Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Predikant—Predikstol
78
ham Angermannus; den senare är kraftig men
polemisk. Den formbundna ortodoxa p.
representeras av 1600-talets kyrkliga stormän, ss.
Olaus Martini, Johannes Rudbeckius,
Johannes Bothvidi och Olof Laurelius. En
särställning intaga Johannes Matthiæ Gothus och H.
Spegel. Med Jesper Svedberg har den
Arndt-ska pietismen gjort sitt inflytande gällande
under Sveriges storhetstid. Detta är också,
likpredikans tidevarv, och E. Emporagrins är
kanske tidens grundligaste predikant på detta
område. Hans likpredikan över Axel
Oxenstierna upptar 144 sidor. Ju förnämare
dödsfall, dess längre p. Till pietismen under
1700-talet och dess p. höra Anders Nohrborg,
Anders Båld, Sven Bælter och Mikael Fant.
Som väckelsepredikanter framträda Peter
Murbeck, A. Elfving, Per Tolleson och Lars
Linderot. Den kanske främste av
Hallepie-tismens typ är E. Tollstadius. Sveriges utan
jämförelse störste neologiske predikant är
Magnus Lehnberg, en stilistisk mästare men
svag teolog. Till väckelsetypen och den
kyrkliga restaurationsepoken räknas Schartau,
grundaren av en högkyrklig p., som ännu bär
hans namn. Wallin, Franzén, Hagberg och
Rogberg anses med rätta vara
övergångstidens främsta svenska predikanter. Bland de
bildade återförde Wallin respekten för den
kyrkliga förkunnelsen, men eljest är
predikanten Wallin icke att jämföra med
psalmdiktaren. över 1800-talets svenska p. är ännu
för tidigt att döma. Den gamla ortodoxa
linjen inom svenska kyrkans p. har fortlevat
och fortlever ännu samt tyckes väl kunna
upptaga tävlan med de moderna
strömningarna. Det reformerta och metodistiska
inflytandet har från 1800-talets mitt skapat en
egenartad lekmannapredikan (P. P.
Waldenström o. a.). Den moderna sociala p. har
knappast slagit igenom.
Litt.: Jfr överblicken över p:s historia av
Martin Schian i »Realencyklopädie für
pro-testantische Theologie und Kirche», XV (3:e
uppl. 1904); H. Hering, »Die Lehre von der
Predigt» (1905); O. Quensel, »Homiletik»
(1910). Under de senaste två årtiondena har ett
flertal monogr. över svenska p:s historia sett
dagen: E. Leufvén, »Magnus Lehnberg som
predikant» (1920); O. Hippel, »Studier till
predikans historia under nyromantiken» (2
bd, 1924—26); O. S. Holmdahl, »Gammal och
ny förkunnelse» (1920). — Om olika slags
p. i Sverige se Hovrättspredikan,
Magistratspredikan, Riksdag
s-predikan o. Tingspredikan. O. Hpl.
Predika’nt, person, som håller en predikan;
titel på innehavarna av vissa prästerliga
sysslor (bataljons-, bruks-, hov-, kapell-, fängelse-,
slottspredikant). Se även Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. O. Hpl.
Predikarbröder el. Predik armunkar,
benämning på medlemmarna av
dominikan-orden.
Predikareboken, Predikaren (hebr.
Ko-he’leth-, lat. Ecclesia’stes), en bok i G. T., som
räknas till den s. k. vishetslitteraturen (Job,
Ordspr. och Pred.). Bokens huvudtanke anges
redan i begynnelseorden: »Fåfängligheters
få-fänglighet! Allt är fåfänglighet!». Allt i
världen går i ett evigt kretslopp, och intet nytt
sker under solen. Människan har ingen
vin
ning av sin möda, vare sig hon strävar efter
vishet eller rikedom eller vad det vara må.
Hon kan ej heller hoppas på ett liv efter
döden. Det gäller därför att njuta det goda man
har, så länge Gud tillåter. Boken, som går
under Salomos namn, torde ej vara skriven
före 200-talet f. Kr. — Jfr H. Odeberg,
»Qohaelaeth. A commentary on the book of
Fcclesiastes» (Uppsala 1929). S. H-r.
Predikaren, se Predikareboken.
Predikarorden, se Domini k anorden.
Predikat (lat. praedicütum, det utsagda).
1. (Log.) Se Omdöme. — 2. (Gramm.)
Enl. gängse grammatisk terminologi är p.
det led (ord, ordkomplex), som utsäges
(prediceras) om satsens andra led,
subjektet, t. ex. blommar i satsen rosen
blommar. Termerna subjekt och p. äro hämtade
från logiken, där vid förknippningen av två
begrepp i ett omdöme (t. ex. jorden är rund)
det begrepp (rundheten), som tillädes ett
annat (jorden), kallades p. redan av Aristoteles.
I dessa påståendesatser sammanfalla
gram-matiskt och logiskt p. Då prediceringen är
en skeende förknippning, är p. vanl. ett finit
verb el., enl. den vanliga terminologien, en
kopula (se d. o.) med predikativ; i jorden är
rund, han kallas Ilans äro är och kallas
kopula, rund och Ilans predikativ (p.). — Se R.
Ljunggren, »Om den opersonliga
konstruktionen» (1926; med rikhaltig bibliogr.). R-n B.
Predikativ, Predikatsf yll nad, gramm.,
dels det el. de ord, som utgöra predikat (se
d. o.) i en sats, vars finita verb är en kopula
(subjektivt p.), dels det el. de ord, som
genom satsens verb hänföras till objektet
(t. ex. Hans i satsen: fadern kallade pojken
Hans, objektivt p.). R-n B.
Predikosjuka, med kramp och dvala
förenad extas, beledsagad av driften att i predik-’
ningar mana till bot och bättring. 1839—43
gick p. med epidemisk smittsamhet bland
allmogen i vissa delar av Västergötland och
Småland, där den synes ha följt den
hoofi-anska (se H o o f, J. O.) väckelserörelsen i
spåren. Mera sporadiskt uppträdde den även
annorstädes i s. och mell. Sverige. I
Lomma-ryd m. fl. församlingar i Linköpings stift
flammade en likartad rörelse upp 1865 (se
Teologisk Tidskr. 1865, s. 155 ff.), vilken 1872
överfördes till Vista kontrakt i Växjö stift.
En sista utlöpare fick den småländska p. i
hopparsekten (se d. o.). Från de moderna
tungomålstalarna skilja sig p:s
»sömnpredikanter» bl. a. genom sin större oratoriska
skicklighet. Epidemiskt har den extatiska
sömnpredikan uppträtt bl. a. hos de franska
ka-misarderna (se d. o.) efter 1688, de
»inspirerade» i Tyskland efter 1714, i Finland efter
1770 och i den av Nils Wiklund ledda
väckelsen i Tornedalen på 1770-talet. — Litt.: E.
Newman, »Nordskånska väckelserörelser», I
(1925), s. 94 ff.; C. J. E. Hasselberg,
»Norrländskt fromhetsliv på 1700-talet» (1919), s.
331 ff.; A. Voipio, »Observations on
somnam-bulic preaching» (i Scandinavian Scientific
Review 1923) och »Folkpredikanter och falska
profeter» (1928). — Jfr Extas. E. Nwn.
Pre’dikstol, den upphöjda plats i en kyrka,
varifrån predikas. P. omges vanl. av ett
bröstvärn, vilket liksom den till p. ledande
trappan brukar vara utsmyckat med bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
