Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pommern - Pommerska kriget - Pomolog - Pomologi - Pomona (mytologi) - Pomona (stad) - Pomona el. Mainland (ö) - Pomorze - Pomp - Pompadour, Jeanne Antoinette Poisson de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1235 Pommerska kriget—Pompadour 1236
tion i två fall, ehuru man i sista stund
lyckades få ständerna att frångå den.
Rättsväsendet i P. led av stor förvirring, ty det
fanns ingen ordentlig lagbok. Högsta instans
var tribunalet i Wismar, öppnat 1653. I
ekonomiskt hänseende var P. ingen vinst för
Sverige. Endast under furst Hessensteins
utmärkta förvaltning 1776—91 gav landet
något överskott. Eljest behövdes tillskott från
Sverige. 1806 upphävdes P:s gamla
författning och förklarades svensk författning och
allmän lag gälla även där. Orsaken var, att
lantständerna åter appellerat till
riksdom-stolarna mot en förordning om upprättandet
av ett pommerskt lantvärn. I samband med
nyordningen av styrelsen höll Gustav IV
Adolf i Greifswald en lantdag, ordnad på
svenskt sätt i fyra stånd (4—18 aug. 1806).
Av övriga förordningar var den viktigaste den
av 4 juli 1806 om livegenskapens upphävande.
I allm. försvunno förändringarna med Gustav
IV Adolfs fall.
Litt.: Pommersche Jahrbücher (årl. sedan
1900); H. Kasten och K. Müller,
»Pommer-land» (1926); M. Wehrmann, »Das
pommersche Heimatbuch» (s. å.). — C. Th. Odhner,
»Sveriges deltagande i Westfaliska
fredskongressen» (i Vitt.-akad:s Handl., Ny följd, 7,
1875); O. Malmström, »Bidrag till Svenska
P:s historia» (2 dir, 1892—94; för tiden 1630
—60); M. Bär, »Die Politik P:s während des
30jährigen Krieges» (1896); W. von
Sommer-feld, »Geschichte der Germanisierung des
Her-zogtums P.» (s. å.); G. H. von Essen,
»Alienationer och reduktioner i f. d. svenska P.»
(1900); L. Dalgren, »Sverige och P. 1792—
1806» (1914; på ty. i Pommersche Jahrbücher
1916); M. Wehrmann, »Geschichte von P.»
(2:a uppl., 2 bd, 1919—21); jfr även G a d
e-b u sc h, T h. H. L. D.
Pommerska kriget, Sveriges deltagande
bland Preussens fiender i sjuåriga kriget
1757—62. Den svenska hattregeringens
krigspolitik efter sjuåriga krigets utbrott 1756
bestämdes främst av stormaktsminnen och
revanschtankar, vilka vid det allmänna
anlop-pet på Fredrik den stores monarki syntes
kunna med stöd av Frankrikes subsidier och
diplomati förverkligas med avseende på
Pommern. En mäktig eggelse till krig var också
dess karaktär av förödmjukande hämndeakt
mot Lovisa Ulrika för konungaparets
misslyckade kuppförsök 1756. Under stora
betänkligheter, icke minst från
kanslipresidenten v. Höpkens sida, skred man hösten 1757
till fientligheter under hänvisning till
Sveriges ställning som garant för westfaliska
freden, varigenom skenet av ett utan
ständernas hörande grundlagsvidrigt anfallskrig
undveks. Ehuru subsidiefördrag kort därpå med
ringa nedprutning avslöts, visade det sig
omedelbart, att Sveriges krigsberedskap och
resurser voro otillräckliga även för det korta
fälttåg man i början räknade med.
