Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Predestinationslära—Predikan
73
nationstanken undergräver här tanken på
nådeserbjudandets och »rättfärdiggörelsens»
giltighet: även de, som blivit
»rättfärdig-gjorda», hemfalla åt fördömelsen, om de icke
tillhöra de från evighet utkorade.
Augustinus’ predestinationslära vann aldrig
herravälde inom den latinska teologien. Även där
man så mycket som möjligt anslöt sig till
augustinska termer, sökte man dock motivera
frälsningen eller förkastelsen genom
hänvisning till att förutbestämmelse vore beroende
av Guds förutvetande om människornas
hållning eller genom tal om mänskliga
»förtjänster» i en eller annan form.
Predestina-tionsidén visade sig vara oförenlig med den
romerska kristendomstolkningen. Däremot
vann den nytt liv vid reformationen, hos både
Luther och Calvin. Olikheten mellan
dessa ligger icke, såsom man stundom
förmenat, däri, att Calvin starkare än Luther
skulle tala om Guds majestätiska och
suveräna vilja — detta är icke fallet —, utan
snarare däri, att Luther intensivt värjer sig mot
varje försök att ge någon rationell förklaring
av det onda genom att på ett eller annat
sätt återföra synden på Guds vilja, samt
vidare däri, att för Luther det hela mera än
för Calvin samlar sig kring tanken på
kärleken såsom det innersta och alltbehärskande
i Guds »natur». Det motiv, som leder Luther
till predestinationstanken, är hans religiösa
huvudmotiv: den under synden trälbundna
människan frälses utan egen förtjänst eller
något eget åtgörande allenast genom Guds
barmhärtighet (så i »De servo arbitrio», »Om
den trälbundna viljan»). När Luther talar ej
blott om Guds uppenbarade utan också om
hans fördolda vilja (Deus absconditus), vill han
icke därmed säga, att det bakom utkorelsens
och förkastelsens ogenomträngliga gåtfullhet
skulle stå en godtycklig och kvalitetslös
gudomlig vilja, utan han vill tvärtom hävda,
att den gudsvilja, vars regemente vi ej
förmå genomskåda, så länge vi leva i
»nådens» och ännu icke i »härlighetens» rike,
till sin innersta halt är kärlekens och
rätt-färdighetens vilja. Hos Zwingli är
predestinationstanken på ett annat sätt än hos
Luther orienterad kring den metafysiska
tanken på Guds allverksamhet, och även i
Cal-vins skarpt utformade predestinationslära
möter denna föreställning i förbindelse med
Luthers ovan nämnda religiösa huvudmotiv.
Luthers predestinationstanke uppmjukades
redan genom Melan chthon, och inom
»ortodoxien» dominerar föreställningen, att
Guds rådsslut sker ex praevisa fide, på grund
av den tro, som Gud förutser, att människan
skall komma att ha. Därmed är Luthers
ståndpunkt uppgiven. Den reformerta
teologien höll sig däremot närmare till Calvin
och fixerade på Dordrechtsynoden 1618—19
sin predestinationslära i väsentlig anslutning
till Luther. Småningom uppmjukades och
om-böjdes även här den reformatoriska
tankegången. — Jfr C a 1 v i n i s m, sp. 509.
Predestinationstanken har gärna utbyggts
till en rationell spekulation, som med tillhjälp
av en metafysisk determinism velat återföra
också syndens onda på den gudomliga viljan,
och den har likaledes lätt kunnat leda till
ett undergrävande av den betydelse, som
74
gudsuppenbarelsen i Kristus äger för den
kristna tron. A andra sidan har oppositionen
mot predestinationstanken varit förbunden
med för den kristna tron principiellt
främmande tankar, som gått ut på att rationellt
förklara frälsningens möjlighet genom hänvisning
till det motiv för Guds handlingssätt, som
skulle ligga i någon människas kvalifikation eller
aktion. De rent religiösa motiven i
predestinationstanken måste därför skiljas från de
därmed sammanbundna metafysiska
spekulationerna. Det blir då närmast fråga om följ,
två huvudmotiv: 1) predestinationstanken
framhåller i motsats till alla antropocentriskt
orienterade, rationella
världsförklaringsför-sök den inför tillvarons gåtfullhet
outgrundliga suveräna gudsviljan; 2) den betonar,
att människans frälsning ej motiveras så att
säga nedifrån genom något hos människan
utan att den h. o. h. har sin grund allenast
i den gudomliga kärleken själv. G. A-n.
Predestinationslära, se Pre destination.
Predestinera, förutbestämma; jfr P r ed e
s-t ination.
Predika (av lat. praedicäre, utsäga,
förkunna), tolka religionens lärdomar vid en
gudstjänst, hålla ett andligt uppbyggelsetal;
ideligt och långrandigt tala om samma sak;
hålla ett straff- el. förmaningstal. O. Hpl.
Predikame’nt, tillstånd, läge.
Predikan (lat. praedicätio) kallas i
vidsträckt mening den religiösa förkunnelsen,
särskilt den gudstjänstliga förkunnelsen. En
sådan p. benämnes kultpredikan. Enl.
evangelisk uppfattning är p. vid gudstjänsten
önskvärd, ehuru ej nödvändig. Vissa
protestantiska riktningar lägga dock mindre vikt
därvid. När p. vänder sig till en evangelisk
församling, har den karaktären av
försam-lingspredikan. Eljest talar man om
missions-predikan med icke kristliga åhörare och
väckelsepredikan med sitt givna syftemål. P:s
uppgift är att förkunna evangeliet till
församlingens uppbyggelse. Den måste därför ta
hänsyn till åhörarna el. situationen i övrigt.
Att predikanten följer en biblisk predikotext
är en viss garanti för att p:s uppbyggande
ändamål kan ernås. Enär p. är ett tal, måste
åtm. inom vissa gränser även hänsyn tagas
till talekonsten. För att för åhörarna
underlätta uppfattningen brukar en p. utgå från
ett formulerat tema. Att en p:s innehåll
måste vara klart och begripligt och äga
värdighet ligger i sakens natur.
P:s historia. Av de allra äldsta
beskrivningarna av den kristna gudstjänsten framgår,
att man vid sidan av läsningen av G. T:s och
N. T:s skrifter och i anknytning till de
upplästa texterna talade till församlingen under
förmaning och uppmuntran. Det extatiska
tungomålstalandet hade då upphört. Man
gjorde ej längre skillnad emellan profetia,
det av mäktig andeingivelse burna talet, och
didaskali, den lugna och enkla
lärofram-ställningen.
Den gamla kyrkans p. (150—600) har
rönt stort inflytande av den antika retoriken
och dialektiken. Dess förnämsta
blomstrings-tid var 300- och 400-talet. Mot slutet av
perioden sker en p:s urartning (genom
lärostriderna och tilltagande helgondyrkan).
Ori-genes har i den grekiska kyrkan även på p:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
