Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polack (fartyg) - Polacker - Polacksbacken - Poland-Kinarasen - Polangen (Palanga) - Polar, Polär - Polarbassängen - Polardag och Polarnatt - Polardimma - Polardistans, Poldistans - Polarexpeditioner - 1. Nordpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1129
Polacker—Polarexpeditioner
1130
råtacklat fartyg utan märs och med två el.
tre master, vilka var för sig utgöras av ett
enda mastträ.
Pola’cker, västslaviskt folk, till största
delen bosatt inom Polen (se d. o., sp. 1151
—52 oh 1160, samt Polska språket).
Jfr M. Ehrenpreis och A. Jensen,
»Nationernas bibliotek», II, »Polackerna» (1918).
Polacksbacken [på’-], förut mötesplats för
Upplands reg:te, numera, sedan detta 1912
fått kasern, dess exercisplats; belägen strax
s. om Uppsala och v. om Fyrisån. M. B-dt.
Poland-Kinarasen [påu’lond-], se
Svinraser.
Pola’ngen, off. P a 1 a n g a, stad och badort
i Litauen, vid Östersjön, n. om staden
Me-mel; 2.039 inv. (1923). Sommarresidens för
republikens president. P. tillhörde urspr.
Kurland men kom vid en gränsreglering mot
Lettland 1921 till Litauen för att ge detta
land tillträde till Östersjön (frågan om
Me-melområdet var då ej avgjord). En
fiskehamn är f. n. under anläggning vid det
närbelägna Sventoji.
Polär, Polär, som avser poler; som ligger
i närheten av jordens poler; rakt motsatt
(som nord- och sydpol), motstående.
Polarbassängen, se Ishavet.
Polardag och Polarnatt (betecknas
stundom även som resp, polarsommar och
polar-vinter). Jorden beskriver kring solen under
loppet av ett år en elliptisk bana i
eklip-tikans plan. Den roteiar härvid på ett dygn
ett varv kring sin axel, vilken bildar en
vinkel av 66° 33’ med ekliptikan. Då rota
ions-axeln bibehåller sitt läge i rymden oförändrat
vid rörelsen kring solen, uppkommer en
förändring med årstiden av dagens och
nattens längd på alla orter, som ej ligga vid
själva ekvatorn (se Jorden, sp. 1168 och
bild 1—2). Vid vintersolståndet 21 jan. (motsv.
jordens läge längst till höger på bild 2) finnes
ett område, sträckande sig kring nordpolen
ned till 66° 31’ n. br., inom vilket ständigt
mörker råder; inom detta område härskar en
polarnatt av större el. mindre längd, beroende
på avståndet från polen. Vid polen själv råder
natt från tiden för höstdagjämningen till
tiden för vårdagjämningen. Vid denna
senare tidpunkt går solen vid nordpolen över
horisonten, och en sex månaders p., som varar
till höstdagjämningen, begynner. Vid
sydpolen är förhållandet omvänt, i det att p. här
sammanfaller med polarnatten vid nordpolen.
Orter, belägna på högre breddgrad än 66°
33’ n. el. s. br., ha p. och polarnatt, vilkas
varaktighet med avtagande avstånd till polen
närmar sig omkr. 6 mån. Följ, tabell visar
p:s och polarnattens längd i dagar på skilda
breddgrader:
Polarnatt Polardag
n.
halvklotet s.
halvklotet n.
halvklotet s.
halvklotet
70° 52 57 69 67
75° 93 99 109 101
80° 123 129 137 141
85° 149 157 165 157
90° 175 183 190 182
Att p. är kortare och polarnatten längre på
s. än på n. halvklotet sammanhänger med det
förhällandet, att jordbanan är elliptisk och
att jordens hastighet är störst vid den
tid
punkt, då jorden är närmast solen, vilken
tidpunkt (3 jan.) inträffar under det n.
halvklotets vinter. A. Ä.
Polardimma. I de arktiska och antarktiska
trakterna, där snöytorna ha en temp., som
aldrig överstiger 0° C, uppträder särskilt på
sommaren ofta stark dimbildning,
»polardimma», orsakad genom utfällning av vatten, då
den varma och fuktiga luften från sydligare
trakter kommer i beröring med de kallare
snöytorna. Även på vintern uppträder p. i
förening med stark rimfrostbildning, härvid
orsakad genom stark utstrålning och
därigenom uppkommande avkylning av snöytorna,
vilka i sin tur avkyla luften, varvid
vattenånga utfälles såsom dimma. A. Å.
Polardistans, Poldistans,
vinkelavståndet från polen på himmelssfären el.
jordklotet för en himlakropp, resp, en ort på
jordytan. Nordpoldistansen betecknas stundom
N. P. D., sydpoldistansen S. P. D. K. Lmk.
Polarexpeditioner, färder i polartrak erna
i vetenskapligt el. praktiskt syfte, med el.
utan avsikt att nå polerna.
1. Nordpolarexpeditioner (se
härtill även kartor till art. Kanada och
Polarländer). På 800- och 900 talet
seglade nordbor till Vita havet och över
Nordatlanten, men p. voro dessa färder ej. Först
mot 1400-talets slut började man företaga
dylika. På grund av spanjorers och
portugisers växande makt tvungos andra nationer
att söka sig nordligare handelsvägar till de
nyupptäckta rika länderna, genom att fara
antingen åt n. v. el. åt n. ö. Den förra vägen
beträddes först av den i engelsk tjänst
stående italienaren Giovanni Cabotto (John
Ca-bot, se d. o.) och hans son Sebastiano. Härvid
upptäcktes 1494 och 1497 delar av n.
Nordamerikas kust. Sebastiano fann 1517
mynningen av Hudsonsundet, och hans upptäckt
inleder försöken att n. om Amerika finna en
väg till Kina och Indien,
nordvästpassagen. Portugisen G. Cortereal (se d. o.)
återupptäckte 1500 Labrador och 1501 Grönland.
Efter flera misslyckade försök i n. ö. riktning
började engelsmännens strävanden att finna
nordvästpassagen med Martin Frobishers (se
d. o.) resor, under vilka denne 1576 nådde
s. delen av Baffinsland men både då och vid
senare försök av isen tvangs att vända. John
Davis (se d. o.) befor 1585—87 det efter
honom benämnda sundet och framträngde i
Baffinviken till 73° n. br. Henry Hudson (se
d. o.) valde på sina resor 1607—09 vägen ö.
om Grönland och vände sig, då han fann
vägen åt n. ö. stängd, västerut. 1610 seglade han
genom Hudsonsundet och upptäckte Hudson
bay. Bland hans efterföljare voro Robert
By-lot och William Baffin (se d. o.). De
genomforo 1615 Hudsonsundet men kommo till den
slutsatsen, att passagen skulle sökas vida
nordligare. En färd 1616 genom det av Davis
upptäckta sundet förde dem ända upp till
Smith sound, där de vid 77° 30’ nödgades
vända. På återvägen upptäckte de mynningen
av Lancastersundet men lyckades ej intränga
i denna. Drömmen om Hudsonpassagen levde
dock alltjämt, och 1619 utsände Kristian IV
av Danmark en expedition under Jens Munk
till Hudson bay, vilken likväl blev resultatlös.
Från engelsk sida gjordes 1631 och 1632
yt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
