Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner - 1. Nordpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Polarexpeditioner
1138
egentliga arbete tog sin början 1899, för
Sverige under E. Jäderin, för Ryssland under
D. D. Sergievskij och T. Tsjernysjev, fortsatt
1901 (den svenska under G. De Geer) och
1902. Bland senare resor må nämnas furst
Alberts av Monaco hydrografiska
expeditioner, sydpolarfararen W. S. Bruces
undersökningar och de norska under G. Isachsen, A.
Staxrud, A. Hoel m. fl. Även från Sverige ha
talrika naturforskare utsänts, särskilt för
studier över geologien och kolförekomsterna, men
efter norrmännens övertagande av ögruppen,
vilket givit upphov till systematiska
forskningar (»Norges Svalbards- og
Ishavsundersö-kelser»), avstannade de svenska arbetena, som
först 1931 återupptagits under H. W:son
Ahl-mann. På ö. Spetsbergen arbetade 1921, 1923
och 1924 de engelska s. k.
Oxfordexpeditio-nerna (se vidare Spetsbergen). — Av
övriga öar i Nordatlanten blev Jan Mayen
bekant huvudsaki. som österrikisk station
under »polaråret» 1882—83 men har sedan
upprepade gånger besökts. Norge har där
upprättat en fast station. Björnön har
framför allt utforskats av svenskar,
Nordenskiöld, Nathorst och 1899 J. G. Andersson,
Novaja Zemlja har blivit känt huvudsaki.
genom ryssarna, bl. a. F. v. Lütke (1821—24),
P. Pachtusov (1832—35), K. E. v. Baer (1837),
Nossilov (1887—91), Tsjernysjev (1895) och
Russanov (1907—11). Norrmännen ha under
senare år utsträckt sin verksamhet även till
Novaja Zemlja och Frans Josefs land.
Nordpolen. Försöken att tränga in i
polarbassängen och nå polen kunna ledas
tillbaka till P a r r y, som 1827 från Spetsbergen
på isen lyckades uppnå 82° 45’, den högsta
dittills nådda polhöjden. En av Franklins
efterforskare, amerikanen E. K. Kane (1853—
55), återkom med underrättelsen om ett isfritt
valten n. om Smith sound. För att söka detta
utgick hans landsman I. I. Hayes 1860 men
fann det lika litet som C. F. Hall (1871—72);
den förre nådde 81° 35’, den senare med
fartyg 82° 11’, mynningen av Robesonkanalen.
Försöken fortsattes av sir George Nares 1875.
Han genomfor Robesonkanalen men mötte ett
hav, fyllt av ismassor, över vilka hans
följeslagare A. H. Markham med slädar nådde
83° 20’ och därmed slog tidigare rekord.
Under »polaråret» 1882—83 upprättade U. S. A.
sin station på Grants land vid
Robesonkanalen, under ledning av A. W. Greely, och J.
Lockwood framträngde med slädar till 83°
24’. Företaget fick en tragisk utgång, i det
att av de 26 deltagarna endast 6 återvände.
Det blev från ett helt annat håll ett fartyg
omsider lyckades tränga långt upp i
polarbassängen. Äran härav tillkom Nansen med
»Fram» under Otto Sverdrup (1893—96).
Fartygets nordligaste punkt låg nära 86°, och
Nansen kom med hundslädar till 86° 4’ (se vidare
Nansen, sp. 703). Framgången sporrade till
nya försök att uppnå polen. Hertig Luigi av
Abruzzerna upprättade 1901 en station på
Frans Josefs land men kunde på grund av
olycksfall ej själv deltaga i släufärden mot
polen; hans följeslagare Umberto Cagni nådde
86° 34’. Senare amerikanska försök från
samma utgångspunkt blevo utan resultat.
Segern vanns, efter flera resultatlösa försök, av
Peary. Sin bas hade han på Grants land och
nordligaste Grönland, 1898—1902 nådde han
84° 17’ samt upptäckte Grönlands nordspets,
och 1906 var han på 87° 6’ närmare polen
än någon annan. Våren 1909 bröt han åter
upp från Grants land och nådde 6 april i
sällskap med en neger och två eskimåer
nordpolen. En vecka före Pearys återkomst
anlände hans landsman F. A. Cook, som med
heder deltagit i de Gerlaches
sydpolarexpedi-tion (se nedan), ill Grönland, enl. uppgift
på återväg från nordpolen, som han skulle
ha uppnått 1908. Han mottogs med entusiasm
i Köpenhamn men avslöjades sedermera som
bedragare. Sedan Amundsen 1920
fullbordat nordostpassagen, gjorde han följ, år ett
misslyckat försök att n. om Sibirien
komma in i isen och börja driften över polarhavet
men måste återvända till Seattle och lämnade
där expeditionen under befäl av H. U.
Sverdrup. Denne förde visserligen fartyget in i
isen 1922, där det drev omkring i tre år, men
det lyckades ej komma in i den västgående
strömmen utan måste återvända till
utgångspunkten. De meteorologiska och
hydrografiska resultaten voro av stort värde.
Amund-sens avsikt var nu att genom luften nå
nordpolen. Den förste, som sökt realisera en
sådan plan, var S. A. Andrée (se d. o.), som
11 juli 1897 i ballong steg upp från Danskön
vid Spetsbergen och därefter ej avhördes.
Gåtan löstes 5 aug. 1930, då en norsk
expedition under G. Horn på Vitön strax ö. om
Nordöstlandet fann Andrées läger och kunde
hemföra liken av honom och hans följeslagare
samt en mängd utrustningsartiklar. 21 maj
1925 lämnade Amundsen med två
flygmaskiner och fem följeslagare, bland dem
norrmannen Hj. Riiser-Larsen och amerikanen L.
Ells-worth, Kingsbay på Spetsbergen, måste följ,
dag nödlanda på 87° 44’ och återkom 15 juni
med en maskin och samtliga deltagare till
Spetsbergen. Hans viktigaste resultat var
konstaterandet av bristen på goda
landningsplatser i polarisen. 9 maj 1926 flög
amerikanen R. E. Byrd på 151/2 tim. samma väg till
polen och åter, hälsad av Amundsen, som stod
i begrepp att avsegla med det styrbara
luftskeppet »Norge». 11 maj lämnade »Norge»
Kingsbay och nådde via polen 14 maj efter
71 tim. resa Teller i Alaska. Ombord voro
bl. a. L. Ellsworth (jämte Amundsen ledare),
italienaren Umberto Nobile (skeppets
konstruktör och förare), Riiser-Larsen samt
meteo-rologen Finn Malmgren (se d. o.), som deltagit
i »Mauds» drift. En ännu djärvare bragd
gjordes 1928, då engelsmannen Hubert Wilkins
förde sin flygmaskin från Alaska via
Grönland till Spetsbergen. S. å. företog Nobile (se
d. o.) med luftskeppet »Italia» och med
Spetsbergen som bas några kortare färder. Bland
deltagarna voro Finn Malmgren och den
tjeckiske fysikern F. Béhounek; de övriga voro
italienare. Vid återfärden från en flygning
til] polen störtade skeppet 25 maj helt nära
Spetsbergens n. ö. kust ned på isen, varvid
förarhytten och den aktre gondolen krossades
och tio av de ombordvarande, av vilka en
dödades, hamnade på isen, varefter skeppet
lyfte och för alltid försvann med sex man.
De nedstörtade lyckades omsider medelst radio
tillkalla hjälp. Från alla håll skyndade
fartyg och flygmaskiner till. Även en svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
