Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pompadour, Jeanne Antoinette Poisson de - Pompeckj, Josef Felix - Pompeius, släkt - Pompeius, 1. Gnaeus Pompeius Strabo - Pompeius, 2. Gnaeus Pompeius Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1237
Pompeckj—Pompeius
1238
Madame de Pompadour. Pastellmålning av M. Q. de
Latour. I Louvremuseet i Paris.
var att bli konungens älskarinna, en till
synes ouppnåelig sak, då hon var ofrälse. Hon
lyckades dock intaga Ludvig, skildes från sin
make, inflyttade 1745 i Versailles som
officiell mätress och presenterades 14 sept. s. å.
för hovet. Ludvig upphöjde henne till
marki-sinna de P. Ärelysten och kallt beräknande,
behärskade hon Ludvig till sin död, även
sedan hon omkr. 1752 upphört att erotiskt
fängsla honom. Hennes inflytande blev från
omkr. 1749 dominerande även inom politiken.
Ehuru hon understödde Machaults finansplan,
föranledde hon 1757 hans och krigsministern
d’Argensons fall. Hennes förtrogne, Bernis,
avslöt det fransk-österrikiska fördraget, som
ledde Frankrike in i sjuåriga kriget. Madame
de P:s skadliga inflytande visade sig framför
allt på finansväsendets område, genom hennes
eget och hovets vanvettiga slöseri. I utrikes
förhållanden åter är hennes skuld mindre
alliansen med Österrike, än att hon tillsatte
odugliga militära chefer, t. ex. marskalk
Sou-bise, som blev slagen vid Rossbach 1757.
Hennes högra hand i politiken blev Choiseul (se
C h o i s e u 1, É. F. de). Stor betydelse hade
madame de P. för utvecklandet av den
förfinade rokokokulturen, i litterärt och framför
allt i konstnärligt hänseende. Voltaire hyllade
henne, och hon beskyddade Boucher och
Greu-ze. Sedan hon upphört att vara konungens
älskarinna, ledde hon rekryteringen av sina
efterträderskor för att hindra en ny varaktig
förbindelse, som kunde göra slut på hennes
makt. Hennes kamp för att fängsla och
distrahera Ludvig, övervinna hans gränslösa
leda samt bibehålla sin ställning ledde till
oavbrutna fester och nöjen och en av
osäker-hetskänslan närd, själsligt upprivande
hets
jakt. — Litt.: P. de Nolhac, »Louis XV et
madame de P.» (1903) och »Madame de P. et
la politique» (1928). B. H-d.
Pompeckj [påmpe’tski], Josef Felix, tysk
geolog och paleontolog (1867—1930). Var 1904
—17 prof, vid lantbrukshögskolan i
Hohen-heim, univ. i Königsberg, Göttingen och
Tü-bingen. 1917 blev P. prof, i geologi och
pale-ontologi i Berlin. — P. var synnerligen
verksam inom paleontologiens och stratigrafiens
områden; särskilt märkas arbeten om
kam-brium, perm och jura. K. A. G.
Pompeius, plebejisk släkt i det gamla Rom.
1. Gnaeus P. Strabo (d. 87 f. Kr.),
konsul 89 f. Kr., vann framgångar under
bundsförvantskriget. Efter Sullas avfärd till
Grekland skulle han med en här skydda Rom
mot Cinna och Marius men utförde uppdraget
så lamt, att han väckte optimaternas
misstankar och förbittring.
2. Gnaeus P. Magnus (106—48 f. Kr.),
den föreg:s son, tjänade först i fält under sin
fader. Vid Sullas återkomst från Asien
tillförde han denne tre legioner, som han på
egen bekostnaxl
uppsatt. Efter segrar i
Italien över
revolu-tionspartiets trupper
återtog han för
opti-matregeringen Sicilien och sedermera
Afrika, där han av
sin här utropades till
imperator, varpå han
tilltvang sig triumf i
Rom. Han hälsades då
av Sulla med
tillnamnet Magnus (den
store), möjl. förut tillagt
honom av soldaterna. Är 77 avgick P. med
prokonsulariskt befäl till Spanien för att
bekämpa Sertorius. Mordet på denne förenklade
hans uppgift. P. besegrade dennes mördare,
Perperna, och medverkade därefter till det
slutliga kvävandet av slavupproret (71). För
år 70 valdes han till konsul jämte Crassus.
Men hans ställning var skev, emedan han,
optimaternas kämpe, erhållit el. tilltrotsat
sig varje kommando och även konsulatet i
strid mot nedärvda regeringsmaximer och
lagliga föreskrifter. Han föranleddes nu att
närma sig populär- el. folkpartiet; bl. a.
genomförde han jämte Crassus det fulla
återupprättandet av folktribunatets makt. Efter
konsulatet utsågs P. att göra slut på
sjörö-veriet på Medelhavet (67), ett värv, som han
fullgjorde med stor kraft och snabbhet, och
följ, år fick han i uppdrag att leda kriget
mot Mithridates. Denne blev i grund slagen,
och efter att ha förstorat Roms välde i ö.,
bl. a. genom att göra Syrien till romersk
provins, återkom P. till Italien 61. En
konflikt med senaten, som icke ville godkänna
hans anordningar i Asien och förse
veteranerna med jord, förmådde honom att ansluta
sig till Caesar och Crassus, det s. k. första
triumviratet (60). P. förmälde sig
därvid med lulia, Caesars dotter. Snart närmade
han sig åter optimaterna genom att verka för
Ciceros återkallande ur landsflykten, varefter
uppsikten över rikets spannmålsförsörjning
jämte prokonsulariskt imperium på fem år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
