Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Portugisiska litteraturen - Portugisiska språket - Portugisiska Västafrika - Portugisiska Östafrika - Portugisisk konst - Portugisisk lök - Portugisisk örlogsman - Portulacaceae, Portlakfamiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Portugisiska språket—Portulacaceae
1293
genklang i Portugal, men som klassisk skald
bildade han skola, »filintistas». Sedan Areadian
obemärkt avsomnat 1774, bildades 1790 ett
nytt samfund, den s. k. Nova Areadia, som
dock snart upplöstes (1806). Ur detta
sällskap framgick den berömde Manoel B a
r-bosa du Bocage (1765—1805), som anses
för den främste bland årh:s diktare och
vunnit stor popularitet i Portugal. Hans lyrik,
särskilt hans sonetter, hör till det bästa i
p. Även han bildade skola, »elmanistas»
(efter Barbosas skaldenamn El mano
Sadi-n o). Till den nya Areadian hörde också
Padre José Agostinho de Macedo
(sed. o.),»Portugals förnämste smädeskrivare».
De politiska tilldragelserna vid 1800-talets
början medförde ett livande av den djupt
för-soffade nationalkänslan, och detta, i förening
med de nyromantiska idéernas inträngande,
uppväckte också i litteraturen ett nytt liv.
Joäo Baptista d’A Imeida-Garrett,
Antonio Feliciano de Castilho och
Alexandro Herculano de C a r v a
1-h o e A r a u j o (se dessa ord) äro det nya
skedets banbrytare. 1870-talet betecknar en
brytning med den romantiska litteraturen
från seklets början. Oppositionen, vilken
särskilt vände sig mot Castilho, representerades
av den s. k. Coimbraskolan, vars förnämsta
namn äro Anthero de Q u e n t a 1, 0 1
i-veira Martins, Castelo Branco,
R a malh o Ortigäo, Gu e r r a J u
n-q u e i r o samt li.teraturhistorikern,
portugisiska republikens förste president, T h e
o-philo Braga. Rörelsen kännetecknades
av ett starkt franskt inflytande, var
positi-vistisk och antiklerikal. — Inom
romanlitteraturen odlades sederomanen (Castelo
Branco), bonderomanen (G o m e s C o
e-1 h o, under pseud. Julio Diniz, Fialho
de Almeida m. fl.) samt den realistiska
romanen (Eg a de Queiros). — Inom
dramatiken fullföljdes den av Garrett givna
riktningen med historiska skådespel. Dessutom
uppträda flera komediförfattare. Den nuv.
generationen kännetecknas av opposition mot
1800-talet, dess produktion är nationalistisk
och religiös. De förnämsta representanterna
äro Antonio Sardinha, filosof,
historiker, lyrisk författare, romanförfattarna M
a-n o e 1 och Aquilino Ribeiro samt
lyrikern Lopes Vieira.
Litt.: Th. Braga, »Historia da litteratura
portugueza» (16 bd, 1870—80) och »Theoria da
historia da litteratura portugueza» (3 :e uppl.
1881); Th. Braga och Carolina Leite de
Vas-concellos, »Die portugisische Literatur» (i G.
Gröbers »Grundriss der romanischen
Philolo-gie», 2: 2, 1897); Fidelino de Figueiredo,
»Historia da litteratura classica» (3 bd, 1917-—24),
»Historia da litteratura romantica» (2:a uppl.
1923) och »Historia da litteratura realista»
(2:a uppl. 1924); A. F. G. Bell, »Portuguese
literature» (1922); R. Lapa, »Historia da
lingua e da litteratura portugueza» (1929 ff.).
