Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Projektiv geometri—Prokrustes
154
j e k t i o n erhålles, dela mot ett vinkelrätt
mot det förra planet tänkt vertikalplan, då en
vertikalprojektion fås, och mot ett
mot båda vinkelrätt plan, då en
sidopro-j e k t i o n erhålles. I praktiken anbringas
alla tre planen på samma papper i det s. k.
konstruktionsplanet. Avbildningsmetoden med
två el. flera projektionsplan var i princip känd
redan i forntiden. P. H-s. (G. H-r.)
Projektiv geometri, läran om
rumsstorhe-ternas projektiva egenskaper, d. v. s. de
egenskaper, som bli oförändrade vid perspektivisk
projektion (se d. o.). Dessa egenskaper
äro huvudsaki. deskriptiva (avseende blott
läget), till en mindre del även metriska
(d. v. s. avseende även storleken). P. har
uppbyggts till ett system främst genom Poncelet
och Ohasles i Frankrike samt Möbius, Plücker
och Steiner i Tyskland. T. B.
Projektor, se Strålkastare.
Projiciéra, se Projektion.
Pro jo’co, lat., »för skämts skull», ett fritt
sällskap i Stockholm, stiftat 1809 av L.
Hammarsköld, J. C. Askelöf och C. A. Agardh;
led. voro C. Livijn, C. F. von Breda, G. A
Silverstolpe m. fl., en munter Krets, av vilken
några skrevo i Polyfem (se d. o.). (R-n B.)
Prokansler, se Universitetskansler.
Proka’rp, bot., se R ö d a 1 g e r.
Prokesch von Osten [prä’käj’ fån å’stan],
Anton, greve, österrikisk diplomat och
skriftställare (1795—1876). Var urspr. militär,
utförde flera diplomatiska uppdrag i Turkiet,
adlades 1830 (Ritter
von Osten; hette förut
Prokesch), blev frih.
1855 och greve 1872.
Han var österrikisk
minister i Aten 1834
—49 och i Berlin 1849
—52, blev 1853
»Præ-sidialgesandter» vid
tyska förbundsdagen i
Frankfurt a. M. samt
var 1855—71
sändebud i Konstantinopel.
P. skrev flera
värdefulla historiska och
politiska arbeten om orientaliska
förhållanden, bl. a. »Erinnerungen aus Aegypten und
Kleinasien» (3 bd, 1829—31),
»Denkwürdig-keiten und Erinnerungen aus dem Orient» (3
bd, 1836) och »Geschichte des Abfalls der
Griechen vom türkischen Reiche» (2 bd, 1852;
4 bd diplomatiska bilagor 1867). — Sonen greve
Anton P. (1837—1919) skrev bl. a. »Zur
Geschichte der orientalischen Frage» (1877)
och utgav faderns brevväxling med Gentz och
Metternich (2 bd, 1881) samt en samling av
faderns brev 1849—55 (1896). H. A.*
Prokläma (mlat. och it. procläma, av lat.
proclamäre, utropa, kungöra), offentlig
stämning på en persons borgenärer att inom viss
dag anmäla och bevaka sina fordringar,
års-stämning. Jfr Preklusion.
Proklamation, högtidligt offentligt
tillkännagivande, upprop (av statsöverhuvud,
regering, fältherre o. s. v.). — Proklamera,
kungöra, utropa.
Pro’kles (grek. Proklés, lat. Pro’cles),
sago-konung i Sparta, se Eurysthenes.
Prokli’tika, svagtonigt ord, nära anslutet
till det följande, starktoniga ordet, t. ex.
artikeln en, ett (en bok). Motsats: enklitika
(se d. o.). — Adj.: Proklitisk. A. Lbd.
Pro’klos (lat. Pro’clus), en av den senare
nyplatonismens förnämsta representanter (410
—485). P. utarbetade på nyplatonismens
grundval ett ytterst omfattande och
invecklat system, i vilket han sökte förena
senantikens religiösa föreställningar. Tillvarons
framträdande ur urväsendet (se P 1 o t i n o s)
utvecklas av P. dialektiskt i ett system av
tria-der, som torde ha övat ett visst inflytande
på Hegel. G. O-a.
Pro’kne, grek, myt., se F i 1 o m e 1 e.
Pro’konsul (lat. proco’nsul, pro co’nsulc), i
det republikanska Rom sådan innehavare av
konsulsmyndighet, som efter utlöpt
konsulatsår bibehöll sitt imperium el. fungerade som en
konsuls ställföreträdare, alltid blott verksam
utom Rom. Genom f. d. konsuler med denna
titel samt genom propraetorer (f. d. praetorer)
förvaltades provinserna regelmässigt från 149
f. Kr. Under kejsartiden brukades titeln p.
uteslutande om provinsståthållare. E. St.
Prokop [prå’kåp], Svaty, Proköpius den
helige, tjeckiskt skyddshelgon (d. 1053),
kanoniserad 1204. Blev kanik i Prag och levde
senare som eremit i trakten av floden
Så-zava. Här grundade han ett kloster efter
grekiskt och benediktinskt mönster. Klostret
Säzava, där slavisk liturgi användes, var för
en kort tid förnämsta stödet för en
nationell kyrka och en medelpunkt för konst och
vetenskap. — Prokop V e 1 i k y (P. den
store), även Prokop H o 1 y, präst,
husit-hövding (omkr. 1380—1434), efter Zizkas död
(1424) anförare för taboriterna, besegrade de
tyska korshärarna vid Tachov 1427 och vid
Domazlice 1431. Han stupade i slaget vid
Li-pany (se H u s i t k r i g e n). C. T-t.
Proköpios från Caesarea i Palestina (d. trol.
efter 562), en samtida till kejsar lustinianus,
är den störste grekiske historieskrivaren efter
Polybios. P. hade fått juridisk utbildning och
hade titeln illustris (var alltså senator). Som
Belisarius’ (se d. o.) sekr. och rådgivare följde
han denne på hans fälttåg. Titeln på P:s
förnämsta verk i 8 böcker är oviss; vanl.
kallas det »Historikön». Däri skildras
lustinianus’ tid med huvudvikten lagd på de
van-daliska, östgotiska och persiska krigen, med
öppen sympati för Belisarius men med, mest
förstucken, kritik mot lustinianus, Teodora
och deras hjälpare, öppen, hatfull och
oresonlig blir kritiken i de efter hans död
publicerade »Anekdota» (»Historia arcana»), ett
suppl. till »Historikön». Ett tredje,
panegy-riskt arbete skildrar lustinianus’
byggnadsverk. Vissa kulturhistoriska upplysningar
hos P. om goterna, berättelsen om herulernas
vandringar, om julfesten m. m. äga betydelse
även för nordisk fornhistoria. Hans verk äro
utg. av J. Haury (1905—13) och H. B. Dewing
(med eng. övers., 1914—24). S. Lm.
Prokopovitj [prakapå’vitf], F e o f a n, se
Feofan Prokopovitj.
Prokru’stes (lat. Procru’stes,
»utsträcka-ren», »uthamraren»), grek. myt. Myten
berättar, att P. lade alla främlingar, som föllo
i hans händer, på ett slags sträcksäng och
uttänjde dem, om de voro för korta, men
avhögg dem, om de voro för långa. Han
dö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
