Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Portugisiska Indien - Portugisiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1291
Portugisiska litteraturen
1292
sittningar i Främre Indien; tills. 3,807 kvkm,
570,426 inv. (1929). Den förnämsta
besittningen är Goa (se d. o.). P. består vidare av
Daman (se d. o.; omkr. 50,000 inv.) och Diu
(se d. o.). Salt produceras i Goa och Daman,
och manganmalm brytes nära Mormugäo i Goa
för export till U. S. A. Exporten består f. ö.
av kokosnötter, copra, fisk, kryddor och salt.
Om P:s historia se Indien, sp. 524.
Portugisiska litteraturen. Medeltidens
portugisiska poesi var i det hela en konstlad
hovpoesi och idkades inom konstälskande
furstars hovkretsar. Där odlades ensidigt lyriken
efter provensalskt, sedermera även spanskt
mönster. Portugal ägde sålunda under
medeltiden knappast någon nationell litteratur.
Den äldsta i provensalskt maner diktande
hovskolan, som torde gå tillbaka till
1100-talet, blomstrade under 1200-talet och nådde
sin höjdpunkt under konung Diniz (reg. 1279
—1325) och hans söner. Bevarade äro tre
varandra kompletterande handskrivna
visböcker (cancioneiros), »Cancioneiro da Vaticana»
el. »Cancioneiro del Rei D. Diniz»,
»Cancioneiro da Ajuda» och »Cancioneiro
Colocci-Brancuti». Dock förekomma även några
stycken av egendomlig oeh påtagligen folklig art,
varav än i dag finnas tydliga spår i
folkpoesien, särskilt i Galicien. — Med Pedro I
(reg. 1357-—67), som själv var skald, börjar
den portugisiska poesien alltmer röna
inflytande från Spanien. Den av G ar ci a de
Resende (1470—1554), som själv också var
poet, kompilerade och bortåt 300 diktarnamn
innehållande visboken »O cancioneiro geral»
(tr. i Lissabon 1516) ger en totalbild av den
poetiska produktionen i Portugal under
1400-talet. Det spanska inflytandet visar sig
tydligt i denna diktsamling, och många av
1400-talets portugisiska skalder övergåvo t. o. m.
sitt modersmål och diktade på spanska, så
som sedermera fallet blev under ett par årh.
De följ, två årh. kännetecknas av ett starkt
inflytande från den italienska och spanska
renässanspoesien. Denna period inledes av
Christoväo F a 1 c ä o (d. omkr. 1550),
författare till den vackra eklogen »Crisfal»,
Bernardim Ribeiro (1482—1552),
bekant genom sin herderoman »Menina e Moga»,
samt Sä de Miranda (omkr. 1485—1558),
som utvecklade en stor poetisk
verksamhet (cangöes i nationell art, sonetter,
epistlar, ekloger etc. efter italienskt mönster, av
dem en del på spanskt språk). Jämte Gil
Vicente och Camöes räknas han som
Portugals störste diktare. Den klassiska smakens
seger påskyndades avAntonioFerreira
(1528—69), som var än mindre självständig
än Sä de Miranda men dock alltid skrev på
sitt modersmål. Efter dessa följde en rad
av klassiska skalder, bland dem Pedro
de Ändrade Caminha (d. 1598), D i
o-goBernardes (d. före 1605) och den
kanske mest begåvade av alla dessa
»quinhen-tistas», D. Manoel de Portugal (d.
1606). Men tidens dominerande snille var
Luiz de Camöes (se d. o.; trol. 1524—80),
Portugals störste skald, vars storartade
nationalepos »Os Lusladas» förskaffat honom
världsrykte. Han hade många efterföljare
såväl i lyriken som i epiken, vilka dock alla
stannade oändligt långt efter honom. När
Filip II 1580 annekterat Portugal, blev det
spanska inflytandet alltmer överväldigande,
och de portugisiska skalderna diktade allt
oftare på spanska. Även sedan Portugal
återvunnit sin politiska självständighet, fortfor
slaveriet på det litterära området, och
missriktningarna i 1600-talets spanska poesi
(formalism och bombastisk gongorism; se
Gon-gora y Argot e) framträda kanske ännu
bjärtare hos de portugisiska imitatörerna.
Dramatiken förkrymptes i Portugal
redan från början, och »portugisiska dramats
fader», Gil Vicente (se d. o.), blev utan
efterföljare i sitt eget land, om han också för
den spanska dramatiken äger stor betydelse
och på denna grund även kan anses intaga en
plats i världslitteraturen. Han skrev omkr.
40 skådespel, därav en stor del på spanska el.
omväxlande portugisiskt och spanskt språk.
Bland 1500-talets få lustspelsförfattare var
även Camöes, som skrev tre comedias. Den
portugisiska teatern fylldes dock snart h. o. h.
av den spanska dramatiken, och det enda
mera originella, som producerades, var korta
folkstycken (entremeses).
Prosalitteraturen under denna period är torftig.
Rid-darromanerna, vilkas urtyp »Amadis de Gaula»
möjl. är av portugisiskt ursprung, ehuru den
äldsta kända redaktionen är spansk, fingo
aldrig samma utbredning i Portugal som i
Spanien. Herderomanens förnämsta
representanter — utom Jorge de M o n t
e-mayor (se d. o.), som, ehuru född i
Portugal, med rätta räknas till den spanska
litteraturen, då han tidigt kom till Spanien och
uteslutande skrev på spanska — äro F e
r-näc A 1 v a i es do Oriente och
Francisco RodriguesLobo. Bland h i s t
o-rieskriva rna märkas Fernäo Lopes
de Castanheda (d. 1559), Joäo de
Barros <d. 1570), vars »Asia portugueza»
i 4 dekader fortsattes av D i o go do Couto
(d. 1616), samt D a m i ä o de G o e s (d. 1573).
Krönikeframställningen når sin fulländning
hos Frei Luis de Sousa (d. 1632) och
Jacinto Freire de Ändrade (d. 1657),
vilka anses som mönster för klassisk prosa.
Det allmänna förfallet inom poesien fortfor
under 1700-talet, vilket karakteriseras av
inflytande från den franska klassicismen.
Konung Johan V (reg. 1706—50) sökte i allt
imitera Ludvig XIV, och hela verksamheten på
det andliga området fick en officiell prägel.
1756 stiftades det lärda samfundet Areadia
ulissiponense, vars syfte var att restaurera
poesien och rensa språket, allt under förening
av den nya smakens fordringar med
efterbildandet av de nationella klassikerna från
1500-talet. Detta samfund räknade bland
sina medlemmar många av tidens litterära
förmågor: Pedro Antonio C o r r è a
G ar gä o (d. 1772), Antonio Diniz da
Cruz e Silva (d. 1790). mest bekant för
sitt förträffliga, mot prästerna riktade
komiska epos »O hysope» (Vigvattenskvasten),
Manoel de Figueiredo (d. 1801). Man
bildade dock även opposition mot samfundet.
Främst bland antiarcadisterna står
Francisco Manoel do N a s c i m e n t o (1734
—1819), bekant under skaldenamnet F i 1 i
n-t o E 1 y s i o. Som den förste införaren av
romantiken vann denne för ögonblicket ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
