Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner - 1. Nordpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1135
Polarexpeditioner
1136
sp. 881). Ryska isbrytare ha 1930 och 1931
företagit framgångsi ika färder till Frans
Josefs land och Nordlandet.
Sedan danskarna, föranledda av Hans
Ege-des missionsresor (frän 1721). tagit
Grönland (jfr d. o.) i besittning, har detta från i
synnerhet dansk sida grundligt undersökts;
från 1876 har på statens initiativ ett
systematiskt forskningsarbete pågått, som
resulterat i en mycket noggrann kännedom om
kustlandet, särskilt det västra och norra.
Även svenska expeditioner ha verksamt
bidragit, Otto Torell 1859 och efter honom A. E.
Nordenskiöld 1870 och 1883. Det första
försöket att komma fram på inlandsisen gjordes
av Lars Dalager 1751, men han nådde blott 13
km från dess rand. Nordenskiöld och Sven
Berggren hunno 1870 vid 68° 30’ omkr. 50 km,
den förre 1883 omkr. 125 km från isranden,
två medföljande lappar ytterligare omkr. 100
km. Landisen korsades f. ggn av Fridtjof
Nansen (se d. o., sp. 703) 1888. Amerikanen
Robert E. Peary övertvärade 1892 och 1895
nordligaste Grönland och upptäckte
Indepen-dencefjorden och det isfria lai.det kring
denna. Inlandsisen har sedermera flera gånger
korsats, 1912 av schweizaren A. de Quervain,
s. å. av danskarna Knud Rasmussen och Peter
Freuchen längst uppe i n. samt 1913, på det
bredaste stället, av dansken J. P. Koch och
tysken A. Wegener, en sträcka av 1,150 km,
varunder en höjd av 3,000 m nåddes;
slutligen 1931 av norrmännen A. Höygaard och
M. Mehren. Rasmussen är framför andra
Nordgiönlands utforskare. Sedan han deltagit
i Mylius-Erichsens expedition 1902—04 (se
nedan), vistades han 1905, 1906—08 och 1909
åter på Grönland och grundade 1910 vid Kap
York (76°) den fasta stationen Thule, som
blev utgångspunkt för en lång rad färder, den
första, redan nämnd, till Danmarksf orden
på östkusten (1912); året därpå återvände
han till samma trakter. 1916—18 undersökte
han först Melvillebukten, övervintrade vid
Thule och bröt upp med den danske geologen
S. Lauge Koch (se d. o.), den svenske
botanisten Thorild Wulff och några eskimåer för
att fullfölja undersökningen av Nordgrönland.
Han lyckades utfylla de sista luckorna i
kartbilden, men under återvägen slog jakten fel,
och eftei oerhörda strapatser nådde
expeditionen i utmattat tillstånd kusten s. om
Hum-boldtglaciären, varifrån Rasmussen och en
eskimå under uppbjudande av sina yttersta
krafter skyndade mot Etah för att skaffa
hjälp. Då denna kom, hade Wulff dock dukat
under. Rasmussens färder ha främst haft
etnografiskt och arkeologiskt syfte (om hans
amerikanska expedition se ovan). Den sista
stora färden till nordligaste Grönland
utfördes under utomordentliga prestationer; han
klarlade definitivt förhållandet mellan Pearys
land och det övriga Grönland. Den betydligt
svårtillgängligare östkusten undersöktes under
färder med eskimåisk kvinnobåt av danskarna
W. A. Graah (1828—31) och G. Holm (1884
—85) upp till 65° 37’, där Holm övervintrade
vid Angmagsalik, vars eskimåer ej förut
varit i beröring med vita. Till denna kust
hade A. E. Nordenskiöld framträngt 1883. N.
härom är kusten, såsom Scoresby visat,
lättare tillgänglig, och han befor den 1822
mel
lan 69° och 75°, varvid den stora
Scoresby-fjorden upptäcktes. Engelsmännen Clavering
och Sabine kartlade sträckan upp till 76°
1823. En tysk expedition under K. Koldewey
övervintrade här 1869—70, undersökte
trakten upp till 77° och upptäckte Frans Josefs
fjord. Dess ena fartyg, »Hansa», krossades
i isen, och besättningen drev på isflak till
Grönlands sydspets. Scoresbyfjorden
undersöktes närmare av danskarna C. Ryder 1891
—92 och G. Amdrup jämte N. Haitz 1898—
1900. En svensk expedition under A. G.
Na-thorst upptäckte 1899 mellan Scoresbyfjorden
och Frans Josefs fjord Kung Oskars fjord.
Första framträngandet n. om 77° gjordes 1905
av hertig Filip av Orléans med sydpolsfai aren
de Gerlache som fartygsbefälhavare. Denna
framgång gav upphovet till Mylius-Erichsens
(se d. o.) resultatrika men olyckliga färd
1906—07. Därunder gjorde J. P. Koch en
slädfärd på 2.000 km och vann anknytning
till de av Peary vunna resultaten. De norska
anspråken på en större del av östgrönland ha
framkallat ny aktivitet från dansk sida.
Mik-kelsen, som 1910 återfunnit Mylius-Erichsens
dagböcker och nödgats stanna på Grönland
till 1912, ledde 1924 en expedition till
Scoresbyfjorden för att förbereda en kolonisering
med eskimåer, och 1931 ha under Lauge Koch
nya fasta stationer upprättats, varjämte
Rasmussen påbörjat en närmare undersökning av
de ännu föga kända delarna av s. ö.
Grönland. Härtill komma talrika smärre resor av
danskar o. a., huvudsaki. till Västgrönland,
där Danmark sedan 1906 på Disko har en
permanent biologisk station under ledning av
M Porsild. Under de senaste åren ha från
särskilda stationer landisen och klimatet i
det inre studerats. Bl. a. har A. Wegener
upprättat dylika vid kusterna och mitt uppe
på landisen, vilka efter en framgångsrik
rekognoscering 1929 trädde i verksamhet följ,
år. Sedan Wegener i dec. 1930 avlidit under
en färd över isen, återvände expeditionen
i nov. 1931. Om östgrönland se vidare
Polarländer, sp. 1146.
Spetsbergens vetenskapliga utforskande
är till stor del svenskars förtjänst. Redan
1758 gjorde Linnés lärjunge A. R. Martin ett
besök där, och 1837 vistades zoologen Sven
Lovén på Spetsbergen. 1858 företogo Torell
och Nordenskiöld sin förs a resa till
Spetsbergen. Målet för de svenska resorna dit
var allsidig naturvetenskaplig forskning. Nya
expeditioner utgingo 1861 under Torell och
1864, 1868 och 1872—73 under Nordenskiöld;
sistnämnda resa, då övervintring skedde på
79° 53’, är märklig särskilt genom
Nordenskiölds och Palanders vandring över
Nordöstlandets is, den längsta isvandring, som dittills
gjorts (190 km). De norska
Nordhavsexpedi-tionerna 1877 och 1878, A. G. Nathorsts och
G. De Geers färd 1882, den franska
La-Mancheexpeditionen 1892, sir Martin Conways
inträngande i Spetsbergens inre 1897 och 1898
samt många andra smärre företag ha samlat
en rik fond av detaljkunskap inom alla
områden, och 1898 ledde Nathorst en expedition
med »Antarctic», varunder Spetsbergen
kring-seglades och Kung Karls land f. ggn närmare
undersöktes. Det största företaget var den
svensk-ryska gradmätningsexpeditionen, vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
