han en
betydelsefull roll genom sin energiska
vakthållning kring såväl de franska som de ryska
intressena i den rådande motsättningen mot
centralmakterna och genom sitt målmedvetna
arbete för att sätta Frankrike i stånd att i
ett krig med Tyskland vinna bättre resultat
än 1870—71. Sin politiska verksamhet från
1912 har han skildrat i det stort anlagda
verket »Au service de la France», vars l:a
bd utkom 1926 och som med senast utkomna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
