Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polaråret - Polcirkel - Polcirkeln (station) - Pol de Mont, Karel Maria (Karel Maria Polydoor de Mont) - Polder, Koog - Poldistans - Pole, de la - Pole, Reginald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147
Polcirkel—Pole
1148
platser inom polarområdena. Initiativtagare
var österrikaren K. Weyprecht, som,
hemkommen från en arktisk expedition, vid
föredrag i Wien och Graz 1875 framhöll, att risk,
möda och kostnad vid enstaka sädana
expeditioner knappast motsvarades av resultaten
men att till samma tid förlagda talrika
expeditioner med gemensamt detaljerat
jord-magnetiskt och meteorologiskt program
kunde väntas ge avsevärda resultat.
Internationella meteorologiska kommittén, som i Rom
1879 varmt förordade Weyprechts p an,
föranledde inkallandet av den första
internationella polarkonferensen (Hamburg 1 okt. 1879),
där en internationell polarkommission med
G. Neumayer som ordf, tillsattes. Vid 2:a
polarkonferensen (Bern 7—9 aug.. 1880), då
Neumayer efterträddes av H. Wild, antogs en
detaljerad plan för jordmagnetiska,
meteorologiska, luftelektriska och
norrskensiakttagel-ser, att påbörjas senast 1 aug. 1882 och att
avslutas så sent som möjligt före 1 sept.
1883 (»polaråret»). Planen biträddes av 12
stater, vilka utsände sammanlagt 14
expeditioner, näml. Tyskland (till Kinguafjord i
Cumberlandsundet och Moltkes hamn på
Syd-georgien), Ryssland (Möllerbukten på Novaja
Zemlja och Sagastyr vid Lenas mynning),
U. S. A. (Fort Conger vid Lady
Franklinbuk-ten och Point Barrow i Alaska),
Österrike-Ungern (Jan Mayen), England (Fort Rae vid
Stora Slavsjön), Holland (nära Vajgatjön
i Karahavet), Frankrike (Oraniebukten på
Eldslandet), Danmark (Godthaab), Sverige
(Kap Thordsen på Spetsbergen), Finland
(So-dankylä) och Norge (Bossekop). Sveriges
expedition, som till största delen bekostades av
L. O. Smith, stod under Nils Ekholms (se
d. o.) ledning; övriga deltagare voro efter
ålder G. Gyllencreutz (läkare), H. Stjernspetz
(topograf), S. A. Andrée (luftelektriker), E.
Solander (jordmagnetiker) och V.
Carlheim-Gyllensköld (norrskensforskare) jämte sex
medhjälpare. De under p. insamlade och med
anmärkningsvärd snabbhet likformigt
publicerade iakttagelserna utgöra bl. a. den
förnämsta källan till kunskap om de
jordmagnetiska störingarnas ursprung och om den
atmosfäriska cirkulationen på höga
breddgrader; de komma alltjämt under bearbetning
från nya synpunkter. För att understryka
detta och samtidigt tillgodogöra sig de sedan
1883 gjorda utomordentliga framstegen i
instrumenttekniken (fotografiska metoder för
fortlöpande registrering av de magnetiska
elementen och för lägesbestämning av
norrsken, akustiska och radiometoder för
höjd-bestämning av karakteristiska skikt i den
högsta atmosfären samt ballongsonderingar)
och för att tillfredsställa meteorologiens krav
på iakttagelser från de högre luftlagren
jämväl i polartrakterna beslöt internationella
meteorologiska kommitténs
direktörskonfe-rens (Köpenhamn 17 sept. 1929) att tillsätta
en kommission på 7 personer (f. n. 13) för
»polaråret 1932—33», med dansken D. La Cour
som ordf. Samarbete inleddes med
Internationella unionen för geodesi och geofysik, som
1930 tillsatte ett samarbetsutskott på 5 medl.
under norrmannen C. Störmers presidium. Vid
internationella meteorologiska kommitténs
möte i Locarno okt. 1931 antogs den
fram
lagda planen för polaråret 1 aug. 1932—
31 aug. 1933, i vilket ej mindre än 35 stater
beräknas komma att deltaga med en
cirkum-polär kedja av stationer, bland dem samtliga
de i första polaråret deltagande jämte Island
och Japan, som ämna inrätta särskilda
stationer på hög breddgrad. För Sveriges
deltagande synes sörjt genom av 1930 års
riksdag beviljat anslag på 100,000 kr. för
anställandet av meteorologiska,
jordmagnetiska och norrskensiakttagelser på Spetsbergen
under ledning av den av nationalkommittén
för geodesi och geofysik tillsatta svenska
po-larkommittén med A. Gavelin som ordf, och
A. Wallén som sekr. Därjämte komma
obser-vatorierna i Riksgränsen, Abisko, Uppsala och
Lövö att samarbeta.
Litt.: »Observations faites au Cap
Thordsen. Spitzberg. par 1’expédition suédoise» (I
1891, II 1887; i Vet.-akad:s Handl.); »I-
rapport de la commission internationale de
l’an-née polaire 1932—1933» (1930); Bil. till 1930
års statsverksprop. 8:e huvudtiteln, s. 879
—886. B. R.
Polcirkel, den parallellcirkel på
himmelssfä-ren, resp, jorden, som har en polardistans av
omkr. 23,5°, motsv. ekliptikans lutning mot
ekvatorn. Med bortseende från förändringar
på grund av ljusets brytning i atmosfären
kommer för orter på jordens p. solens
mittpunkt vid sommarsolståndet att stå vid
horisonten vid midnatt och vid vintersolståndet
kl. 12 på dagen. K. Lmk.
Polcirkeln, station på Malmbanan, 1 km n.
om dess skärning av n. polcirkeln,
Jokkmokks socken, Lappland.
Pol de Mont [på’l do må’], K a r e 1 Maria
(eg. Karel Maria Polydoor de Mont),
belgisk-flamländsk författare (1857—1931).
sedan 1904 konservator vid Antwerpens
konstmuseum, var en av den flamska rörelsens
ledare och en av dess förnämsta skalder. Av
hans diktsamlingar må nämnas »Gedichten»
(1880), »Lentesotternijen» (1881), »Idyllen»
(1882), »In noord en zuid» (1887) och
»Clari-bella» (1893). På prosa är idyllsamlingen
»Op mijn dorpen» (1885). Bland hans
litteraturhistoriska verk äro »Losse schetsen» (3
bd, 1889—90) och »Drie groote vlamingen»
(1901; om Conscience, J. van Beers och P.
Be-noit), varjämte han skrev flera
konsthistoriska böcker (bl. a. om Vermeer van Delft).
Polder, K o o g, utdikat, av vallar skyddat
marskområde (jfr Marskland), tidigare i
regel sjöbotten el. sumpmark.
Poldistans, se Polardistans.
Pole, dela [delepäuT], se De la Pole.
Pole [påul], R e g i n a 1 d, engelsk
statsman, kardinal (1500—58), nära befryndad med
Englands gamla konungahus (Plantagenet), i
det att hans mor, Margaret P., grevinna
av Salisbury (1473—1541), var dotter till
Edvard IV :s broder hertig Georg av Clarence
(hon avrättades 1541, oskyldigt anklagad för
högförräderi). Tidigt bestämd för kyrkan,
studerade P. i Oxford och Padova. Han stod
högt i Henrik VIII:s gunst, tills han
vägrade att biträda konungen i den bekanta
skilsmässesaken. P. ansåg därefter klokast
att (1532) lämna landet. 1536 bröt han för
alltid med Henrik VIII genom att skarpt
angripa dennes politik i sin skrift »Pro uni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
