Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polen (Historia)
1161
till en av Tyskland oberoende kristen
civilisation genom att gifta sig med en bömisk
prinsessa, Dabröwka, och från Böhmen införa
de första prästerna, som omvände folket (966).
Hans son B o le sia w (Boleslav) I Chrobry
(den tappre; reg. 992—1025) erkändes av
Otto III som kejsardömets förbundne (möte i
Gniezno vid den helige Adalberts grav år
1000) och utvidgade sitt rike till Östersjön
och över Karpaterna. Från 1002 kämpande
med Henrik II om Böhmen, Meissen och
Lau-sitz, lyckades han icke ena västslaverna
under sin spira, men i tre krig tillkämpade han
sig fullkomligt oberoende samt Meissen,
Lau-sitz och Mähren (fred i Bautzen 1018). Han
återvann Przemysl o. a. delar av »Röda
Ryssland» och insatte i Kiev en polskvänlig
furste; arbetet med P:s inre organisation
slutfördes med hans kröning till konung (1025).
Icke utan svåra förluster kunde hans
efterträdare uthärda anfall från grannarna (tyskar,
tjecker, ungrare, danskar) och reaktion av
hedniska element (Maslaws uppror). Ej
sällan beroende av Tyskland, inblandade de sig
själva i Böhmens, Ungerns och Rysslands
inre strider B o 1 e s 1 a w II S m i al y (den
djärve; reg. 1058—79) bar ännu kungatiteln;
han förjagades efter mordet på biskop
Sta-nislaw. B ol e sl a w III K rz y wou s ty
(den snedmynte; reg. 1102—39), en tapper
krigare, utbredde sitt välde och
kristendomen över västra Pommern med staden
Stet-tin samt öarna Wollin och Rügen. Då
Bole-slaw icke kunde eller icke ville göra sina
yngre söner arvlösa, delade han i sitt
testamente riket mellan sina söner och bestämde
Krakaulandet och högsta makten till den
äldste, seniorn. Senioratet blev dock ingen
enande länk i staten utan en källa till
strider. Flera av Boleslaws efterträdare
strävade att ena riket men mötte motstånd i
delstaterna; under halvtannat årh. var P. delat
i småfurstendömen: avkomlingar till
Wla-d y sia w II (reg. 1139—46) härskade i
Schle-sien, till Mieczyslaw III Stary (den
gamle; d. 1202) i Storpolen, till K a z i m i e r z
Sprawiedliwy (Kasimir den rättvise;
reg. 1177—94) i Lillpolen, Masovien och
Kuja-vien. — Mieczyslaw (Mieszko) blev 1173
senior, fördrevs 1177 av sin yngre bror
Kazi-mierz men var 1200—02 åter senior. —
Delfurstarna voro för svaga att försvara det
polska området vid preussarnas anfall och
bibehålla landets oberoende samt dess inflytande
i grannländerna. Från 1157 var P. ett län
av kejsarriket och gällde från slutet av
1100-talet också som län av påvestolen. 1226
införde furst Konrad av Masovien till försvar
mot preussarna Tyska orden till Chehnno (ty.
Kulm). 1241, 1259 och 1287 inföllo tatarerna i
P. under förskräckliga härjningar. Den siste
fursten i Pommerellen, Mestwin II, som
hotades av korsriddare och markgrevar av
Bran-denburg, testamenterade sina besittningar till
Przemyslaw av Storpolen, och denne lät
1295 kröna sig till konung över hela P. men
lönnmördades kort därefter av
brandenburgarna. I kampen om tronen fick den bömiske
konungen Waclaw (Venceslav; tjeck.
Väc-lav) II av premyslidernas ätt småningom
överhanden och enade P. (1300) men lät
givetvis Böhmens intressen gå före P:s.
1162
P:s uppdelning i småfurstendömen bidrog
till decentralisering av kulturen och
emancipation av olika samhällselement. Politisk
feodalism existerade ej i P., men
privilegier och immunitet utvecklades kraftigt. Om
de första piasterna voro enväldiga, så måste
småfurstarna på 1100- och 1200-talet söka
vinna sina undersåtar genom privilegier.
Det andliga ståndet fick 1180 frälse och
reformerades sedan i Gregorius VII:s och
In-nocentius III:s anda. Ur furstens gamla hird
utvecklade sig ett ridderskap. Ett
borgarstånd uppstod och vann talrika lokala
privilegier; det förstärktes i mycket hög grad av
tyska element. Med undantag av de
kolonister, som voro bosatta där tysk rätt gällde,
förlorade bönderna sin ursprungliga frihet och
blevo på 1400-talet livegna.
Efter Waclaw 11: s och Waclaw
III:s (d. 1306) korta regeringar förenades P.
utom Masovien av Wladyslaw L o k i
e-tek (reg. 1306—33). Denne kuvade ledaren
av det förtyskade Krakau, landfogden Albert
(1312), lät kröna sig till konung 1320 och
började en hård strid mot Tyska orden och
Böhmen; genom förräderi lade orden
under sig Danzig och Pommerellen (1309), och
Böhmen drog på sin sida de schlesiska
furstarna (1327—31). Trots seger över Tyska
orden vid Plowce 1331 måste P. efter
Wlady-slaws död genom freden i VySehrad 1339
lämna Schlesien till Böhmen och genom freden i
Kalisz 1343 Pommerellen till Tyska orden.
Lokieteks son Kazimierz (Kasimir; reg.
1333—70) erhöll genom en skicklig
politik och klok hushållning namnet den
store. 1340 ryckte han Röda Ryssland
från tatarerna och förberedde genom en
kompromiss med Litauen den senare
unionen mellan de båda länderna. Genom en
rad lagar 1347—68 ordnade han landets
inre förhållanden och förskaffade det en
väpnad makt genom allmänt uppbåd (po.
pos-polite ruszenie); 1364 grundade han univ. i
Krakau. Kazimierz var den siste konungen
av piasternas ätt, som kvarlevde i Masovien
till 1526 och i Schlesien till 1600-talet. Av
Kazimierz’ systerson och efterträdare
Ludvig av Ungern (av huset Anjou) erhöll
adeln bekräftelse på sina gamla privilegier
och 1374 nya, som tillförsäkrade den
frihet från nya pålagor och rätt till ersättning
vid tjänst i allmänt uppbåd utom landets
gränser. Efter Ludvigs död 1382 utnyttjades
rivaliteten mellan hans döttrar för att
grundlägga rätten att välja konung. De lillpolska
magnaterna förmådde drottning J a d w i g a
(Hedvig) att 1386 äkta den nyomvände
fursten av Litauen Wladyslaw Jagiello
(d. 1434).
Personalunionen mellan P. och Litauen
öppnade för P. an storartad möjlighet till
utveckling i ö. och gav det motståndskraft mot
v. Urspr. innebar den, att Litauen helt enkelt
införlivades med polska kronan, men Jagiellos
kusin Vitautas (po. Witold) vann med
korsriddarnas hjälp Litauens tron och tillkämpade sig
för sitt land statlig självständighet under
Jagiellos överhöghet. Erövringen av Smolensk
1395 tryggade Litauens övervikt över Moskva,
och i slaget vid Grunwald (Tannenberg) 15
juli 1410 krossade de förenade rikena Tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
