Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner - 1. Nordpolarexpeditioner - 2. Sydpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1139
Polarexpeditioner
1140
expedition utsändes, och kapten E Lundborg
(se d. o.) lyckades 23 juni med flygmaskin
hämta Nobile. Innan radioförbindelsen erhölls,
hade Malmgren och två italienare begivit sig
ut över isen för att söka nå land, vilket
misslyckades. Malmgren dukade under, medan de
övriga sju räddades i mitten av juli av ryska
isbrytaren »Krassin». Bland dem, som
skyndat till undsättning, var även Amundsen. 18
juli lämnade han i den franska flygmaskinen
»Latham» med fem följeslagare Tromsö och
försvann därmed för alltid. Spillror av
maskinen ha påträffats. Nytt land har under alla
dessa luftfärder icke upptäckts. Sommaren
1931 har ännu ett av den moderna teknikens
hjälpmedel försökts, i det att Wilkins och H.
Sverdrup med undervattensbåten »Nautilus»
gjort en framstöt från Spetsbergen.
Resultaten blevo obetydliga. Avsikten är att vid
första tillfälle delvis under isen korsa hela
polarbassängen och med särskilda apparater
studera dess hydrografiska och biologiska
förhållanden. Tyska luftskeppet »Graf Zeppelin»,
fört av dr Eckener, undersökte under
vetenskaplig ledning av prof. R. Samojlovitj
(Leningrad) 24—31 juli 1931 Ishavet s. om 82°
n. br. mellan Frans Josefs land och
Nordlandet, varunder bl. a. konstaterades, att
Harms-worth land och Albert Edward land ej
existera, att Nordlandet består av två öar, som
tills, trol. äro större än Novaja Zemlja. samt
att Tajmyrhalvön är större och annorlunda
formad, än man förr ansett, varjämte under
expeditionens lopp ett flertal förut okända
öar upptäckts och äldre kartor mångenstädes
korrigerats.
2. Sydpolar expeditioner (se karta
till art. Antarktis). I äldre tid trodde
man, att jordens s. del upptogs av ett stort
fastland, »Terra australis», vars nordligaste
delar voro Eldslandet och Australien.
Allteftersom s. halvklotet blev känt, krympte
detta land samman, men ännu vid 1700-talets
mitt antog man, att öar, som siktats vid
gränsen av ishavet, ss. Bouvetön och
Kergu-elen, voro framspringande delar av sydlandet.
Sedan Cook på sin andra resa kringseglat
ishavet, tre gånger överskridit polcirkeln och
vid 167° v. Igd nått 71° 10’ s. br. utan att se
annat land än Sydgeorgien, Sydsandwichöarna
och Kerguelen, började man tro, att Terra
australis alls icke existerade. — Ett nytt
skede i sydpolarforskningen började, då den
engelske handelskaptenen William Smith 19
febr. 1819 upptäckte Sydshetlandsöarna och
1820 tills, m. E. Bransfield skymtade ett land,
»Trinity land», s. om dessa, d. v. s. nordligaste
delen av vad som sedan kallades Grahamsland.
Under en cirkumpolarfärd 1819—21, varvid
polcirkeln 6 ggr korsades, upptäckte ryssen
F. F. Bellingshausen (se d. o.) s. om Stilla
havet Peter- och Alexanderöarna. Rikedomen på
val och pälssäl lockade genast fartyg till
antarktiska trakter, varvid nya upptäckter
gjordes. Valfångaren James Weddell trängde 1823
s. om Sydgeorgien utan att hindras av is i det
vatten, som bär hans namn, ned till 74° 15’,
John Biscoe upptäckte 1831 Enderby land s. om
Indiska oceanen och 1832 Grahamslands
västkust, J. Balleny fann 1839 s. om Nya Zeeland
Ballenyöarna. I slutet av 1830-talet utgingo
samtidigt tre stora expeditioner. Den franska
under J. Dumont d’Urville (se d. o.) och den
amerikanska under Ch. Wilkes funno båda i
jan. 1840 s. om Australien delar av en väldig
iandmassa, senare med ett gemensamt namn
kallad Wilkesland. Den engelska
expeditionen under nordpolarfararen James Clark
Ross utgick från Tasmanien, passerade i jan.
1840 polcirkeln, forcerade packisen och kom
vid 70° s. br. ut i öppet vatten, Rosshavet.
För att söka nå den magnetiska polen styrde
han åt s. v. och påträffade där snart ett högt
fjälland, som han kallade Sydvictorialand —
östkusten av Wilkesland. Följande detta mot
s., upptäckte han två höga vulkaner, som efter
hans fartyg fingo namnen Erebus och Terror,
men mötte vid 78° en 60—90 m hög isvägg,
bräckan av en jätteglaciär, Rossbarriären.
Denna följde han året därpå åt ö. i
nästan hela dess längd, varvid han nådde sin
sydligaste latitud, 78° 9’. I dec. 1842
besökte han östsidan av Grahamsland, varvid
nya upptäckter gjordes. Med denna sällsynt
framgångsrika färd slutade den första
upp-täcktsperioden, och sydpolarforskningen vi
lade i 50 år. Ross’ fartyg utrustades för
Franklins olyckliga företag, som för årtionden
tog intresset i anspråk. En ny början gjordes
åter av fångstmän, varunder norrmannen C.
A. Larsen (se d. o.) upptäckte Konung Oskar
II :s land s. om Grahamsland och hans
landsman H. J. Bull på »Antarctic» besökte
Sydvictorialand. Den första moderna vetenskapliga
expeditionen leddes av A. de Gerlache (se d. o.)
1897—99 med »Belgica», Belgicaexpeditionen.
Styrman var Roald Amundsen och
skeppslä-kare den sedermera sorgligt beryktade F. A.
Cook. Detta är den första kända
antarktiska övervintringen. Under drift i isen
nåddes 71° 36’, och längs Grahamslands
västsida gjordes viktiga geografiska och
biologiska undersökningar. Bulls följeslagare C.
E. Borchgrevink ledde 1898—1900 en i
England utrustad expedition, övervintrade vid Kap
Adare på Sydvictorialand och lyckades på
164° v. Igd bestiga Rossbarriären och på
denna nå 78° 50’. — 1901 utgingo tre
samarbetande expeditioner från England, Tyskland
och Sverige. Den engelska på »Discovery»
under kapten R. F. Scott gick i vinterkvarter
vid foten av Erebusvulkanen och lyckades
med slädar över Rossbarriären nå 82° 16,5’,
varvid Sydvictorialands fortsättning mot s.
fastställdes. En annan lång slädfärd företogs
åt v. in i Sydvictorialand, och med fartyget
följde man Rossbarriärens bräcka, tills vid
dess östända nytt land, Edvard VII:s land,
mötte. Först i sept. 1904, efter det att en
und-sättningsexpedition utsänts, lyckades
fartyget komma ut ur isen och återvända hem.
Mindre framgång hade den tyska
expeditionen under prof. E. v. Drygalski (se d. o.) pl
»Gauss» 1901—03, men dess hydrografiska och
havsbiologiska resultat voro dock betydande.
Den svenska expeditionen, som inköpt
»Antarctic», leddes av Otto Nordenskjöld med
C.A.Lar-sen som fartygsbefälhavare. De vetenskapliga
deltagarna voro J. G. Andersson (geolog och
souschef), G. Bodman (meteorolog), A. Ohlin
och K. A. Andersson (zoologer), C. Skottsberg
(botanist), S. A. Duse (kartograf), E. Ekelöf
(läkare) samt den argentinske löjtnanten J.
M. Sobral (biträdande meteorolog). Expeditio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
