Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Preussen (Flagga—Historia)
107
förslag till lantdagen. Om statsrådet vägrar
att bifalla ett av lantdagen antaget
lagförslag, skall detta åter behandlas i lantdagen
■och blir gällande lag endast om det vid denna
förnyade behandling antages med 2/3
majoritet. Uppnås ej denna majoritet, kan
lantdagen vädja till en folkomröstning.
Statsrådet skall hållas underrättat om
statsminis-teriets regeringsåtgärder.
P. är indelat i 14 provinser (Provinzen);
dessa uppdelas i regeringsområden
(Regie-rungsbezirke), som i sin tur bestå av dels
stadskretsar (Stadtkreise) för städer med över
25,000 inv., dels landskretsar (Landkreise) för
landsbygd och mindre städer. Lägsta enheten
inom landskretsen är kommunen; en el. flera
landskommuner bilda ett Amtsbczirk. I spetsen
för provinsen står en av inrikesministern i
P. utnämnd Oberpräsident, som vid sin sida
har en vald provinsregering. Denna väljes
indirekt av provinslantdagen
(Provinzland-tag), som är en med allmän rösträtt på 4 år
vald provinsrepresentation. De lägre
förvaltningsenheterna äro organiserade på liknande
sätt; dock ha regeringsområdena ej någon
folkvald församling. G. H-n.
Flagga, se kartan vid art. Flagga.
Historia. P. bär sitt namn efter en urspr.
icke tysk landsdel, näml, det av de baltiska
preussarna (lat. prussi el. prutheni)
fordom bebodda området längs Östersjöns
kust mellan Njemen (Memel) och
Weich-sel. Kristet missionsarbete började i P. redan
i slutet av 900-talet genom biskop Adalbert
av Prag, vars verk dock först på 1200-talet
fullföljdes från Polen. Sedan Tyska orden (se
d. o.) 1283 erövrat landet, inströmmade tyska
nybyggare. Tyska orden råkade snart i
strider med litauerna, vilkas storfurste Jagiello
1386 blev konung av Polen. Orden blev
1410 i grund slagen vid Tannenberg, och
efter nya olyckliga strider måste den i freden
i Thorn 1466 avstå landet omkring Weichsel,
Westpreussen, och för den övriga delen,
Ostpreussen, bli Polens vasall. Därmed
började en förfallets period, som slutade
med att högmästaren Albrekt av huset
Hohen z oll er n 1525 gjorde ordenslandet
till ett världsligt furstendöme för sig och
sina arvingar, dock under Polens överhöghet.
1618 förenades landet med Brandenburg (se
vidare d. o., sp. 1078). Den »store kurfursten»
Fredrik Vilhelm genomdrev, att
Ostpreussen löstes från vasallförhållandet till
Polen och blev suveränt. När kurfursten
Fredrik III 1701 antog konungatiteln,
fästes denna vid det suveräna hertigdömet P.,
och på så sätt kom P. att ge sitt namn åt
hela den hohenzollernska monarkien.
Konungariket Preussen (1701—
1918). Fredrik (som konung kallad
Fredrik I; reg. 1701—13) befordrade under den
tidigare delen av sin regering i mycket
landets materiella förkovran. Men hans dyrbara
krigspolitik tärde på statsfinanserna och ledde
till förvärv av endast mera obetydliga
områden. Sonen Fredrik Vilhelm I (reg.
1713—40) satte sitt lands finanser i ett
utmärkt skick, förbättrade dess jordbruk o. a.
näringar och skaffade sig en ypperlig armé.
En mängd städer och byar anlades.
Utrikespolitiskt höll han sig troget till kejsaren.
Ut
108
präglat fredsälskande, ingrep han dock i stora
nordiska kriget och vann genom freden i
Stockholm 1720 Stettin och s. Vorpommern
samt Usedom och Wollin. Hans son och
efterträdare Fredrik II den store (reg. 1740
—86) kom genast i krig med Österrike, då
han vägrade att erkänna pragmatiska
sanktionen (jfr Maria Teresia), och vann
genom österrikiska tronföljdskriget Schlesien.
Sedan han för att få en motvikt mot
Österrike närmat sig Ryssland, drogs han in i de
polska delningsplanerna och förvärvade 1772
polska Westpreussen. Även för landets inre
förkovran var Fredrik ivrigt och
framgångsrikt verksam. Hans efterträdare Fredrik
Vilhelm II (reg. 1786—97) kunde ej
förvalta arvet. Han gjorde visserligen för P:s
räkning betydande landförvärv vid Polens
andra och tredje delningar, men hans kamp
mot franska revolutionen var föga lycklig.
Han ägnade sig åt ett sorglöst hovliv och lät
reformverksamheten avstanna.
Skattkammaren tömdes, armén demoraliserades. Sonen
Fredrik Vilhelm III (reg. 1797—1840)
saknade den kraft och begåvning, som fordrades
för att hejda förfallet. Svåra motgångar,
främst det förkrossande nederlaget vid Jena,
under ett krig med Napoleon 1806, som slutade
med den förlustbringande freden i Tilsit följ,
år, framdrevo dock en energisk aktion för
landets återupprättelse. Under ledning av
en rad dugande män, ss. Stein, Hardenberg,
Niebuhr, Scharnhorst och Gneisenau. upptogs
ett rastlöst och allsidigt reformarbete.
Självstyrelse infördes i kommunerna, alla
privilegier borttogos, livegenskapen och
skråväsendet upphävdes, allmän värnplikt infördes.
Samtidigt vaknade en tysk nationalitetskänsla
till liv, som inom kort framkallade en
framgångsrik frihetsrörelse mot de franska
inkräktarna. P:s reorganiserade armé under
Blücher bidrog kraftigt till den slutliga
segern över Napoleon. På Wienkongressen
fixerades landets gränser i stort sett till P:s
förmån. P. ingick i det nya Tyska förbundet
(se d. o.) och i den snart därefter bildade
Tyska tullföreningen (se d. o.).
Reformarbetet fortsattes på det administrativa området,
och 1823 infördes provinsständer med
rådgivande myndigheter i provinsens
angelägenheter men utan initiativrätt. Medlem av
»heliga alliansen», drogs konungen alltmera in
i den av Metternieh ledda reaktionära
politiken. Han upprättade en sträng censur och
motarbetade alla liberala rörelser. Det
missnöje, som härav blev följden, sökte hans son
Fredrik Vilhelm IV (reg. 1840—61)
till en början bemöta genom en serie
eftergifter för de liberala kraven (t. ex. skapandet
av den förenade lantdagen 1847). De
tillfredsställde dock icke de missnöjda, och franska
februarirevolutionen 1848 följdes av
marsoro-ligheterna i Berlin. Under och efter dessa
gick konungen först de revolutionära till
mötes och inkallade en konstituerande
nationalförsamling, vars arbete dock ej gav något
resultat. I nov. 1848 lät konungen trupper
inrycka i Berlin och oktrojerade 5 dec. 1848
en författning, som efter revision i lantdagen
sanktionerades och trädde i kraft 31 jan.
1850. Därigenom blev P. en konstitutionell
stat. I den tyska enhetsrörelsen överlät P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