överbefälhavaren, M. A. von Ungern Sternberg,
saknade kraft och entusiasm för uppgiften. Väl
ryckte han in på preussiskt område, men efter
Fredriks stora seger vid Rossbach försköts
genom preussiskt angrepp den svenska
krigsskådeplatsen till Svenska Pommern. Ungern
Sternberg ersattes vid årsskiftet 1757—58
med riksrådet G. F. v. Rosen, som ej kunde
upphjälpa ställningen och avgick sommaren
1758. Preussarna nödgades dock efter
motgångar på andra håll draga sig tillbaka, men
på grund av härens svaghet och nya
motgångar för de allierade kunde den nye
fältherren, G. D. Hamilton, aldrig förena sig med
någon av dessa, och man måste ånyo gå i
vinterkvarter bakom Peenegränsen.
Hamilton ersattes med krigskommissariatets
energiske chef J. A. v. Lantingshausen, som i
huvudsak visade sig även befälsuppgiften väl
vuxen. 1759 års fälttåg blev väl föga olikt de
föreg. årens, men genom ett vinterfälttåg
1760 hävdades svenskarnas militära anseende.
Bristen på utrustning och tillförsikt satte
dock åter sin prägel på sommarfälttåget s. å.
Härtill kom, att de politiska svårigheterna i
hemlandet utmynnade i riksdagskallelse, som
bland de adliga officerarna föranledde
massflykt med och utan permission från
krigsskådeplatsen till riddarhuset.
Lantingshausen beviljades nu sitt länge begärda avsked,
och Augustin Ehrensvärd åtog sig motvilligt
befälet. Sommarfälttåget 1761 blev lika svagt
och resultatlöst som de föregående, och
vinterfälttåget 1761—62 slutade med återtåg.
Endast Preussens stora betryck och Fredriks
familjehänsyn möjliggjorde en status-quo-fred,
under Lovisa Ulrikas bemedling, i Hamburg
22 maj 1762. Genom p. ådagalade för andra
gången de krigiska hattarna sin brist på
verklighetssinne och påskyndade sitt fall. —
Litt.: T. Säve, »Sveriges deltagande i
sjuåriga kriget åren 1757—1762» (1915). T. S-g.
Pomolog [-ä’g], fruktkännare. Jfr
Sveriges pomologiska förening.
Pomologl, lära el. kännedom om genom
odling frambragta trädfrukter, särskilt och eg.
beskrivningen av äpplen och päron. — Litt.:
C. G. Dahl, »Om pomologier och pomologer»
(i Sveriges Pomologiska Förenings Årsskrift
1925—26). — Adj.: Pomolögisk.
Pomöna, rom. myt., hos forntidens romare
fruktens gudinna.
Pomona [pomåu’no], stad i Kalifornien,
U. S. A., ö. om Los Angeles; 20,804 inv. (1930).
Fruktodling med konstbevattning.
Pomona [pomåu’ne] el. M a i n 1 a n d, den
största ön bland Orkneyöarna (jfr d. o.).
Pomorze [påmå^ä]. ty. Pommerellen, polskt
vojevodskap mellan Ostpreussen och Danzig
i ö. och Pommern i v., i Polska korridoren,
bildat 1920 av från Tyskland avskilda
områden av Ostpreussen, Westpreussen och
Pommern (se karta vid Polen); 16,386 kvkm,
935,643 inv. (1921). Huvudstad: Torun (ty.
Thorn). Jfr K. Tymieniecki, »History of polish
Pomerania» (1929).
Pomp (lat. po’mpa), ståt, (tung) prakt;
ord-prål. — P o m p o s, prunkande; högtravande.
Pompadour [päpadö’r]. Jeanne
Antoi-nette Poisson, markisinna de P.,
mät-ress till Ludvig XV av Frankrike (1721—64).
Var officiellt dotter till en finanstjänsteman,
Frangois Poisson, men ansågs vara illegitim
dotter till generalförpaktaren Le Normant de
Tournehem. Denne bekostade hennes mycket
vårdade uppfostran, och genom gifte 1741 med
hans brorson Charles Guillaume Le Normant
d’Étioles knöts hon än närmare till
storfinansen. Ung, skön, mångsidigt begåvad och
bildad, blev hon snart bemärkt. Hennes traktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