Under utgivning är en stor illustrerad
portugisisk litteraturhistoria under redaktion av
A. Forjaz de Sampaio. (C. Bjm.)
Portugisiska språket är ett romanskt språk,
som tills, m. spanskan och galiciskan bildar
undergruppen hispano-romanska språk. Denna
grupp har framgått ur det vid den romerska
1294
erövringen till Iberien införda vulgärlatinet,
vilket där snart nog splittrades i en ö. och
en v. dialektgren. Från den senare, vars
äldsta bevarade minnesmärke är en urkund från
1192, avsöndrade sig den i det gamla
konungariket Galicien talade dialekten (jfr G a 1 i c
i-ska språket och litteraturen),
medan de övriga kommo att utgöra p. i
egentlig mening. Liksom i spanskan, men i mindre
mån, riktades i p. det ursprungliga
ordförrådet under morernas herravälde med arabiska
element; vidare ha många franska, klassiska
(på lärd väg inkomna) och spanska ord lånats.
Typiska för ljudsystemet äro de talrika
na-salvokalerna [«, è, 7, d, Ö] och -diftongerna
[d7, äö, ål, 67], i ortografien ofta betecknade
med ~, samt långt gående sammandragningar
(lat. planus, personales, canalicula > port.
chäo, pessoaes, quelha [uttal JaÖ, poscoäi’/,
kä’lja]) och för formläran den med
personän-delser konjugerbara infinitiven. P. talas nu
av omkr. 25 mill. pers. Bland dialekterna må
nämnas mirandesiskan i n. ö., den insulära
portugisiskan på Azorerna och Madeira,
brasilianskan i Brasilien; i Portugals afrikanska
och indiska kolonier förekomma neger-, resp,
indoportugisiska blandspråk.
Litt.: J. Cornu, »Die portugiesische Sprache»
(i G. Gröbers »Grundriss der romanischen
Phi-lologie», I, 2:a uppl., 1904—06); C. von
Rein-hardstoettner, »Grammatik der
portugiesi-schen Sprache» (1878); J. J. Nunes,
»Com-péndio de gramätica histörica portuguesa»
(1919); Luise Ey, »Portugiesische
Konversa-tions-Grammatik» (4:e uppl. 1926); J. Dunn,
»A grammar of the portuguese language»
(1928); portugisisk-tyska lexika av H.
Micha-elis (13 :e uppl. 1923) och L. Ey (1909). A. Lbd.
Portugisiska Västafrika, se Angola.
Portugisiska Östafrika, se M o q a m b i q u e.
Portugisisk konst sammanhänger
utveck-lingshistoriskt med spansk konst. Det mest
framträdande särdraget i portugisisk
arkitektur är den biandstil, som ung. samtidigt
med platereskstilen (se d. o.) i Spanien
uppkom i Portugal under Manoel (Emanuel) den
store (1469—1521), Manoel- el. E m
a-nu e 1 s t ile n. I denna ha
dekorationsdetal-jer från gotiken och renässansen sammansmält
med moriska och indiska former. Se vidare
Spansk konst. E. L-k.
Portugisisk lök, bot., se Löksläktet.
Portugisisk örlogsman, zool., se B i d
e-vindseglare.
Portulacaceae, Po r 11 ak f amil j e n, en
med nejlikväxterna besläktad fam. Fodret är
tvåbladigt och blomkronan vanl. femtalig.
Fruktämnet är inomsittande, sällan halvt
undersittande, frukten en lockkapsel, sällan nöt.
Hithörande växter äro vanl. en- el. fleråriga
örter, sällan buskar. Vild i Sverige är endast
M ont ia. I köksträdgårdar odlas sedan
gammalt Portulaca oleracea, p o r 11 a k, en rikt
förgrenad, enårig ört med köttiga, glatta,
spadlika blad, som nyttjas som spenat el.
sallat. Arten härstammar säkerligen från
Gamla världen men är numera nästan
kosmo-polit. Mindre använd är Claytonia perfoliata
(från v. Nordamerika), vinterportlak.
För sina vackra, vanl. röda blommor odlas
Calandrinia grandiflora (från Chile). G. M-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
