Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Proelss—Pro fide et christianismo
148
svenska. — Se E. Heckscher,
»Produktplakatet och dess förutsättningar» (i »Historiska
studier, tillägnade Harald Hjärne», 1908) och
»Ekonomi och historia» (1922). E. Hkr.
Proelss [pröls], R., se P r ö 1 s s, R.
Pro et co’ntra, lat., för och emot.
Profan (av lat. pro, framför, utanför, och
fänum, helgedom), ej kyrklig el. prästerlig,
lekmanna- (profanlitteratur o. s. v.); oinvigd.
— Profanera, vanhelga, oskära. — Subst.:
Profanatiön.
Profanmysterier, se Franska
litteraturen, sp. 1026.
Profänum vuTgus, lat., den oinvigda (el.
råa) hopen; citat från Horatius (Oden 3: 1).
Profäs, biol., se Cell, sp. 767.
Professeur [pråfäsö’r], fr., lärare.
Profession, yrke, hantering; förr även =
professur. — Adj.: Profession eT 1.
Professione’11 (eng. professional,
yrkessports-man), person, som idkar idrott för att
förtjäna pengar (el. genom överträdande av
amatörbestämmelserna förlorat sitt amatörskap).
Motsats: amatör (jfr d. o.). Den
professionelle kapplöpningsryttaren kallas jockey
(jfr d. o.). Å. S-n.
Profe’ssor, lat., eg. »yrkesidkare»,
överlärare inom något fack vid en högskola (t. ex.
vid univ., vissa institut och akademier);
hederstitel, som utan åtföljande ämbete kan
förlänas personer, som utmärkt sig i
vetenskap el. konst; folklig titel på utövare av
vissa konster (magi o. dyl.). I flera
europeiska länder (Frankrike, Belgien m. fl.) samt
i Amerika är ordet därjämte liktydigt med
lärare i allm. och i Tyskland titel på vissa
lärare vid gymnasier. Under medeltiden hade
var och en, som förvärvat högsta
lärdomsgraden inom någon fakultet, venia docendi
(rätt att undervisa vid univ.), varför
begreppet p. då sammanföll med magister och doctor.
Småningom övergingo professurerna till fast
avlönade ämbeten. Vid univ. och därmed
jämförliga lärosäten i Sverige tillsättas
professorsbefattningar antingen genom kallelse- el.
genom ansökningsförfarande. Kallelse (se
d. o.) får äga rum blott då den till ämbetet
föreslagne anses förtjänt till detta framför
varje annan svensk man, som sökt
befattningen el. föreslagits till kallelse. För
befordran till akademisk lärarbefattning får
blott graden av vetenskaplig skicklighet
åberopas, men om denna skulle visa sig vara lika
hos två el. flera sökande, må jämväl
tjänstålder gälla såsom befordringsgrund. — Jfr
även Universitet. J. C. (S. K-ft.)
Professur, professorsämbete.
Profet (lat. prophéta, grek, profètes, talare,
förkunnare), förutsägare, förkunnare. Även
det hebreiska ordet för p. betyder sannolikt
förkunnare, näml, av Guds vilja. Det mest
utmärkande draget i de äldre israelitiska p:s
framträdande var deras våldsamma
hänryckning. De uppträdde i tider, då Israel svårt
ansattes av sina fiender, och det är troligt,
att de uppmanade sina landsmän till strid,
framför allt emedan de ansågo, att den, som
besegrade Israel, därmed också besegrade
Israels Gud. De ville tjäna Israels Gud och ej
Baal. Synnerligen starkt kommer detta till
uttryck hos Elia i hans strid mot
Baalspro-feterna, och han betonar därjämte kraftigt
den moraliska synpunkten i striden om
Na-bots vingård. Vad Elia förberett, utvecklades
vidare av Amos och de följ, skriftprofeterna.
Amos levde under Israels rikes storhetstid,
men han förutsade dock rikets undergång,
eftersom de rika och mäktiga förtryckte de
fattiga. Men Israels Gud skulle icke därvid
gå under. Även Hosea förkunnade Israels
rikes undergång. Men sedan skulle Herren
förbarma sig över sitt folk och låta det
återvända till sitt land. Juda rike fick sin förste
store profet i Jesaja, som ansåg det vara
sina landsmäns grundsynd, att de i farliga
politiska förhållanden förtröstade på något
annat än Herren allena. Han förutsade, att
Juda skulle gå under men en rest skulle bli
räddad. Under de nämnda skriftprofeternas
tid hade Assur varit stormakten. När Babel
trätt i dess ställe, besvarade Jeremia,
Hese-kiel och den andre Jesaja frågan om
förhållandet mellan denna stormakt och Juda. De
båda förstnämnda förutsade Jerusalems fall,
men i kommande dagar skulle Herren enl.
Jeremia sluta ett nytt förbund med sitt folk,
och även Hesekiel utlovade, att folket skulle
få återvända från Babel till Kanaan. Samma
löfte ges i hänförda ordalag av den andre
Jesaja. Alla profetior om Israels
återupprättelse kunna i viss mån medräknas till
de messianska profetiorna, men i
egentlig mening messianska äro de, som
utlova en Messias. Denne framställes stundom
såsom en rättfärdig furste i ett världsligt
rike, men den andre Jesaja skildrar honom
såsom Herrens lidande tjänare. Alla de stora
profeterna före Juda rikes fall hade ställt sig
avvisande till offertjänsten, men med
Hesekiel sker en omkastning häri, och de p., som
uppträdde efter återkomsten från Babel,
betraktade ej sällan iakttagandet av kultens
föreskrifter såsom ett villkor för
härlighets-rikets framträdande. Vidare gjordes profetian
beroende av redan nedskrivna utsagor, och
detta blev ödeläggande för profetismen. N. T.
känner dock en stor p., Johannes Döparen,
och därjämte nämnas där någon gång
»apostlar, profeter och lärare». S. H-r.
Profetera (jfr Profet), förutsäga
kommande ting, förutspå, uppträda som siare,
med hänförelse förkunna. — Profetisk,
förutsägande; aningsfull, framsynt. —
Profet i’s m, profetreligion. — P r of et i’s s a,
sierska; spåkvinna.
Profetgurka, bot., se Gu rksläk t e t.
Profetia
etsi’al, gudomlig uppenbarelse,
förutsägelse. Jfr Profet.
Profetreligion, se Judendom, sp. 1232.
Pro fi’de et christiani’smo (fullständigt S [-o-c i e t a s S v e c a n a pro fide et
christianismo, lat., Svenska samfundet för tro
och kristligt liv), vanl. kallat blott Pro
fide, religiöst sällskap, stiftat 1771 av
hovpredikanten C. M. Wrangel för att främja
kristendomen och kristligt liv i Sverige. P.
har bl. a. verkat genom upprättande av skolor,
anställande av konfirmandlärare i Stockholm
och utgivande av skrifter; däribland märkas
numera särskilt J. Arndts »Sanna
kristendom» och C. Scrivers »Själaskatt». —
Sällskapets tillgångar uppgå till omkr. 370,000
kr. (1931). —■ Jfr Minnesskrift vid
hundrafemtioårsjubileet av Sven Nilson 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
