Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Promemoria—Promotion
158
Promemoria (av lat. pro, för, och memo’ria,
minne), förk. P. M., minneslista; inlaga.
Promenad, gångtur; promenadplats.
Promenaddäck, se Däck 1.
Promenadpolonäs, se F r a n s ä s.
Promenoär, promenadkorridor i t. ex. en
teater.
Prome’ss (fr. promesse, löfte), bl. a. av
innehavare av lottsedel utfärdad skriftlig
förbindelse att till annan person överlämna den
vinst, som vid en viss dragning kommer att
utfalla på lottsedeln. Utfärdande av p. är i
Sverige olagligt, då det strider mot
lotteriförordningen. Jfr Lotteri. O. A.
Prometheus (grek. Promethéu’s), grek, myt.,
en av titanerna, son till lapetos (se d. o.),
bror till Epimetheus (se d. o. och
Prome-t h e u s m y t e n).
Promethéusmyten (jfr Pr ometheus), grek,
myt., berättas först utförligt av Hesiodos.
Vid ett offer i Mekone bedrog Prometheus
Zeus och föranledde honom att välja den
sämre delen av offerdjuret, en aitiologisk myt
(se Mytologi, sp. 566), tillkommen för att
förklara varför endast inälvorna jämte några
få andra stycken förbrändes vid offret såsom
gudarnas andel, medan människorna kalasade
på offerdjurets kött. Vredgad däröver,
undanhöll Zeus elden för människorna, men
Prometheus stal den och förde den till dem. Zeus
hämnades på människorna genom att sända
dem den första kvinnan, Pandora (se d. o.),
och straffade Prometheus genom att fjättra
honom vid en pelare och låta en örn
sönderslita hans lever, som ständigt åter växte ut;
Herakles dödade slutligen örnen och
försonade Prometheus med Zeus. Redan här har
Prometheus drag av en kulturbringare, och
dessa framhållas starkt av Aischylos (se d. o.)
i hans Prometheustrilogi (»Den fjättrade
Prometheus», »Den befriade Prometheus» och
»Den eldbringande Prometheus»; tolkad på
sv. av E. Zilliacus 1931). I det första
stycket framställes Prometheus som kulturens
upphovsman och människosläktets vän. I
kampen mot titanerna understödde han Zeus,
men då han förstod dennes onda avsikter
mot människosläktet, vände han sig bort
från Zeus och hjälpte människorna. Zeus
krossar med blixten den klippa, vid vilken
Prometheus är fjättrad, och störtar ned
honom i underjorden. Det andra, förlorade
stycket skildrade Prometheus’ befrielse och
försoning med Zeus. Aischylos’ dikt är ett
betydande idédrama, som utövat stort
inflytande på eftervärlden; det upptar problemet
om förhållandet mellan gudarnas styrelse av
världen och människornas ställning därtill.
Man har sagt, att lösningen ligger däri, att
Zeus från världshärskare utvecklar sig till
människornas fader och att titanen, luttrad
genom lidandet, bortlägger sin trotsighet.
Omdömet försvåras därav, att endast ett av
dramerna blivit bevarat och i överarbetat skick;
åsikterna gå starkt isär ang. omarbetningens
omfattning. I senare myter framställes
Prometheus ibland som den, som format
människan av lera. I Aten dyrkades Prometheus
tills, m. Hefaistos, och fackellopp höllos till
hans ära. Prometheus torde urspr. vara en
eldgudomlighet, vid vilken fästs en myt om
eldens uppkomst, som berättas hos många folk.
Litt.: A. M. Alexanderson, »öfversigt af
Prometheus-mythen» (i Uppsala Univ:s Arsskr.
1870); A. B. Drachmann, »Prometheus» (i
»Udvalgte afhandlinger», 1911). M. Pn N-n.
Pro mi’lle, lat., på tusendet, (en) på tusen;
tecknas °/oo; en tusendel.
PromFscue, lat., om vartannat, utan ordning.
Promiskuitet, sammanlevnad mellan könen
utan några band och lagar. Vissa författare
ha hållit före, att människan en gång levat
i p.; studiet av naturfolkens
äktenskapsformer och av människans själsliga egenart gör
det föga sannolikt. Se E. Westermarck,
»Äktenskapets historia» (1927). Rbg.
Promissörisk ed, se E d, sp. 285—286.
Promissory notes [prå’misori nåu’ts], eng.,
till formen »egen växel» (se d. o.). P.
användas sällan i Sverige annat än för
postremiss-växlar men äro vanliga i vissa andra länder,
särskilt i Förenta staterna. O. Å.
Medeltida magisterpromotion vid Paris’ universitet.
Efter träsnitt i en tysk upplaga av Ciceros »De
offi-ciis», 1500-talet.
Promotion (lat. promötio, av promovère,
befordra). 1. En högtidlig akt, varigenom den
högsta lärdomsgraden av univ:s fakulteter
tilldelas dem, som därav gjort sig förtjänta
genom avlagda examens- och disputationsprov
el. allmänt vetenskapliga och samhälleliga
förtjänster (hedersdoktorer). Seden att
promovera uppkom vid medeltidens äldsta och mest
berömda univ., Bologna och Paris, och avsåg att
genom en offentlig akt, i viss mån
motsvarande riddarnas dubbning, meddela tillträde
till de akademiska lärarnas privilegierade skrå.
Den förbands med vissa symboliska
ceremonier och insignier. Talrika svenska män blevo
under medeltiden promoverade vid utländska
högskolor. När Sverige 1477 fått sitt eget
univ. i Uppsala, förekom där p. framför allt
till den lägre baccalaureusgraden men, enl.
vad numera gjorts troligt, även till
doktorsgraden. Efter univ:s återupprättande ägde
den första p. inom filosofiska fakulteten rum
1600, varvid såväl baccalaurer som magistrar
promoverades. De förra pryddes därvid med
en krans (av ruta, då lager ej kunde
anskaffas), de senare med hatten, den klassiska
symbolen för den frie mannen. Senare blevo
magister- (eller doktors-)promotioner de enda
förekommande, medan lagerkransen inom
denna fakultet småningom i st. f. hatten kom
att uppfattas som förnämsta
promotionssym-bol. Dock plägade en hatt i miniatyr ända
fram på 1800-talet bäras på bröstet. Till pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
