Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner - 1. Nordpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1131
Polarexpeditioner
1132
terligare försök utan resultat, och därefter
dröjde det bortåt 200 år, innan de upprepades.
— Engelsmännen Hugh Willoughby och
Richard Chancellor (se d. o.) avseglade 1553 för
att söka nordostpassagen. Willoughby
omkom, men Chancellor återvände över
Ryssland hem, och grunden var lagd till Englands
handelsförbindelser med Vita havet. Under
lång tid gjorde engelsmännen dock inga nya
försök att finna passagen. I stället trädde
Holland i spetsen. Willem Barents (se d. o.)
upptäckte 1596 Beeren eiland (Björnön) och
Spetsbergen och genomförde på Novaja Zemlja
lyckligt den första kända högarktiska
övervintringen. Härmed upphörde för lång tid
ansträngningarna att i n. finna handelsvägar
till Indien. De sekellånga mödorna i arktiska
trakter hade dock ej varit förgäves. Man
hade sålunda bl. a. upptäckt fiskevattnen
kring New Foundland och polarhavets rika
tillgång på säl och val. Valfångsten inleddes
1610 av engelsmannen Jonas Poole,
holländarna följde snart efter, och Spetsbergen
blevo skådeplatsen för ett fångstliv av
väldiga dimensioner.
Ett särskilt kapitel utgöra de ryska
eröv-ringsexpeditionerna till Sibirien. Märkligast
av dessa voro Dezjnevs färd 1648—52 längs
Sibiriens kust från Kolymas mynning till
Stilla havet och den s. k. stora nordiska
expeditionen, som leddes av Vitus Bering (se
d. o.). Asiens nordspets upptäcktes av
Tjel-juskin 1742, och man vann kunskap om den
sibiriska kusten i hela dess utsträckning. —
Dessa företag voro förebud till en ny epok,
under vilken vetenskaplig forskning mer och
mer trädde i förgrunden. De båda stora
geografiska problemen, nordväst- och
nordostpassagen, voro alltjämt olösta, av Ishavet kände
man föga mer än kustvattnen. Fångstfartygs
framträngande till 80° i Nordatlanten,
valfångaren William Scoresbys lyckosamma
färder till östgrönlands otillgängliga kust (1806
—22) samt vetenskapligt bildade personers
besök på Spetsbergen och annorstädes
stimulerade intresset, och 1818 utsändes från
England på John Barrows initiativ två
expeditioner, en under John Ross och Edward Parry
till arktiska Nordamerika, den andra, i vilken
John Franklin deltog, till farvattnet mellan
Grönland och Spetsbergen. 1819 gjorde Parry
en ny resa och genomseglade
Lancaster-och Barrowsunden till s. om Melvilleön, där
han övervintrade; efter en v. framstöt i aug.
1820, varunder Banks land siktades,
återvände han. Därmed var strängt taget
nordvästpassagen funnen. Av större betydelse än
Parrys nya resor 1821—23 och 1824—25 blev
Ross’ färd 1829—34. Visserligen fann han
Barrowsundet stängt, men s. därom
framträngde han i nya farleder och upptäckte
halvön Boothia Felix, vid vars västkust hans
brorson och följeslagare James Clark Ross
fann den magnetiska nordpolen. 1819—27
arbetade sig Franklin (se d. o.) och senare
hans medhjälpare över lard västerut under
ofantliga strapatser, och Kanadas
fastlands-kust blev härigenom i sina huvuddrag känd.
Franklin ställdes 1845 i spetsen för en stor
och förträffligt utrustad expedition, som
emellertid spårlöst försvann. De många
räddningsföretagen bidrogo i högsta grad till arktiska
Kanadas utforskande, och därunder
upptäcktes och befors hela nordvästpassagen av
Robert M’Clure, som från Beringssund trängde
österut 1850. Han övervintrade 1851—53 vid
Banks land, där han påträffades av sir
Edward Belchers eskader, som 1852 utsänts från
den atlantiska sidan. På olika fartyg
fortsatte M’Clure åt ö., och 1854 hade han
fullbordat passagen. Franklins expedition, som
kostade 134 människor livet, oberäknat
räddningsföretagens förluster, är den största
katastrofen i polarforskningens historia. På ett
och samma fartyg genomfördes hela
nordvästpassagen först 1903—06 av Roald Amundsen
(se Amundsen, sp. 879). Värdefulla
meteorologiska och magnetiska resultat vunnos.
Den amerikanska arktiska arkipelagen har
de senaste 30 åren grundligt genomforskats.
Norrmannen Otto Sverdrup undersökte 1898
—1902 de ö. delarna, särskilt Ellesmerelandet
och de okända områdena s. v. därom, varvid
många nya öar upptäcktes. I denna resa
deltog bl. a. den svenske botanisten H. G.
Sim-mons. Av senare företag äro kanadensaren
Vilhjalmur Stefanssons (av isländsk börd) de
märkligaste. Stefansson, som deltagit i
dansken Einar Mikkelsens äventyrliga färd till
Beauforthavet n. om Alaska (1906—08),
till-bragte åren 1908—12 i området kring
Coro-nation- och Franklinvikarna. Än
resultat-rikare blev hans stora expedition 1913—18.
Från Alaska sökte han med fartyg komma
in i polarhavet, medan en annan avd. under
R. M. Anderson arbetade på fastlandskusten.
Medan Stefansson befann sig på en jakttur
i isen, drev fartyget bort och gick
sedermera under. Stefänsson lyckades nå
landstationen, och därifrån företog han 1914 ff.
flera djärva vandringar, varunder Bordenön
och Meighenön upptäcktes. Hösten 1917
återvände han till Banks land, där den femte
övervintringen i följd gjordes. Hemfärden
skulle nu anträdas med fartyg, men då detta
fastnade i isen, beslöt Stefänsson att på ett
isflak söka driva till Sibirien, varifrån han
dock hindrades av svår sjukdom. Hans
följeslagare Storkerson fullföljde under 7 mån.
färden, som förde 800 km över delvis okänt
hav. Stefanssons resor medförde stora, ej
minst etnografiska, resultat. Detta gäller i
ännu högre grad om dansken Knud
Rasmus-sen, som 1921—24 fullföljde sina
undersökningar över eskimåernas härkomst, vandringar
och kultur under en ytterst farofylld färd
tvärsöver kontinenten. Liksom Stefänsson har
Rasmussen vant sig vid att leva på
eskimåvis, vilket möjliggjort hans stora framgångar
(se vidare nedan).
Sedan genom fångstmän större erfarenhet
vunnits om det fruktade Karahavet, upptogs
åter frågan om nordostpassagens
genomförande. En österrikisk expedition under K.
Weyprecht och J. v. Payer utgick 1873, men
fartyget, »Tegetthoff», fastnade snart i isen
vid Novaja Zemljas nordspets. Under driften
mot n. ö. nåddes en okänd kust, som fick
namnet Frans Josefs land. Våren 1874
undersöktes en del av landet upp till 82° 5’. Utgången
blev dock olycklig, fartyget måste överges,
och i öppna båtar nådde Payer och en del av
hans folk — återstoden omkom — Novaja
Zemlja, där de räddades av ryska fångstmän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
