Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
Proveniens—Provensalska litteraturen
192
phin Karl (Karl VIII). — Jfr litt. under
Burgund 3 oeh 5 och M. Besnier, »La
Basse-P. dans 1’antiquité» (1926). Ä. S-n.
Provenie’ns, härkomst, uppkomst.
Proveniensprincipen
(Ursprungsprin-cipen), regel inom arkivväsendet, enl.
vilken varje särskild myndighets, korporations
o. s. v. arkiv hålles tillsammans för sig och
ordnas som ett organiskt helt i enlighet med
den historiska utvecklingen av formerna för
den arkivbildande myndighetens etc.
organisation. Denna princip, som under beteckningen
le respect des fonds började göras gällande i
Frankrike på 1840-talet, har sedan efter hand
allmänt godtagits, i Sverige ung. från början
av 1900-talet. Jfr E. Hildebrand, »Om den
s. k. ursprungsprincipens tillämpning» (i
Meddelanden från Sv. Kiksarkivet, Ny följd,
ser. 1, bd I, h. 3—5, 1903), och C. G.
Wei-bull, »Arkivordningsprinciper» (i Scandia
1930, med litteraturuppgifter). H. B-n.
Provensäler, invånarna i Provence; stundom
liktydigt med trubadurer.
Provensalska litteraturen. De äldsta
minnesmärkena av provensalsk diktning, ett
fragment av en versifierad kommentar till
Boe-thius’ »De consolatione» samt sången om
Sankta Fides från Agen, tillhöra 1000-talet.
Men trubadurlyriken, som helt behärskar den
fornprovensalska litteraturen, gjorde denna
känd vida utom hemlandets gränser och
utövade ett mäktigt inflytande på litteraturen
i andra länder, bl. a. norra Frankrike,
Spanien, Portugal, Italien och Tyskland, är känd
först från omkr. 1100, då den förste
trubaduren, Guillaume de Poitiers (d. 1127),
uppträdde. Denna litteraturs blomstringstid
infaller på 1100- och 1200-talet. Ordet
trubadur är nomen agentis till verbet trobar (fr.
trouver), uppfinna, dikta. Trubadurerna hade
till medhjälpare s. k. joglars (fr. jongleur),
som ofta skrevo musik till deras dikter och
föredrogo dem till eget ackompanjemang.
Trubaduren var ofta själv kompositör och
föredrog ofta själv sina alster. Musiken till
trubadurernas dikter finnes till stor del i
behåll och är f. n. föremål för ingående
studium av flera framstående forskare.
Trubadurerna tillhörde de mest olika samhällsklasser.
Man känner alster även av en och annan
kvinnlig trubadur. Oftast beskyddades de av
de mäktiga i landet, och deras verksamhet
var med förkärlek förlagd till furstarnas och
grevarnas hov. — Trubadurlyrikens centrala
ämne är kärleken. L’amour courtois, som
skänker denna diktning dess egentliga
originalitet, var utbildad till en verklig kult, som
lydde bestämda lagar och ofta gav
anledning till svåra problem, vilkas lösning
behandlas i många av de bevarade dikterna.
Kärlekens föremål var den gifta kvinnan —
den unga flickan spelar i denna litteratur
ingen roll —, och målet för den älskandes
strävan var, att hans hyllning med huldhet
skulle upptagas av hans härskarinna och att
han skulle av henne erkännas som en loyal
amant. — På det hela taget var denna
lyrik av artificiell natur och fast bunden vid
de sociala förhållandena. Härmed
sammanhänger också den stora vikt, som
tillerkändes det formella. Metern och rimflätningen
utbildades till en häpnadsväckande rikedom
av olika former. För att undvika vulgaritet
sökte man sällsynta och dunkla ord el.
använde orden i en ovanlig el. tillfällig
betydelse. Denna genre drevs så långt, att många
stycken ännu trotsa uttolkarens mödor. På
sin tid voro mästarna i trobar clus (fördold
diktning) föremål för stor beundran. De
förnämsta diktarterna inom trubadurlyriken
äro följ.: 1) Cansonen (jfr C a n z o n)
var ägnad kärleken och utmärkte sig genom
den konstfulla rimflätningen i sina 3—4 men
vanl. 6—7 strofer, vilka avslutades med en
s. k. envoi. 2) S i r v en te se n skiljer sig
blott till innehållet från cansonen. Den är
av olika slag, moralisk, religiös, politisk el.
personlig. 3) Tensonen utgör en
versifierad diskussion över någon, ofta kärleken
berörande fråga. Tensonen, som hade
dialogform, kunde ha en el. flera författare. Andra
arter av trubadurdiktning äro bl. a. p a s t o
u-r e 11 e n, romansen, alban och
balladen. Man plägar med Diez indela
trubadurdiktningen i tre perioder, den första 1090—
1140, den andra, som representerar
höjdpunkten, 1140—1250, den tredje el.
dekadansperioden 1250—92. — Man känner omkr. 3,000
trubadurdikter, fördelade på något mer än 400
författare. Namnen på några av de
viktigaste trubadurerna må här nämnas. Till
första perioden höra, utom den redan nämnde
Guillaume de Poitiers, Marcabrun, den
förste mästaren i trobar clus, Jaufre R
u-d e 1, mest känd för sin kärlek till
prinsessan av Tripolis, B e r n a r t de V e n t
a-dorn (el. Ven t ado ur), son till en
tjänare på slottet Ventadorn, kanske den
främste som kärlekens sångare och säkert den,
vars dikter ännu i dag äro mest njutbara,
relativt fri, som han är, från den
förkonstling, som tidigt fick insteg i den
provensalska poesien. Bland den andra, »klassiska»,
periodens skalder märkas Guiraut de
Bo r ne 1 h, känd för sin kärlekslyrik och sina
moraliska sirventeser, Arnaut Daniel,
den störste mästaren i trobar clus och av
Dante ansedd som den främste bland de
provensalska skalderna, Bertrandde Born,
den främste politiske sirventesförfattaren, som
själv tog livlig del i striderna mellan
Henrik II :s av England söner och vars präktiga
krigssånger utmärka sig för en färg och en
glans utan motstycke i den fornprovensalska
litteraturen, Raimbaut av Orange
och den av honom älskade B e a t r i x,
grevinna av Die, Peire Vidal och F o 1 q u e t
de Marseille. Till tredje perioden
slutligen höra bl. a. Raimon de M i ra val,
Peire Cardinal, periodens störste skald,
som i satirisk form strängt gisslade sin
samtids svagheter och lyten, samt »den siste
trubaduren», Guiraut Riquier. Orsaken
till trubadurpoesiens förfall och bortdöende
ligger till stor del i arten av denna diktning,
som i den alltmer tilltagande
spetsfundigheten och förkonstlingen bar fröet till sin
undergång. Men härtill kommo yttre
anledningar, den politiska ställningen, som tvang
furstarna att mera syssla med tidens
allvarliga frågor än med sångens glada lekar, och
särskilt albigenskrigen, som försatte
samhället i en för den poetiska alstringen ödesdiger
skakning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
