Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Portugal - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1287 Portugal
noel den store (reg. 1495—1521) inträdde
P:s storhetstid, då det stora portugisiska
väldet i Asien grundlädes och P. blev
världens förnämsta handels- och sjöfartsstat. 1498
kom Vasco da Gama fram till Indien, 1500
upptäckte Cabral Brasilien. Under 1500-talets
förra hälft fortsatte kolonialväldets
utvidgning, men de inre förhållandena utvecklade
sig på ett olyckligt sätt. Kungamakten blev
enväldig, utan att dess innehavare ägde kraft
ocb förmåga nog att väl handhava sitt
envälde. De rikedomar, som strömmade in i
landet, verkade demoraliserande.
Folkmängden minskades hastigt dels på grund av de
många krigen, dels genom en omfattande
emigration till kolonierna, dels genom pest
och hungersnöd. För jordens odling användes
i stor utsträckning importerade negerslavar.
1536 infördes inkvisitionen, inom kort följd
av jesuiterna; båda orsakade svåra
förföljelser mot landets icke-kristna element.
1580 utslocknade det oäkta burgundiska
huset. Flera tronpretendenter uppträdde, och
1581 hyllades som konung Manoels dotterson
Filip II av Spanien (reg. 1581—98), som,
stödd på en armé, genomdrev P:s förening
med Spanien (1580—1640). P. nedsjönk
nu hastigt till en spansk provins, som
utplundrades av sina nya herrar. Det indrogs
i Spaniens strider (bl. a. mot Nederländerna),
förlorade sin flotta och berövades större delen
av sina kolonier. Slutligen utbröt 1640 ett
uppror, som gjorde slut på föreningen.
På tronen upphöjdes nu med Johan IV
(reg. 1640—56) huset B r a g a n z a (B r
a-g a n c a), en gren av den gamla konungaätten
(1640—1853). Svaga regenter förmådde till en
början icke hejda det inre förfallet, och först
med Pedro II (reg. 1683—1706) återinträdde
ett visst välstånd. Men utåt lyckades icke
heller denne kraftige och dugande monark hävda
landets fullständiga oberoende. England
återvann och ökade sitt gamla inflytande i landet
och fick genom det ryktbara M e t h u
en-för dr a get (se d. o.) 1703 ett så starkt
förmynderskap över P., att landet under de
närmast följ, hundra åren var föga mer än
en Englands vasall. Konung Josef
Emanuel (Joäo Manoel; reg. 1750—77) lät
landet styras av den energiske och statskloke
Pombal (se d. o.), som drev konungamaktens
envälde till sin spets och använde det till
införande av en mängd reformer på alla
områden. Bland tilldragelser under denna
regering må nämnas Lissabons förstöring genom
den stora jordbävningen 1 nov. 1755 och
jesuiternas förjagande 1759. Under Josefs dotter
M a r i a I (reg. 1777—1816) inträdde en stark
reaktion mot Pombals reformer. På grund av
Marias sinnessjukdom övertogs styrelsen 1792
av hennes andre son, konung under namnet
Johan VI 1816—26. P. indrogs nu i kriget
mot franska revolutionen. Då det skyddades
av England, var det särskilt föremål för
Na-poleons fiendskap. Efter långvariga
trakasserier slöt denne 1807 med Spanien fördraget
i Fontainebleau om P:s formliga delning,
varefter fransk-spanska arméer besatte landet.
Konungafamiljen flydde till Brasilien. Med
hjälp av engelska trupper under Wellington
tvungos inkräktarna 1808 att draga sig
tillbaka. och samma öde rönte nya franska
inva
(Historia) 1288
sioner. Portugisiska trupper deltogo i kriget
mot fransmännen ända till 1814. Även sedan
freden återställts, kvarstannade hovet i Rio
de Janeiro. Regeringen i P. fördes av ett
regentskap, men den eg. styrande var den
engelske generalen lord Beresford (se d. o.). Mot
den brittiska förvaltningen utbröt uppror först
1817 och sedan, under Beresfords frånvaro i
Brasilien, 1820. Engelsmännen förjagades; en
nationalförsamling bildades, och denna antog
en demokratisk författning. Detta förmådde
Johan att återvända 1821, men efter hans
avresa från Brasilien förklarade detta land
sig fritt (1822) under kronprinsen Pedro
såsom kejsare. Konungens yngre son dom M
i-guel (se d. o.) lyckades 1824 upphäva
författningen och återinföra enväldet. Efter
Johans död (1826) var kejsaren av Brasilien
närmaste arvinge till P:s tron; men som
Brasilien ej ville återförenas med P., avstod kejsar
Pedro sina arvsanspråk till sin sjuåriga
dotter, Maria da Gloria (reg. 1826—53),
och satte till hennes förmyndare sin broder
Miguel. Samtidigt gav han landet en ny,
konstitutionell författning, Carta de lei. Knappt
hade emellertid Miguel fått makten, förrän
han började stämpla mot sin brorsdotter. Han
lät 1828 utropa sig till konung och införde
en absolutistisk regim med svåra förföljelser
mot anhängarna till drottningen och
författningen. 1831 beslöt sig Pedro för att
personligen kämpa för sin dotters rätt. Han
nedlade Brasiliens krona, landsteg sommaren 1832
i P. och tvingade efter hårda strider Miguel
att abdikera 1834. Sedan den kraftfulle Pedro
1836 avlidit, följde en orolig tid med häftiga
författningsstrider mellan olika partier och
täta uppror. Maria hade 1836 förmält sig med
prins Ferdinand av huset Koburg. Med deras
äldste son, Pedro V (reg. 1853—61),
uppsteg ett nytt furstehus, Braganza-Koburg
(1853—1910), på P:s tron. Såväl under honom
som hans yngre bror Ludvig (port. Luiz-, reg.
1861—89) fortsatte de häftiga inre striderna.
1881 tillkom även ett republikanskt parti.
Under Ludvigs regering var landets fredliga
utveckling snabb och allsidig. Dess industri
och handel tillväxte, järnvägs- och
telegraflinjer byggdes, folkundervisningen
förbättrades. och litteraturen vann kraftig utveckling.
Strax i början av Ludvigs son och
efterträdare Karl I: s (port. Carlos) regering
(1889—1908) råkade P. i en svår konflikt med
England om det portugisiska
kolonialområdets gränser emot Brittiska Syd- och
Central-afrika. Genom ett ultimatum (11 jan. 1890),
understött av en brittisk eskaders ankrande
vid Tejos mynning, tvang England
portugisiska regeringen till eftergift. Men
uppgörelsen framkallade i P. starkt missnöje,
oroligheter utbröto, och först följ, år godkändes
ett fördrag med England, varigenom P. behöll
en mindre del av det omstridda området men
uppgav de anspråk, som tillika gjorts
gällande att genom att förbinda Angola med
Portugisiska Östafrika skapa ett
transafri-kanskt välde. Kort efter denna
utrikespolitiska motgång hemsöktes P. 1892 av en svår
ekonomisk kris, som framkallade
statsbankrutt. Under täml. regelbunden rotation
avlöste de stora partierna varandra i regeringen.
Parlamentet bestod väsentligen av
yrkespoli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
