Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner - 2. Sydpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1141
Polarexpeditioner
1142
nen lämnade Göteborg 16 okt. 1901 och nådde
i jan. 1902 sitt arbetsfält vid Grahamsland,
vars kuster undersöktes. Ledaren med fem
följeslagare upprättade vinterstation på
Snow-hillön vid östsidan av landet, medan fartyget
tillbragte vintern med forskningar på
Falk-landsöarna, Sydgeorgien oeh i Eldslandet. På
väg till Snowhill krossades »Antarctic» i
febr. 1903 av isen, men de ombordvarande
lyckades taga sig i land på Pauletön, där de
under svåra förhållanden övervintrade.
Tidigare hade J. G. Andersson med två följeslagare
landsatts för att över land söka nå stationen;
han tvangs att övervintra vid Antarctics
sund och nådde först följ, vår fram. Från
Argentina och Sverige sändes undsättning,
och den argentinska expeditionen förde
Ant-arcticmännen till Buenos Aires. Trots
förlusten av stora samlingar voro de vetenskapliga
resultaten mycket betydande. 1902—03
företog W. S. Bruce en färd till Weddellhavet,
där han nådde 74° och upptäckte en del av
dess östkust, Coats land. Den franske
läkaren J. B. Charcot (se d. o.) företog två färder,
1903—05 och 1908—10, till farvattnen v. om
Grahamsland; under den senare upptäcktes vid
75° v. Igd land, som senare visats vara en ö,
Charcots ö. Samtidigt fortsatte Scotts
följeslagare E. Shackleton undersökningen av
Syd-victorialand (1907—09). Han övervintrade nära
den gamla stationen och lyckades i mars 1909
med slädar över Rossbarriären och den
väldiga bergskedja, som bildar Sydvictorialands
fortsättning, komma upp på själva
polarpla-tån, som var omkr. 3,000 m hög, och
framtränga till 88° 23’. En avd. under E. David
uppnådde den magnetiska polen. Den 4,030
m höga, verksamma Erebusvulkanen bestegs
och utforskades.
Sydpolen. Gåtan om Antarktis’ inre
var nu i huvudsak löst, och angreppet på
polen kunde ske. I detta syfte begåvo sig
sommaren 1910 Scott och Amundsen med var sin
expedition till Rosshavet, och Amundsen
nådde efter en rekordartad marsch 14 dec.
1911 polen (se Amundsen, sp. 880). Hans
väg förde längs en stor, nyupptäckt
bergskedja. Scott, som använde ponnyer i st. f.
hundar, försenades av vidriga omständigheter
och nådde polen 17 jan. 1912, blott för att
finna sig förekommen. Under återmarschen
omkom han med sina fyra följeslagare efter en
hjältemodig kamp. De vetenskapliga
resultaten av hans färd voro mycket betydande.
Sedan polen nåtts, vidtog ett intensivt
arbete för att i detalj klarlägga kontinentens
utsträckning. Rosshavets och Weddellhavets
djupa inskärningar åtskilja dess båda
huvuddelar, Väst- och östantarktis, men havets
utsträckning åt s. var okänd, tills tysken W.
Filchner under en färd 1911—12 vid 77° fann
nytt land, Luitpoldsland, och en isbarriär,
som synes motsvara Rossbarriären.
Utforskandet av det nästan okända Wilkesland
påbörjades 1912—14 med stor framgång av
austra-liern Douglas Mawson, ehuru ej utan förlust
av människoliv. 1914 styrde Shackleton åter
mot s. för att på Weddellbarriären landsätta
en slädexpedition, som skulle korsa
kontinenten och mötas av från Sydvictorialand
utskickad undsättning. Shackleton nådde Coats land
och upptäckte s. därom Cairdkusten men blev
i jan. 1915 fast i isen. Efter att 10 mån. ha
drivit omkring i Weddellhavet krossades
fartyget, men besättningen räddade sig på ett
isflak, som i april 1916 förde den till närheten
av Elefantön (Sydorkney), där den landade.
Mitt i vintern for Shackleton med en segelbåt
över världens stormigaste hav till
Sydgeorgien, där han fick förbindelse med
valfångststationerna. Efter flera fåfänga försök
räddade han med hjälp av ett litet chilenskt
fartyg sina nödställda kamrater. Även den till
Sydvictorialand utsända avdelningen hade en
ytterst äventyrlig färd, varunder tre man
omkommo. Mawson fortsatte 1929—30 med
»Discovery» utforskandet av kusten ö. om
Enderby land och Kemps land och kartlade en
ny sträcka. Samtidigt ha flygare gjort stora
insatser. Wilkins upprättade 1928 en bas i
Deceptionöns kraterhamn, Byrd s. å. en
välutrustad station, »Little America», på
Rossbarriären. Wilkins flög 19 dec. 1928 in över
Grahamsland och fann, att detta är en från
fastlandet skild arkipelag. Han fortsatte
arbetet 1929—30. Byrd har från luften kartlagt
stora områden och även uppnått polen, och
följeslagare ha landsatts, varvid viktiga
undersökningar utförts. — Den svenska
Antarctic-expeditionen kom att bli signalen till den
moderna valfångsten. C. A. Larsen startade med
argentinskt kapital den första fasta stationen
på Sydgeorgien 1905, följd av norska och
engelska företag; norrmännen utvidgade
sedermera fångstfältet till farvattnet kring
Syd-shetlandsöarna, där Deceptionön blev en
viktig hamn och dit ett flertal bolag årl. sänt
flytande oljekokerier. Sådana ha även med
stor framgång arbetat i Rosshavet (se
Larsen, C. A., sp. 793). Genom de på enskild
bekostnad utsända Norvegiaexpeditionerna 1927
—31 har fångstfältet utvidgats till Bouvetön
och havet s. därom. Under flygning har
Riiser-Larsen upptäckt nya kuststräckor mellan
Enderby land och Coats land. Enl. uppgift
(hösten 1931) står Byrd i begrepp att företaga en
ny expedition till Antarktis.
Redan 1875 väcktes efter
Tegetthoffexpedi-tionen förslag om internationellt samarbete
för polartrakternas utforskande, och 1882—83
kom det första »internationella polaråret» till
stånd, då elva nationer deltogo med 14
observationsstationer. Sveriges låg vid Kap
Thord-sen på Spetsbergen och leddes av N. Ekholm.
Senare bildades en internationell
polarkom-mission, som 1913 off. konstituerade sig i Rom
men numera uppgått i
»världsnätkommissio-nen» (réseau mondial). 1932-—33 har bestämts
till nytt »polarår»; Sverige planerar två
stationer på Spetsbergen.
Litt. om polarfärder är utomordentligt rik.
En äldre sammanställning finnes i J.
Cha-vanne, »Die Literatur über die Polarregionen
der Erde» (1878). En bibliogr. över sv.
expeditioner är J. M. Hulth, »Swedish arctic and
antarctic explorations» (1910). En allmän
sydpolarbibliogr. av J. Denucé ingår i
redogörelsen för mötet i Rom 1913, och samme
förf, har i geogr. sällsk:s i Antwerpen
Bulletin publicerat en förteckning på expeditioner
och dessas deltagare sedan 1800.
Sammanfattande skildringar av upptäcktshistorien: A.
Ahlman, »Kampen om nord- och sydpolen»
(1927) och »Isviddernas hjältar» (1928); B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
