Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Processledning - Processreformen - Processrätt - Processualiter - Processus vermiformis - Procházka, František - Prochlorit - Procida - Procida, Giovanni da - Proclus - Procopé, släkt - Procopé, Hjalmar Fredrik Eugen - Procopé, Johan Hjalmar Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Processreformen—Procopé
142
kunna fylla sin uppgift att låta den verkliga
rätten komma till heders. Man torde kunna
säga, att samma grundsatser behärska den
svenska civilprocessen, ehuru möjligheterna
till effektiv p. på grund av processens
anordning (skriftlighet, bristande koncentration)
äro mindre, än önskligt vore. Domaren har
en omfattande frågerätt, äger kalla parterna
till muntligt förhör och även förelägga part
personlig inställelse. Vidare kan domaren
av eget initiativ anställa syn och tillkalla
sakkunniga,däremot icke inkalla vittnen. Ä.H.
Processreformen. Efter prop. till 1911 års
riksdag beviljades medel till bestridande av
kostnaderna för en förberedande utredning
ang. en processreform. Denna utredning
verkställdes först av f. d. justitierådet J. Hellner,
därefter 1917—20 av regeringsrådet H. Falk
och från 1920 av presidenten Hj. Westring,
som avled 1926. Från 1919 hade utredningen
off. karaktären av en kollegial kommission,
processkommissionen, i vilken på
olika tider tjänstgjorde prof. Th. Engströmer,
advokaten H. Almstrand, sedermera
presidenten K. Schlyter och sedermera justitierådet
N. Vult von Steyern. Kommissionen avgav i
slutet av 1926 ett »Betänkande angående
rättegångsväsendets ombildning», vilket sedan
granskades av olika myndigheter och
sammanslutningar. Genom prop. till 1931 års
riksdag begärdes därefter riksdagens
yttrande ang. vissa grunder för p. Riksdagen gav
i huvudsak sin anslutning till de framlagda
grundlinjerna och förklarade sig för ett
upptagande utan dröjsmål av arbetet med ny
lagstiftning ang. rättegångsväsendet. Detta
arbete uppdrogs därefter åt prof. Th.
Engströmer och hovrättsrådet P. Santesson med
biträde av ett antal rådgivande personer. Ä.H.
Processrätt, se Process 2.
Processuäliter, nlat., rättegångsvis.
Proce’ssus vermifo’rmis, lat., anat.,
mask-formiga bihanget, se Blindtarmen.
Prochåzka [prå^äska], Frantisek,
tjeckisk skald av Slädeks skola (f. 1861),
tidningsman i Prag. P. har bl. a. utgivit »Kräl
Jecmlnek» (Kung Jecmlnek; 1906), ett
allegoriskt epos med motiv från en märisk
folksaga, samt lyriksamlingarna »Pisnicky» (Visor;
3 bd, 1898, 1901, 1906) och »Plsnicky koväfova
syna» (Smedsonens visor; 1908). I sina
dikter är P. den varme patrioten, som dock ej
försmår att lätt ironisera över sina
landsmäns små svagheter. C. T-t.
Prochlorlt, miner., se K 1 o r i t.
Procida [pråTJida], it. ö i Tyrrhenska
havet, omkr. 5 km ö. om Ischia. ön är
uppbyggd av rester av två större kratrar, är ej
så bergig som Ischia och mycket bördig.
Omkr. 11,500 inv. Fiske, vin- och
fruktodling. Huvudort: Procida, med gammalt
kastell.
Procida [pråTJida], Giovanni da,
italiensk politiker (d. 1298). Var i tjänst först
hos Manfred av Sicilien, sedan hos Karl av
Anjou till 1270. P. verkade därpå för
Ho-henstaufernas sak i Italien och Tyskland samt
gick i tjänst hos Manfreds svärson Peter av
Aragonien. P. var kansler på Sicilien under
Peter och hans son men lämnade landet 1297.
Jfr O. Cartellieri, »Peter von Aragon und die
Sizilianische Vesper» (1904). (B. H-d.)
Pro’clus, se P r o k 1 o s.
Procopé, finländsk släkt, som härstammar
från sockenadjunkten i S:t Bertils, Finland,
Petrus Thomæ Procopæus (d. 1679).
En hans sonsons son antog namnformen P.
Den sistnämndes sonsons son var Victor
Napoleon P. (1839—1906), som deltog i
rysk-turkiska kriget 1878—79, blev general
av infanteriet, 1884 guvernör i Vasa län och
1888 led. av senatens ekonomiedep. Han blev
1891 ministerstatssekreterareadjoint i
Petersburg och var 1898—99 t. f. ministerstatssekr.
(en hans skildring av tiden som sådan
utkom 1923) men lyckades ej lindra den ryska
förtryckspolitiken. Han adlades 1883
(grenen utdöd på manssidan 1922). Om hans
kusins son Hj. F. E. P. och dennes kusin J.
Hj. F. P. se nedan. H. E. P.
Procopé, Hjalmar Fredrik Eugen,
finländsk skald (1868 28/4—19 2 7 24/a); jfr
släktöversikten. Blev fil. mag. 1897, var
några år journalist och blev 1921 förste
innehavare av det till
Finlands svenska
författareförening donerade Diktarhemmet i
Borgå. P. debuterade
1900 med en samling
»Dikter», men sin
verkliga
diktarbegåv-ning visade han dock
först i den följ,
samlingen, »Mot öknen»
(1905), och i »Röda
skyar» (1907). Han
utgav ytterligare
diktsamlingarna »Vers och
visa» (1909), »Oväder» (1910), »Under
stjärnorna» (1913), »I sanden» (1915), »Osamse
strängar» (1920), »Diktarhemmet» (1924);
efter hans död utkom »Eget och andras» (1927).
P. författade även några skådespel:
»Belsa-zars gästabud» (1905), »Fädrens anda» (1909),
»Inspektorn på Siltala» (1915), »Medaljongen»
(1922). P:s lyrik kännetecknas mer av
enkelhet, ärlighet och fasthet i formen än av
fantasirikedom. Hans bästa dikter ge starka
uttryck åt hans i allm. pessimistiska och
resignerade världsuppfattning, men han har även
åstadkommit lätta och graciösa bilder från
småstäder och från Helsingfors. En stor del
av P:s diktning är patriotisk. Hans mest
betydande dikt är hans promotionskantat 1907,
»Vid frågornas port». — Litt.: J. Landquist,
»Modern svensk litteratur i Finland» (1929);
uppsats av G. Schauman i Finsk Tidskrift
1928; W. Söderhjelm, »Utklipp om böcker»,
III: 1 (1920). G-rC.
Procopé, Johan
Hjalmar Fredrik,
finländsk politiker (f.
1889®/8); jfr
släktöversikten. Var advokat
1915—22 och tillhörde
riksdagen 1919—22
samt 1924-—26 som
representant för
Svenska folkpartiet, som
han numera lämnat.
P. var handelsminister
aug. 1920—april 1921
och jan.—maj 1924
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
