Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pontoppidan, släkt - Pontoppidan, Clara - Pontoppidan, Erik, d. y. - Pontoppidan, Henrik - Pontoppidan, Knud Börge - Pontoppidan, Morten Oxenböll - Pontormo, Jacopo da (Carucci) - Pontos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1251
Pontoppidan, C.—Pontos
1252
danica» (1668), den första tryckta danska
språkläran. Om hans brorsons son Erik P. d.
y. se nedan. Till en annan dansk släkt P.,
på mödernet befryndad med den äldre
släkten P. (se ovan), höra bröderna H. P., K. B. P.
och M. O. P. (se nedan). P. E-t.
Ponto’ppidan, Cl a ra, dansk skådespelerska
(f. 1883), svärdotter till M. O. P. Hon var
1905—14 och 1923—25 anställd vid
Dagmar-teatret och 1914—17 vid Alexandrateatret
samt är från 1925 fäst vid Det kongelige
teater. Hon är en temperamentsfull
framstäl-larinna av den moderna kvinnan, som hon
tecknar med fin uppfattning och individuell
karakteristik, känsla och humor. Bland
hennes roller märkas Puck i »En
midsommar-nattsdröm» och Eliza i »Pygmalion». P. var
tidigare g. m. skådespelaren C. Wieth. G. K-g.
Ponto’ppidan, Erik, d. y., dansk teolog,
historiker (1698—1764); se släktart. Blev 1731
präst på Als, 1734 slottspräst på
Frederiks-borg, 1735 i Köpenhamn, 1738 tillika prof, i
teologi, 1747 biskop i Bergen och 1755
pro-kansler för Köpenhamns univ. P.
efterlämnade en mängd skrifter, bl. a. en »Förklaring
over Luthers katekismus» (1737), länge i bruk,
romanen »Menoza» (3 bd, 1742—43), som
skildrade tidens kyrkliga förhållanden,
inskriftsamlingen »Marmora danica» (2 bd, 1739—41),
»Gesta et vestigia danorum extra Daniam» (3
bd, 1740—41), »Annales ecclesiæ danicæ» (4 bd,
1741—52), den första samlade
framställningen av Danmarks kyrkohistoria, »Den danske
atlas» (bd 1—3, 1763—67; forts, av H. de
Hof-mann, bd 4—7, 1768—81), en grundläggande
historisk-topografisk beskrivning av
Danmark, »Det danske sprogs skæbne i
Sönder-jylland» (i »Kjöbenhavnske selskabs skrifter»,
bd 1, 1745), »Glossarium norvagicum» (1749),
en psalmbok o. s. v. Religiöst tillhörde P.
pietismen. — Litt.: M. Neiiendam, »E. P.
Studier og bidrag til pietismens historie»
(1930 ff.). P. E-t.
Ponto’ppidan, Henrik, dansk författare
(f. 1857 24/7), bror till K. B. P. och M. O. P.;
se släktart. Studerade först till ingenjör, var
en tid folkhögskollärare, ägnade sig efter 1881
åt författarskap. Han
började som objektiv
realist med
osminkade skildringar från
landsbygden,
bondelivet. Denna första del
av hans författarskap
omfattar bl. a.
berättelserna och
romanerna »Stækkede vinger»
(1881),
»Landsbybille-der» (1883),
»Sandinge menighed»
(om-arb. 1903), »Fra
hyt-terne» (1887),
»Isbjör
nen» (s. å.) och den själländska romantrilogien
»Muld», »Det forjættede land», »Dommens
dag» (1891—95), senare sammanfattad under
den mellerstas namn. Den andra huvuddelen
av hans produktion, som hämtar sina motiv
från andra samhällsklasser än allmogen,
in-ledes med »Kroniker» (1890), »Nattvagt» och
»Den gamle Adam» (1894), »Höjsang» (1896)
och kulminerar med »Fortællingerne om
Lykke-Per» (8 dir, 1898—1904), en stor
sam
hällsskildring från Jylland och Köpenhamn.
