Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
pres.—Prescott
88
vägsknut och handelscentrum med mångsidig
industri. Komenskymuseet, uppkallat efter
J. A. Comenius (se d. o.), som verkade i P.
1614—16, har värdefulla samlingar till
bö-miska brödernas historia.
pres., förk. för presens.
Presbyopl (av grek. pre’sbys, gammal, och
öps, öga), ålderssynthet, oförmåga att se
skarpt på nära håll på grund av
ackommoda-tionens (se d. o.) avtagande med åldern. P.
benämnes ei sällan något oegentligt
långsynt-het (se d. o.). K. G. P-n.
Pre’sbyter (grek. presby’teros, äldre),
innehavare av ett församlingsämbete i den äldsta
kristna kyrkan. Dennas organisation hade
urspr. mera karismatisk än rättslig karaktär.
Den andliga ledningen utövades av apostlar,
profeter och lärare. En mängd yttre
angelägenheter i lokalförsamlingarna ombesörjdes
av förtroendemän, föreståndare, som på grund
av sin personliga auktoritet även fingo en
själavårdande och disciplinär myndighet. Tills,
bildade de ett kollegium utan
ämbetsmanna-mässig karaktär. Dylika föreståndare
kallas i N. T. än presbyterer, än episkoper
(biskopar). Som medhjälpare nämnas
diakoner. Småningom försvinna apostlar, profeter
och lärare, medan biskopar, p. och diakoner
få ämbetsställning. Var församling hade
urspr. sin biskop, och denne fungerade också,
omgiven av p., som ledare av gudstjänsten.
När församlingarnas antal ökades, fingo p.
som biskopens delegerade ledningen av
gudstjänstlivet i de nya församlingarna.
Småningom blevo de lokalförsamlingarnas ledare,
och biskopen utövade styrelsen över ett större
område. Ännu i den tidigare medeltiden
fortsatte de präster, som voro anställda vid de
äldsta församlingskyrkorna, att förrätta dop
och utdela sakramenten inom det område, som
urspr. utgjort församlingen, fastän nya
kyrkor därinom byggts och nya församlingar
uppkommit. De vid dopkyrkorna anställda
kallades archipresbyterer och utövade en
viss uppsikt över områdets p. el. präster.
Deras inflytande sjönk, ju mer dopkyrkornas
antal växte, tills slutligen i stort sett varje
sockenkyrka blev dopkyrka. I
archipresbyte-rernas ställe trädde efter 800-talet decani, som
hade uppsikt över flera archipresbyteriat och,
då de alltid därjämte voro archipresbyterer,
också kallades så. — Om »de äldstes»
institution inom den reformerta kyrkan se Pre
s-b y t e r i a 1 författning. E. M. R.*
Presbyteriälförfattning (jfr P re sby te r),
kyrklig författningstyp inom stora delar av
den reformerta kristenheten. Calvin lade stor
vikt på upprättande av organ för
kyrkotuktens genomförande. Han tänkte sig fyra slags
församlingstjänare: pastores, doctores,
pres-byteri och diaconi. I Geneve valdes de äldste,
efter förslag av prästerna, av höga rådet och
hade i sin tur att utse prästerna.
Kyrkotukten utövades av konsistoriet, en av präster
och äldste sammansatt myndighet. — Denna
p. blev i stort sett genomförd i Skottland.
Man utgick där från att Kristus var kyrkans
herre och att all kyrklig myndighet skulle
utövas i hans namn. Församlingsämbetet är
eg. ett enda, de äldste, å ena sidan
lärande äldste (prästerna), å den andra
styrande äldste med diakoner
så
som medhjälpare i ämbetet. Instanser inom
kyrkostyrelsen voro församlingsrådet (kirk
session), bestående av lokalförsamlingens
pastor och styrande äldste, presbyteriet, som
ut-göres av en lärande och en styrande äldste
från varje församling inom en mindre grupp av
församlingar, provinsialsynoden och
national-synoden (general assembly), den högsta
lagstiftande och dömande myndigheten. — Inom
presbyterianska kyrkan utsågos urspr. de
äldste på det sätt, att kollegierna
kompletterade sig själva; sedermera infördes val. P.
har ej varit utan inflytande vid det svenska
kyrkomötets uppkomst. E. M. R.*
Presbyteriäner, en grupp av den
engelskskotska puritanska reformationsrörelsen, som
betraktar presbyterialförfattningen (se d. o.)
som väsentlig för kyrkan. Denna
genomfördes i Skottland genom disciplinböckerna av
1560 och 1578. I England sökte de
presbyterianskt sinnade puritanerna att på
presbyteriansk grund åvägabringa uniformitet i det
engelska kyrkolivet genom den stora
West-minstersynoden 1643—49. Independenternas
stigande makt under Cromwell omintetgjorde
denna plan och ledde slutligen till
episkopal-kyrkans restauration 1662, varvid p., som
fortlevde och utbredde sig även på Irland och
i de brittiska kolonierna, drevos till
frikyrko-bildning. Splittringen mellan olika grupper
av p. i de olika länderna har ända till senaste
tider varit stor, ehuru unionssträvanden
vunnit terräng. Den största sammanslutningen i
Amerika är Presbyterian church in U. S. A.
I England förenade sig p. 1876 i Presbyterian
church of England. I Skottland, där flera
separationer åstadkommit splittring,
återförenades 1929 den stora United free church med
Church of Scotland, den gamla
presbyterianska statskyrkan. En ideell sammanslutning
av alla dem, som hylla det presbyterianska
församlingsidealet, kom 1877 till stånd genom
presbyterianska alliansen
(Pan-presbyterian alliance), som är delad i två
avd.: en östlig (Europa, med London som
centrum) och en västlig (Amerika, centrum i New
York). — Litt.: J. V. Stephens, »The
presbyterian churches, divisions and unions, in
Scotland, Ireland, Canada and America» (1910);
J. N. Ogilvie, »The presbyterian churches of
christendom» (1925); J. R. Fleming, »The
church in Scotland 1843—1874» (1928); J.
Moffatt, »The presbyterian churches» (s. å.);
E. Newman, »Den skotska kyrkan» (i Sv.
Kyrkans Årsbok 1930). E. Nwn.
Presbytèrium, lat. (jfr Presbyter), förr
i kyrkor den särskilda platsen för prästerna,
vilken i gammalkristna basilikor var apsis (se
d. o.), eljest vanligen
koret (jfr Basilika,
sp. 976). E. Nwn.
Prescott [pre’skot],
William Hickling,
amerikansk
historieskrivare (1796—1859).
Vann vidsträckt
popularitet genom sina
färgrika skildringar
av Spaniens historia
under Ferdinand och
Isabella (2 bd, 1838;
sv. övers. 1859—60)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
