Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Predikan
76
område haft grundläggande betydelse.
Basi-leios den store, Gregorius av Nazians och
framför allt Johannes Chrysostomos nämnas
även inom p:s historia. Med den sistnämnde
har den österländska kyrkan nått kulmen i
predikokonst. I den västerländska kyrkan ha
Ambrosius, Tertullianus och Augustinus trätt
i förgrunden. Den sistnämnde torde vara
Västerlandets store predikant, med ett
dominerande inflytande på samtid och eftervärld.
Under medeltiden införde Gregorius
den store en rikare liturgi och förläde
gudstjänstens tyngdpunkt till mässoffret, detta
ehuru han själv var berömd som predikant.
I stort sett inträder nu en p:s förfallsperiod.
Den germanska folkvärlden får emellertid en
på folkspråket framburen förkunnelse. Ej
minst Karl den store har här inlagt
betydande förtjänster genom att göra vad han
kunde för att höja predikanternas bildning.
Under hans tid utgåvos också
mönsterpredikningar (homiliarier) till prästernas hjälp.
Dessa voro till största delen författade på
latin, som då var skriftspråk. Den medeltida
skolastiska p. är strängt logiskt och
konstmässigt utformad, en hälsosam reaktion
mot rådande formlöshet i detta hänseende.
Som representanter för riktningen kunna
nämnas Albertus Magnus och Tomas från Aquino.
Tiggarmunkarnas folkpredikan stod på sin
höjdpunkt under 1200-talet. Den urartar
längre fram i en alltför vulgär ton (t. ex.
Barletta, d. 1480). Den gängse munkpredikan
stod i allm. ej högt. Den hämtade sitt stoff
väsentligen ur helgonens liv och innehöll ofta
anekdoter och sagor med moraliserande
tendens. Vida märkligare är den medeltida
mystikens p. Med innerlighet och djup är den
en motvikt mot tidens intellektualism och
moralism. Här må erinras om Bernhard av
Clairvaux, Bonaventura, Eckart, Tauler och
Thomas a Kempis. Även senmedeltidens
reformivrare, en Wycliffe, Hus och Savonarola,
äro framstående predikanter.
Reformationstiden inledde en ny
epok i p:s historia. Det är genom p. det
evangeliska medvetandet bäst framträder. Den
protestantiska förkunnelsens
folkuppfostran-de betydelse kan ej överskattas. I spetsen för
p:s reformation går Luther själv. Hans
kyrko-postilla (från 1522), upptagande skrivna men
ej hållna predikningar, har haft
oöverskådligt inflytande med hänsyn till såväl p:s form
som, dess innehåll. Luthers medhjälpare
Me-lanchthon har mera retorisk läggning. I
Luthers p. är läromomentet uppenbart. Detta
får uttryck även i hans p. över kateketiska
stycken, kateketpredikningar,
senare vanliga inom luterska kyrkan. Den
schweiziska reformationens främsta
predikanter äro Zwingli, Calvin, Bullinger och
Butzer. Danmarks stora namn under denna
tid är Hans Tausen, Englands Latimer och
Cranmer, Skottlands Knox. Det är
betecknande, att även jesuiterna nu börja
vinnlägga sig om förkunnelsen.
Ortodoxiens p. har efter vårt sätt
att se framträdande fel. Den är formellt
till-konstlad med för många uppdelningar och en
tyngande rikedom på bibelcitat — låt vara,
att allt detta mera utmärker de tryckta p.
Vid sidan av denna nyskolastiska prediko-
riktning finnes en annan. Johann Arndt, P.
Gerhard, Chr. Scriver o. a. förena med
ortodoxien en djup mystik av så sällsynt
uppbygglig art, att de alltjämt i stor
utsträckning läsas. Inom den franska reformerta
kyrkan är Jacques Saurin, »protestantismens
Chrysostomos», ett lysande namn. England
övar inflytande även på kontinentens p.,
främst genom John Tillotson (d. 1694), som
med sin lugna saklighet fört p. till ett högre
plan. Ett exempel på engelsk
dissenterpre-dikan vid tiden för den engelska revolutionen
ger J. Bunyan (d. 1688). Under 1600-talet
upplever även det katolska Frankrike sin mest
glänsande period på den kyrkliga
vältalighetens område med Bossuet, Bourdaloue,
Flé-chier och Massillon, — P i e t i smens p.
äger ortodoxiens renlärighet men tillika
innerlighet och praktisk läggning, sålunda i
viss mån en fortsättning på ortodoxiens
mystiska predikoriktning. Till Speners och
Franc-kes skola räknas Rambach och Fresenius, till
den württembergska pietismen Bengel och
Roos. Den herrnhutiska p. hör också hit
(Zinzendorf). En av den moderna p:s
grund-läggare är Mosheim (d. 1735). Genom att
uppställa bevisning och söka övertyga
åhörarna kom han att bli en föregångare till den
rationalistiska p. Denna är till
formen förtjänstfull men till innehållet tunn,
religiöst sett. Man lade huvudsaki. vikt vid
moralen och nyttan, bibelordet trädde i
skuggan. P:s praktiska syfte var avgörande.
Emellertid ha ofta dess fel överdrivits, ty
ytterligheterna voro sällsyntare, än denna p:s
motståndare velat medge. Herder torde vara
den förste, som reagerade mot
upplysningstidens förkunnelse, ehuru han själv var
rationalistiskt inställd. Denna riktnings
främste representant i Danmark var Bastholm (d.
1819). En klass för sig intar metodismen,
företrädd av Wesley och Whitefield.
1800-talets p. Schleiermacher skapar
även inom p. en ny orientering med sin djupa
religiositet i förbindelse med vetenskaplig
uppfattning. Med sin spekulativa läggning
står han rationalismen nära, men därigenom,
att han hävdar religionens plats inom
kulturen, lyfter han upp p. till de bildades
intressesfär. 1800-talets specifikt kyrkliga och
ortodoxa renässans företrädes bl. a. även av
den ivrige luteranen Klaus Harms. Bland
raden av kända tyska predikanter märkas G.
Menken, F. W. Krummacher, L. Hofaeker,
Luthardt, Frommel och J. T. Beck. Den
sociala p. har i nyaste tid företrätts av
Friedrich Naumann.
Den svenska p:s historia följer i
stort sett den i det föregående belysta
utvecklingen. Från Birgitta utgår under
medeltiden en p:s pånyttfödelse, och själv
ivrar hon för en förkunnelse på modersmålet.
Till Birgittas krets räknas hennes biktfader
Mattias, vilken skildras som en stor
predikant, Skaraguardianen Algothus och
Johannes Svartepräst. Under reformationstiden är
Olaus Petri det mest framträdande namnet.
Han utarbetade själv en kyrkopostilla.
Laurentius Petri, Sveriges Melanchthon, står
värdigt vid hans sida. P. får nu plats i den
svenska högmässan. Vid slutet av
reformationstiden märkas Erik Schepperus och
Abra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
