Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1167
Polen (Historia)
1168
lands (Castlereagh) och Frankrikes
(Talley-rand) sökte hindra det och genom att offra
Poznan (Posen) och Danzig till Preussen
skapade tsaren åt sig av resterna ett kungarike
(Kongresspolen) och gav det en
författning; de andra delningsmakterna lovade också
att ge sina folk en representation och bevara
polackernas nationella rättigheter. Krakau
med omnejd skulle bilda en fri stat under de
tre grannarnas beskydd. Tack vare
finansministern Lubeckis verksamhet började
Kongresspolen göra stora framsteg på det
ekonomiska området, men reaktionen efter
kongressen, patriotisk-revolutionära
sammansvärjningar och det lilla P:s tillvaro bredvid det
stora, despotiskt styrda Ryssland skapade en
rad irritationsmoment. Tsaren höll icke sina
löften att förena Litauen med P. och kränkte
medborgarfriheten.
Vid underrättelsen, att Nikolaus I tänkte
använda polska hären till att kuva Belgien,
förmådde en handfull ungdom folket till
uppror (29 nov. 1830). Soldaterna kämpade tappert
(slag vid Grochöw, Ostrolgka o. s. v.), men
man saknade en ledare och kallade icke
folkets stora massa till vapen. 7 sept. 1831
intog Paskievitj Warschau. Så följde
repressalier och emigration. Författningen upphävdes,
och det s. k. organiska statutet,
offentliggjort för att lugna Europa, stannade på
papperet. Universitet och högskolor stängdes,
läroverkens och folkskolornas utveckling
hämmades. Den unierade kyrkan i Litauen
och de ö. områdena upphävdes;
emigranternas egendomar konfiskerades, den fattiga
lågadeln och ungdomen fördes till Ryssland för
att avnationaliseras. Dessa repressalier sökte
Österrike och Preussen att efterlikna, det
förstnämnda genom ökat polisvälde och
utsugning genom höga skatter, det senare
genom förtyskning av skolorna och tysk
kolonisation i provinsen Posen (Poznan;
överpresidenten Flottwells politik, till 1840). Under
denna tunga tid vände sig P:s hjärta mot
Västeuropa, framför allt till Paris. Stora
skalder, Mickiewicz, Slowacki, Krasinski,
tonsättaren Chopin och historikern Lelewel blevo
de fria polackernas ledare och uppfostrare.
Under emigrationen uppstodo två stora
politiska strömningar, en konservativ under
Czartoryski och en demokratisk-liberal.
Medan Czartoryski bearbetade kabinetten, togo
demokraterna stor andel i det unga Europas
sammansvärjningar och strider; till
fäderneslandet sände de agitatorer. En stor resning,
som var avsedd att bryta ut 1846,
misslyckades genom att ledarna arresterades, och i
Galizien kvävdes den med tillhjälp av de av
byråkratien uppeggade bönderna; Krakau
förenades med Österrike. 1848 års
frihetsrörelser gåvo kraftigt genljud i Krakau,
Lemberg och hela Storpolen, medan Warschau
förhöll sig tyst under Paskievitj s tunga
hand. De polska anförarna kämpade i
Italiens och Ungerns uppror (Bem, Dembinski),
medan politikerna nå kongressen i Prag
proklamerade väst- och sydslavernas solidaritet.
Sedan »Folkens vår» frusit bort, härskade
ånyo ett hårt förtryck över de tre delarna
av P. Först Rysslands nederlag i Krimkriget
(1855) väckte nya förhoppningar i
Kongresspolen och sedan Österrikes (1859) i Galizien.
Seende hur Balkanhalvöns folk småningom
befriades, Italien enades och Österrike
omvandlades, trodde polackerna, att även deras
stund nalkades, i synnerhet då Napoleon III
framträdde som förfäktare av
nationalitetsprincipen, då tsar Alexander II införde en
mildare styrelse i sina länder och Frans
Josef gick med på decentralisation,
parlamentarism och självstyrelse. Genom sitt
personliga inflytande utverkade markis Aleksander
Wielopolski av tsaren en rad viktiga
reformer och förordningar (högskola i Warschau,
återinförandet av statsrådet, lokal
självstyrelse), men man ville icke nöja sig därmed;
de moderata, de s. k. vita, med Andrzej
Za-moyski i spetsen strävade efter autonomi,
ytter) ighetspartie t, de s. k. röda, efter
oberoende. Jäsningen växte under
massdemonstrationer, och då Wielopolski lät inkalla den
oroligaste delen av ungdomen till
militärtjänst, utbröt 22 jan. 1863 ett uppror. Svagt
beväpnade insurgentkårer kämpade utan
stödjepunkter under två år hjältemodigt mot
ryssarna, ständigt troende på intervention
från Europa. Liksom 1831 kom en dylik till
stånd, men genom Englands och Österrikes
egoistiska politik inskränkte den sig till
tomma ord. General Berg i Kongresspolen och
Muraviev i Litauen krossade allt motstånd,
och sedan följde P :s allra värsta tid. Den
ryska regeringen sökte särskilt i Litauen
utrota allt polskt, sådde split mellan bönder
och godsägare, förföljde det katolska
prästerskapet, förryskade domstolar och skolor och
sökte »fördumma P. till Rysslands nivå».
Under Bismarcks ledning förföljde Preussen,
från upproret i nära förbund med Ryssland,
polackerna först i deras egenskap av
katoliker (kulturkampen 1873—75), sedan blott
som polacker. Men liksom förut i
Kongresspolen (1815—30) och 1840—48 i Posen
(Poznan) fann polskheten från 1867 i Galizien
möjlighet till dräglig utveckling. Under de
konservativas besinningsfulla ledning
förbättrades landets ekonomiska och kulturella
ställning, medan polackerna i riksdag och
ämbeten nådde politisk mogenhet. Ju mera
de i preussiska delen värjde sig mot
avnatio-nalisering, desto hårdare utsattes de för
repressalier: expropriationslagen 1904, förbudet
på många platser mot att använda polska
vid möten, begränsningen av polackernas rätt
att bilda nya lantbruk. Det välmående,
materiellt högtstående Kongresspolen sjönk
andligen i mörker. Under början av
1900-ta-let vacklade russificeringssystemet men
sammanstörtade icke. När hela det ryska
väldet 1905—06 genomlevde den första
revolutionen, tog i P. den nationella idén överhand
över sociala signaler; man fordrade att få
använda modersmålet i skola och kommun, och
kampen för autonomi skärptes. Till hämnd
härför begränsade ryska regeringen
polackernas antal i duman, och då en viss
självstyrelse infördes i P., avsöndrades därifrån
Chelmlandet såsom föregivet ryskt.
Uppmuntrade av Österrike, hämmade samtidigt
ukrainarna i Galizien lantdagens verksamhet.
Trots alla olyckor närmade sig emellertid
befrielsens dag. Sedan tjugu år gjorde polska
socialdemokratiska partiet propaganda för
kamp mot tsardömet och nationaldemokra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