Efter ett par smärre berättelser (bl. a. »Lille
Rödhætte», 1900) kom hans tredje stora
roman, »De dödes rige» (5 dir med olika namn,
1912—16, samlade i 2 bd 1917), som skildrar
Danmark under åren 1901—14. P:s senaste
verk är en tragisk och bitter roman, »Mands
himmerig» (1927). Han har även skrivit ett
par skådespel. — 1917 fick P. (jämte Karl
Gjellerup) Nobelpriset i litteratur.
P. har givit en utomordentligt figurrik,
vederhäftig bild av danskt liv och danska inre
förhållanden. Hans framställning är kritisk,
ofta skarpt satirisk och stundom paradoxal.
I sin strid mot den »lyriska
förruttnelseprocess», det drömmande fantasteri och den
olycksbringande kulturfraseologi, som synas
P. hindra ett friskt och verksamt liv enligt
verklighetens krav, bekämpar han även
tendenser hos sig själv, framkallade av arv och
samtidsmiljö. Utan att direkt behandla
aktuella ämnen ger P:s författarskap nästan
alltid en tidsbild och en samhällsbild; hans
tre största verk utgöra ett stordåd genom sin
fyllighet och sitt förstående; hans kritiska
och pessimistiska syn på utvecklingen, hans
lugna, genomskinliga stil förenas med
själfull sympati och varmhjärtad humanitet.
Monogr. av Vilh. Andersen (1917). R-n B.
Ponto’ppidan, Knud Börge, dansk
läkare (1853—1916), bror till H. P. och M. O. P.;
se släktart. Blev med. dr 1883, överläkare vid
Kommunehospitalet i Köpenhamn 1888,
docent vid univ. s. å., överläkare vid
sinnessjukanstalten vid Aarhus 1898 och var prof, i
rättsmedicin och hygien i Köpenhamn 1901—
14. P. var en framstående klinisk psykiatriker
och utgav en rad psykiatriska verk. P. E-t.
Pontoppidan, Morten Oxenböll, dansk
präst och författare (1851—1931), bror till
H. P. och K. B. P.; se släktart. Var en tid
folkhögskolföreståndare, 1894—1922 präst på
Själland. P. redigerade 1893—1905 tidningen
Frit Vidnesbyrd och utgav talrika
uppbyggliga, kyrkopolitiska och upplysande skrifter,
»Kirkelig appel» (1910—12), »Aldrig fortvivle»
(1899), »Det ringer tredje gang» (1911) m. fl.,
där han med självständighet i uppfattningen
hävdar folkkyrkans betydelse för den
enskildes kristendom. P. E-t.
Pontormo [påntå’rmå], Jacopo da, hette
eg. J. C a r u c c i, italiensk målare (1494—
1557). P. var lärjunge av Andrea del Sarto
och anslöt sig först till den florentinska
högrenässansen men gick snart i den
manieris-tiska riktningen. Hans passionsfresker i
Cer-tosa vid Florens, som karakteristiskt nog
upptagit motiv ur Dürerska träsnitt, skilja
sig från de gängse idealen genom sin starkare
uttrycksfullhet och sin brist på intresse för
naturtroheten. Mest känd är P. genom sina
porträtt, särskilt idealporträttet av Cosimo
de Medici. — Litt.: F. M. Clapp, »J. C. da P.,
his life and work» (1916); H. Cornell,
»Italiensk senrenässans» (1927). H. C-l.
Po’ntos, grek. (lat. Po’ntus). 1. P. e u’x e
i-n o s (lat. Po’ntus euxinus), ofta endast
Pontos, »det gästvänliga havet», enl. uppgift
tidigare kallat P. a’x e i n o s, »det
ogästvänliga havet», forntidens namn på Svarta
havet. — 2. Område i Mindre Asien, kallat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
