Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Portugal - Historia - Litteraturanvisningar - Portugalete - Portugalös - Portugisiska Guinea - Portugisiska Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Portugalete—Portugisiska Indien
1289
tiker, vilka på ett skandalöst sätt
missbrukade den politiska makten för egennyttiga
syften. Därigenom undergrävdes ej blott
parlamentets utan även den genom detta
eystem alltmer i partimanövrerna intrasslade
konungamaktens anseende, och jordmånen
bereddes för den med växande energi bedrivna
republikanska agitationen. Denna hade även
vunnit anslutning inom några reg:ten i
armén, och flera smärre militärrevolter ägde rum
(t. ex. i Oporto nov. 1902 och i Lissabon april
1903). Maj 1906 försökte konungen bryta den
politiska slentrianen genom att göra ledaren
för en fristående centergrupp, Joäo Franco (se
d. o.), till konseljpresident och ett år senare
(maj 1907) bemyndiga honom att t. v. regera
utan parlament. Hans verksamhet väckte
stark opposition. En antidynastisk
sammansvärjning av fanatiska republikaner kom då
till stånd och resulterade i mordet på konung
Karl och dennes äldste son, Ludvig Filip, i
Lissabon (1 febr. 1908). Karls yngre son M
a-n o e 1 (reg. 1908—10) besteg då tronen,
avlägsnade Franco och återställde
författningsenliga förhållanden. Den republikanska
propagandan tilltog, och 4 okt. 1910 utbröt i
Lissabon en revolution, som störtade monarkien.
P. som republik (från okt. 1910). En
provisorisk republikansk regering
proklamerades 5 okt. under presidium av skalden T h e
o-philo Braga samt med den doktrinärt
radikale justitieministern Affonso Costa och
den moderate och smidige utrikesministern
Bernardino Machado som de mest
framträdande medlemmarna. Genom diktatoriska
dekret genomfördes en stor del av det
republikanska partiets program. Skilsmässa mellan
stat och kyrka proklamerades,
kongregat.io-nernas medlemmar utvisades, och deras
egendom beslagtogs av staten, ärftliga titlar och
privilegier avskaffades o. s. v. En
konstituerande nationalförsamling antog 18 aug. 1911
ny författning, och till president utsågs 23
aug. Manoel de Arriaga (sed. o.).
Republikens första år blevo stormiga. Stark
partisplittring rådde, oupphörligt skiftade
ministärerna, upprepade strejkoroligheter och
militärrevolter störde den lugna utvecklingen.
Monarkisterna, som under republikens första
tid förhöllo sig jämförelsevis passiva, samlade
snart krafter och gjorde under ledning av
kapten Paiva Couceiro flera misslyckade
försök att återställa den gamla regimen. Efter
särskilt svåra oroligheter 1915 avgick Arriaga
och efterträddes efter en kort mellantid av
Bernardino Machado (se d. o.). Sedan
A. Costa i nov. s. å. bildat ministär, följde
1916 P:s indragande i världskriget på
entente-makternas sida. Portugisiska trupper
samverkade med de brittiska i Afrika, och smärre
truppavdelningar sändes till Salonikifronten
och till Frankrike. Den ekonomiska nöd
kriget medförde, missnöje med
truppsändningarna till Frankrike och Costas hårda framfart
mot politiska motståndare framkallade dec.
1917 en statsvälvning. Presidenten Machado
(se d. o.) utvisades. Hans efterträdare S
i-donio Paes sökte undanröja en del av
orsakerna till missnöjet. Han mildrade de mot
den katolska kyrkan riktade lagarna och
återställde den diplomatiska förbindelsen med
Vatikanen, som varit avbruten sedan 1913. Men
1290
han föll dec. 1918 offer för ett attentat. Kort
därefter gjorde Couceiro ett nytt
monarkistiskt restaurationsförsök, som efter några
anmärkningsvärda begynnelseframgångar
misslyckades. Freden gav P. ett område i
Östafrika, distriktet Kionga s. om floden
Ro-vuma, vilket i april 1916 erövrats. Under
Antonio José de Almeida (se d. o.),
vald till president 1919, fortsatte den
inrikespolitiska förvirringen. Ett tiotal olika
ministärer avlöste varandra enbart 1920. Två
omfattande revolter störde lugnet under 1921.
Under Manuel Teixeira Gomez,
president 1923—25, trädde de finansiella
svårigheterna i förgrunden. Alltjämt täta
ministärombyten hindrade deras planmässiga
bekämpande genom besparingar och skattereformer.
Sedan Machado 1925 än en gång blivit
president, utbröt 1926 en militärrevolt, som
ledde till en militärdiktatur under general
Antonio de Fragoso Carmona (f.
1869). Med lugn och fasthet ingrep denne för
att skapa ordning i administrationen och reda
i finanserna. Även under hans regim bar den
gamla partiandan slagit ut i häftiga
oroligheter, till stor del organiserade av
landsflyktiga politiker, men i stort sett har P.
varit lugnare än på länge. Mars 1928 valdes
Carmona till president. Revolutionsförsök ha
dock alltjämt förekommit, bl. a. ett ganska
våldsamt aug.—sept. 1931. V. S-g.*
Litteraturanvisningar. L. A. Rebello da
Silva, »Historia de P. nos seculos 17 e 18»
(5 bd. 1860—71): R. Giedrovc, »Résumé de
1’histoire du P au XIX. siècle» (1876); J. P.
Oliveira Martins, »Historia de P.» (2 bd; ny
uppl. 1894); A. Zimmermann, »Die
euro-päischen Kolonien. Bd 1: Die Kolonialpolitik
P:s und Spaniens» (1896); R. S. Whiteway,
»Rise of portuguese power in India 1497—
1550» (1899); V. de Braganga Cunha, »Eight
centuries of portugueze monarchy» (1911); H.
Marvaud, »Le P. et ses colonies» (1912);
Teixeira de Souza (P:s siste monarkistiske
ministerpresident), »Para a historia da
revo-lucäo» (2 bd. s. å.); E. J. de Carvalho e
Vas-concellos, »Colonias portuguesas» (2 bd, 1916
—17) och »P. colonial» (1919); G. Young, »P.
old and young» (1917); E. Ende. »Le P.»
(1922); Th. Legrand, »Histoire du P.» (1928);
»Historia de P.» (samlingsverk; huvudred.
D. Peres, under utgivning, 15 h. t. o. m. 1929).
Om Sveriges förbindelser med P. pA 1600-talet
se K. Mellander i Hist. Tidskr. 1926—27
(separat med tillägg 1928) och eng. rnonogr. av
K. Mellander och E. Prestage (1930).
Portugalete [pårtogalä’tä], se B i 1 b a o.
Portugalos, se Dukat, sp. 86.
Portugisiska Guinea [-ginè’a], portugisisk
koloni på Afrikas v. kust, en enklav i Franska
Västafrika (se karta till d. o.); omfattar
även Bissagosöarna (se d. o.); omkr. 36,6.30
kvkm, 400,000 inv. (1928), fulbe- m. fl.
stammar; 2,000 européer. Huvudstad: Bolama;
huvudhamn: Bissao. Huvudprodukter:
jordnötter och palmkärnor. — Portugals anspråk på
P. datera sig från 1400-talet men erkändes
först 1870 genom en skiljedom emot England,
som tagit P. i besittning. Till 1879 var P. en
del av portugisiska kolonien Kap-Verdeöarna.
Portugisiska Indien, port. India Portuguesa,
sammanfattande benämning på Portugals
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
