Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Preussen (Litteraturanvisningar)
110
för den närmaste tiden ledningen åt
Österrike, och konungens inblandning i den
slesvig-holsteinska frågan ledde till stora
missräkningar (jfr Slesvig-holsteinska f r
å-g a n). På grund av Fredrik Vilhelms
sinnessjukdom övertogs regeringen 1857 av hans
broder Vilhelm, vilken också efterträdde
honom som konung under namnet Vilhelm I
(reg. 1861—88). En av dennes första åtgärder
var att skapa en ny arméorganisation. Då
lantdagens liberala majoritet vägrade bevilja
medel härtill och förkastade regeringens
budgetsförslag, vidtog en flerårig seg kamp
mellan lantdagen och regeringen, som 1862 fått
Otto v. Bismarck (se d. o.) till ledare. Denne
lyckades på inkonstitutionell väg indriva
skatter och skaffa medel samt skapade inom
kort genom krigen med Danmark 1864 och
med Österrike 1866 en ny grundval för P:s
internationella ställning. Ett betydelsefullt
steg på vägen mot den tyska enhetsfrågans
lösning togs 1866—67 genom upprättande av
Nordtyska förbundet (se d. o.) under
P:s ledning. Ännu starkare betonades denna
P:s maktställning, då i samband med
fransktyska kriget 1870—71 även de sydtyska
staterna förenade sig med Nordtyska förbundet
till förbundsstaten Tyska riket, vars
kejsare P:s konung blev. Sedan dess har P:s
utrikespolitik h. o. h. varit Tyska rikets, och
även inrikespolitiken har i många avseenden
kommit att sammanfalla med dettas (se
vidare Tyskland, historia).
I fråga om P:s inre historia förtjänar dock
särskilt framhållas, att den konstitutionella
konflikten hävdes 1866, då regeringen av
lantdagen fick indemnitet för sitt föregående
olagliga styrelsesätt. Nu vidtog en period av
omfattande reformarbeten. Den mest
uppseendeväckande tilldragelsen under 1870-talet
var den s. k. k u 11 u r k a m p e n (se d. o.),
varvid de s. k. majlagarna (1873) kringskuro
den katolska kyrkans makt i P. Det uppstod
en långvarig och häftig strid mellan
Bismarck och det 1870 grundade katolska
centerpartiet (se Center 2, sp. 795). Kampen
följdes efter en period av våldsåtgärder och
undantagslagar av en försoning, som var fullt
genomförd 1886. Två år senare inträffade ett
dubbelt tronskifte. Vilhelm I efterträddes av
sin son Fredrik III, som 9 mars dödssjuk
besteg tronen och avled redan 15 juni s. å.
utan att ha fått tillfälle att praktiskt
förverkliga sina frisinnade regeringsgrundsatser.
Kejsar Fredriks son och efterträdare
Vilhelm II (reg. 1888—1918) började sin
regering med ett livligt intresse för social
reformpolitik, särskilt på
arbetarskyddslagstift-ningens område. Det mångskiftande
lagstiftningsarbetet under de närmaste årtiondena
försvårades dock av starka partipolitiska
motsättningar, som småningom, under den tid
Bülow var ministerpresident, fingo sin
skarpaste utformning mellan den växande
socialdemokratien ytterst till vänster (f. ggn
representerad i lantdagen 1908) och de
agrarkonservativa preussiska junkrarna längst till
höger. Slitningar väckte också en energisk
förtyskningspolitik i vissa gränsområden,
särskilt de av polacker bebodda delarna av Posen
(jfr Hakatister) och det övervägande
danskbefolkade Nordslesvig. Bland regeringens
stridsmedel i ö. märktes åtgärder för
befästande av tyska språkets herravälde i
skolor, förvaltning och rättskipning samt för
ökande av antalet rent tyska jordbrukande
nybyggare, bl. a. genom inrättande av en
särskild koloniseringskommission 1886, åt vilken
1912 gavs befogenhet att på vissa villkor
expropriera i polsk ägo befintliga
jordegendomar. Frågan om ändring i P:s föråldrade,
redan av Bismarck i skarpa ordalag
kritiserade rösträttsbestämmelser kom småningom
upp på dagordningen, varvid från
socialistiskt och liberalt håll kampen främst
riktades mot indelningen av valmännen i tre
klasser efter storleken av deras direkta
skatter. Efter ständiga förhalningar syntes en
reform under trycket av världskriget stå
inför sitt genomförande, när kejsar Vilhelm
1917 utfärdade ett högtidligt »påskbudskap»
härom. Nya löften följde juli s. å., och greve
Hertling (ministerpresident nov. 1917—sept.
1918) framlade 24 nov. 1917 ett
reformförslag, som lantdagens högermajoritet
förkastade. Dessa uppskov med reformlöftenas
infriande bidrogo icke oväsentligt till utbrottet
av revolutionen nov. 1918, då monarkien
sopades bort i P. liksom i övriga tyska stater.
Fristaten Preussen (från 1918). Vid
monarkiens fall i P. övertogs styrelsen där
av en av arbetar- och soldatrådens
exekutivråd tillsatt provisorisk preussisk regering
med Paul Hirsch (se d. o.) som ledare.
En konstituterande landsförsamling
sammanträdde 5 mars 1919 och utfärdade 20 mars
en provisorisk författning, som 30 nov. 1920
ersattes med den nu gällande (se ovan, sp.
106). Flera områden blevo P. frånryekta i
Ver-saillesfreden (se ovan, sp. 103). Däremot skedde
genom Waldecks införlivande en tillökning av
P:s område 1929. Sedan 1920 har P:s
regering med ett par smärre avbrott stått under
ledning av socialdemokraten Otto Brann
(se d. o.), som under parlamentariskt
samarbete med borgerliga mellanpartier, särskilt
centern, nödtorftigt upprätthållit ordningen
men de senaste åren haft att kämpa med
häftig opposition från ytterlighetsgrupper
både till höger och till vänster. (L-ts.)
Litteraturanvisningar. Statistisches
Jahr-buch für den Freistaat P.; E. Wunderlich,
»Die Oberflächengestaltung des norddeutschen
Flachlandes» (1917); F. Wahnschaffe,
»Geo-logie und Oberflächengestaltung des
norddeutschen Flachlandes» (4:e uppl., bearb. av F.
Schucht, 1921). — H i s t o r i a. L. v. Ranke,
»Zwölf Bücher preussischen Geschichte» (2:a
uppl., 5 bd, 1879; går till 1745); G. Droysen,
»Geschichte der preussischen Politik» (14 bd,
1855—86; går till 1756); M. Lehmann, »P.
und die katholisehe Kirche seit 1640» (9 bd,
1878—1902; bd 8—9 av H. Granier); M.
Phi-lippson, »Geschichte des preussischen
Staats-wesens vom Tode Friedrichs des Grossen bis
zu den Freiheitskriegen» (2 bd, 1880—82; går
blott till 1797); W. Oncken, »Das Zeitalter
des Kaisers Wilhelm» (2 bd, 1888—92); H.
Prutz, »Preussische Geschichte» (4 bd, 1900—
02); H. Brück, »Die Kulturkampfbewegung in
Deutschland» (2 vol., 1900—05); C. Bornhak,
»Preussische Staats- und Rechtsgeschichte»
(1903); L. E. Schücking. »Die innere
Demo-kratisierung P:s» (1919); M. Laubert, »Die
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
