Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Produktionsfaktor—Produktplakatet
145
torer, påstods höra hemma inom industrien,
med dennas större möjligheter för en
ändamålsenlig organisation. Även Marshall vill
se den yttre naturens roll i p. underkastad
den förra, människans den senare lagen. Dessa
mot varandra verkande lagar kunna uppväga
varandra: resultatet blir då en relativt
konstant avkastning. Lagen om den avtagande
produktiviteten bör dock, påpekar
Wick-sell, anses gälla universellt, så snart en
el. flera produktionsfaktorer »ensidigt ökas
(utöver en viss gräns)», medan den el. de
andra bli oförändrade (se Proportion
s-lagen).
Det sist berörda ämnet sammanhänger på
det intimaste med frågorna om
produktionskostnaderna, bytesvärdet (jfr Pris) och den
ekonomiska fördelningen. —
Produktionskostnader är ett uttryck, som brukas i
två bemärkelser. I ena fallet åsyftas de
reella produktionskostnaderna, de
kostnader, som ur — det vare sig individualistiskt
el. socialistiskt organiserade — samhällets
synpunkt krävas för nyttighetens
framställning — d. v. s. de olika slag av mänskligt
arbete, som direkt el. indirekt däri nedläggas,
den omsorg, de uppoffringar och
sparansträng-ningar, som det använda kapitalet
representerar. I andra fallet menas de p r o d u
k-tionsutgifter el. penningkostnader, som
äro erforderliga för nyttighetens
framställning och marknadsförande. — Litt.: E.
Can-nan, »A history of the theories of production
and distribution» (3:e uppl. 1917). Alla
nationalekonomiska läroböcker behandla
produktionen; särskilt må hänvisas till sådana av
Marshall och Wicksell. E. H. T.*
Produktionsfaktor, se Produktion.
Produktionsförening, numera officiellt
kallad producentförening, se
Kooperation.
Produktionsgeografi, seHandelsgeografi.
Produktionskostnad, se Produktion.
Produktionskredit kallar man kredit (se
d. o.), som upptages för produktiva ändamål
(se Produktion); närmast i motsättning
till konsumtionskredit (se d. o.). P. utnyttjas
såsom såväl anläggnings- som drifts- el.
rörelsekredit (se K a p i t a 1) i produktiva
företag, och därvid komma allehanda
kreditformer till användning (se Bank, sp. 839).
Produktionsmedel, se Produktion.
Produktionsskatt, nationalek., se K o
n-sumtionsskatt, sp. 1156.
Produktiv, skapande, bördig, lönande;
alsterrik. — Inom språkvetenskapen brukas termen
produktiv om sådana avledningselement och
böjningsändelser, som fortfarande användas
till bildande av nya ord och former. A. Lbd.
Produktivitet (jfr Produktion),
fruktbarhet, alstringskraft, skapande förmåga.
Inom nationalekonomien brukas p. som term
dels 1) för att beteckna en
produktionsfaktors förmåga att frambringa (producera)
värdeföremål, dels 2) en produktionsfaktors
förmåga att frambringa sådana föremål i
överensstämmelse med den ekonomiska principen,
»minsta medlets princip» (se
Nationalekonomi, sp. 741). P. kan antingen vara
en fysisk sådan el. också en
värdeproduktivitet, bestämd av
produktresultatets bytesvärde (se
Gränsproduktivi
146-
tet). — Litt.: K. Wicksell, »Föreläsningar i
nationalekonomi» (2:a uppl. 1912). E. H. T.*
Produktivitetsteorien, se Arbetslön, sp.
1262.
Produktplakatet kallas det svenska
merkantilsystemets mest berömda
sjöfartsförfatt-ning (jfr Merkantilsystemet).
Medan man under 1600-talet nöjt sig med att
gynna den svenska sjöfarten genom
tullförmåner (»hel- och halvfrihet», se Tull), skred
man i början av frihetstiden till åtgärden att
alldeles utestänga främmande fartyg från
vissa slag av fraktfart. Särskilt åsyftades
att bringa den långväga farten i svenska
händer, men samtidigt önskade man
framkalla en svensk handel direkt på
produktionsorterna för att undgå mellanhänder.
Efter mönster av den engelska
navigations-akten (se d. o.) antogs p. därför 1723 och
utfärdades 1724. Genom förordningen
föreskrevs, att »de främmande måge icke med
egne eller befraktade utländske fartyg. . .
hitföra andra än deras egne lands-produkter»
(därav det kort efteråt vanliga namnet
produktplakat) ; i »lands-produkter» skulle dock
inräknas även varor från ifrågavarande stats
kolonier. Bestämmelserna skärptes genom
en s. k. förklaring 1726, som förbjöd dels
även svenska befraktare att med främmande
fartyg införa varor från orter utom
produktionslandet, dels utländska fartyg att idka
kustfart inom Sverige. All befraktning av
andra fartyg än antingen svenska el.
produktionslandets var därmed förbjuden.
England upptog ej åtgärden vidare väl,
men största oviljan mötte den hos
holländarna, som nästan uteslutande ägnade sig åt
mellanhandel; de svarade därför (1725) med
ett s. k. retorsionsplakat, som tillämpade p:s
bestämmelser på svenska fartyg i
Nederländerna. Inom Sverige var verkan av p., t. o.
m. innan det ännu utfärdats, en stark ökning
av handelsflottan, särskilt av de större
fartygen, som avsett var; och den direkta farten
på Medelhavsländerna efter salt stimulerades
därigenom. Samtidigt stärktes emellertid de
större städernas redan förut stora övervikt
inom den långväga handeln och sjöfarten.
Detta föranledde ett visst motstånd från de
mindre städernas sida; men viktigare voro
brukshanteringens oro för ett prisfall på
järnet på grund av fraktstegring och allmogens
klagomål, särskilt i Finland, över en av
samma anledning framkallad dyrhet på salt och
spannmål. Vid ovanligt stor brist på
spannmål och andra livsförnödenheter
suspenderades också förordningen ej sällan till en tid
för dylika varor, men i det stora hela
gillades den nästan allmänt i princip. Frånsett
ett av brukshanteringens intresse föranlett
angrepp av Lars Salvius, i hans veckoskrift
Tankar öfver den Svenska Ekonomien 1738,
blev p. i huvudsak oantastat, ända tills den
svenska ekonomiska radikalismen bröt
igenom med Anders Chydenius (se d. o., sp. 1064).
Frånsett flera suspensioner under krigen i
början av 1800-talet, fortfor p. att gälla, tills
det mellan 1825 och 1857 utan något formligt
beslut småningom försattes ur kraft genom
fördrag el. andra uppgörelser med olika
främmande makter, varigenom deras fartyg i
Sverige fingo rätt till samma behandling som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
