Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1163
Polen (Historia)
1164
ordens makt. Nu började en rad framgångar
för jagiellonernas land: Böhmen utbad sig
1422 och 1437 polska furstar till konungar;
W t ad y sl a w III (reg. 1434—44), som
1440 kallats till konung av Ungern, stupade
visserligen vid Varna i kamp för
kristenheten, men i P. förde andliga och världsliga
herrar med biskop Zbigniew Olesnicki i spetsen
en fast regering; Moldau hyllade Jagiello och
hans efterträdare. Anfall av rysk-ortodoxa
element och dessas intriger med korsriddarna
krossades i slaget vid Wilkomierz 1435, och
slutligen reste sig befolkningen i Preussen
mot Tyska orden och underkastade sig K a z
i-m i e r z Jagiellonczyk (reg. 1447—92),
som i ett trettonårigt, hårdnackat krig 1454
—66 befriade Westpreussen med Danzig och
gjorde Ostpreussen med Königsberg beroende
av P. som län. För detta vidgade inflytande
hade P. att tacka sin på frihetens grund
vilande statsbyggnad och att det lät litauer,
ryssar och tyskar behålla sin nationalitet.
Adelsprivilegierna, som utvidgats av Jagiello
(okränkbarhet av egendom 1422, »neminem
captivabimus» 1430), ökades ännu mera
under Kazimierz (statutet i Nieszawa 1454).
Snart uppstod en lagstiftande församling,
bestående av konung, senat och valda lantbåd.
Kazimierz placerade på Böhmens tron sin son
Wladyslaw, som 1490 även blev konung i
Ungern. Däremot förenade sig andra
grannar mot P. för att hämma jagiellonska
dynastiens landvinningar. Maximilian I av
Habs-burg hetsade ordensmästarna till uppror,
Moskva slet hela furstendömen från Litauen,
Turkiet underkuvade Moldau, tatarerna
gjorde ändlösa anfall på de lillryska provinserna.
Jan Olbracht (Johan Albrekt; reg. 1492
—1501) misslyckades vid ett stort fälttåg mot
turkarna 1497. Alexander (reg. 1501—
06) försvagade väsentligt konungamakten
genom statutet »Nihil novi» 1505 (om
riksdagens lagstiftningsmakt) och avstod
fjärdedelen av Litauen till Moskva. Först den kloke
och ekonomiske Zygmunt I S t a r y
(Sigismund den gamle; reg. 1507—48) lyckades
splittra fiendernas förbund (möte med
Maximilian i Wien 1515); den siste mästaren av
Tyska orden och den förste fursten av
Preussen, Albrekt av Hohenzollern, tvangs att
erkänna P:s länshöghet (1525). Efter
nederlaget vid Mohäcs 1526 förlorade jagiellonerna
Böhmen och Ungern. Smolensk gick förlorat
1513 och kunde trots tre krig mot Moskva
icke återerövras. Ej heller lyckades man
stävja utbrotten av adelsanarki inom landet
(bråkiga riksdagar, »tuppkriget» 1537). Den
siste jagiellonen, Zygmunt August
(Sigismund August; reg. 1548—72), lyckades
bevara P. åt katolicismen under reformationens
jäsning, införlivade Polska*Livland med P.
och Litauen samt förenade därmed Kurland
som län. Under trycket av faran från Moskva
(förlust av Polotsk 1563) förmådde han
Litauen, redan omgärdat av polsk kultur, till
realunionen i Lublin 1569. En liknande
union ingicks även med Westpreussen.
Under den första interregnumperioden
(1573—87) stadgades för ett par hundra år
huvuddragen i det polska statsskicket.
Henrik av Valois (1573—74) måste utom
handfästningen edfästa en rad grundläggande
artiklar om religiös tolerans, periodiska
riksdagar och rätt att vägra lydnad, om
konungen kränkte lagarna. Från 1573 valde den
tio-tusenhövdade adeln tio gånger konungar och
hämmade dessas godtycke genom
handfästningar. Ur dessa bojor sleto sig varken den
kraftfulle Stefan Batory (Bäthory; reg.
1575—86) av Siebenbürgen, Ivan den
förskräckliges besegrare, el. den äregirige
Zygmunt (Sigismund) III Vasa (reg. 1587—
1632), vilken kanslern Zamoyski gjorde till
konung i det bedrägliga hoppet, att P. skulle
vinna Sverige och med dess bistånd nå
övermakt vid Östersjön. Landets egna intressen
vid Östersjön fingo lida, då P. först
invecklades i striden om Moldau och sedan i
virr-varret i Ryssland efter rurikska ättens
utslocknande (1598), varvid P. dock bl. a.
förvärvade Smolensk (redan Stefan Batory hade
vunnit Polotsk). Genom unionen i
Brest-Litovsk 1596 närmade sig Ukrainas och
Vitrysslands folk katolicismen och blevo oberoende
av patriarken i Moskva. Nästan samtidigt
började P. ett sextioårigt krig med Sverige om
Livland och en mångårig konflikt med
Ryssland. Zebrzydowskis och protestanternas
uppror 1606—07 avklippte hovets strävanden efter
en reform av regeringen och slösade
samtidigt bort frukterna av Chodkiewicz’ seger
över hertig Karl av Södermanland (Karl IX),
vid Kirkholm 1605. På samma sätt skänkte
konungen bort Zölkiewskis seger över
ryssarna vid Kluszyn 1610 genom att han
envisades att själv söka bli tsar och omvända
ryssarna till katolicismen. Sigismunds välvilliga
hållning mot Habsburg under trettioåriga
kriget förvärrade friktionen med Turkiet
(nederlag vid Cecora 1620, försvar av Chotin 1621).
Gustav II Adolf begagnade sig härav,
erövrade Riga och angrep sedan Preussen; genom
stilieståndet i Altmark 1629 avskar han nästan
P. från havet. Ett samfällt angrepp på P.
av svenskar, ryssar, siebenbürgare, kosacker
och turkar kom ej till stånd; det skulle
måhända åsyftat en delning av P. liksom
föregående ansatser 1513 och 1576. Wladyslaw
IV (reg. 1632—48) avlägsnade detta hot genom
att besegra ryssarna vid Smolensk och med
det efter nederlaget vid Nördlingen
försvagade Sverige avsluta stilieståndet i
Stuhms-dorf, som återgav P. de preussiska hamnarna.
Faran återkom med Jan Kazimierz
(Johan Kasimir; reg. 1648—68). Efter några
misslyckade försök reste sig kosackerna med
Bogdan Chmielnicki i spetsen; sex fälttåg
medförde inga avgörande framgångar för
någondera sidan; emellertid kallade Chmielnicki
ryssarna till hjälp, och dessa bemäktigade sig
Ukraina, Vitryssland och Vilna. Karl X
Gustav kastade sig 1655 över det utmattade
och nästan värnlösa landet under
förevändning att vilja göra upp räkningen med Johan
Kasimir, som efter sm fader vidhöll anspråk
på Sveriges tron, men i själva verket i tanke
att bli herre över polska östersjökusten. P.
räddades utom av tillfällig hjälp av tatarerna
genom adelns fosterlandskärlek (efter
försvaret av Cz^stochowa 1655) och en skicklig
diplomati, som lyckades lura tsar Aleksej med
hoppet om P:s krona och dessutom få hjälp
av Österrike och Danmark. Det avlopp dock
icke med mindre, än att kurfursten Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
