Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Provensalska litteraturen - Provensalska språket - Proverb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Provensalska språket—Provcrb
193
Om lyriken utgör den utan jämförelse
viktigaste delen av den fornprovensalska
litteraturen, äro dock även andra grenar
representerade. Sålunda märkas de båda
versromanerna »Jaufré» och »Flamenca», den senare
särskilt betydelsefull som kulturhistoriskt
dokument. Den egentliga epiken är föga odlad
och står i starkt beroende av franska
förebilder. Mest bekanta äro sångerna om F
ie-r a b r a s och Gir ar t de Roussillon.
Även religiös dramatik fanns men är i det
närmaste förlorad.
På 1400-talet ersattes provensalskan som
litteraturspråk av franskan, men en del skalder
diktade alltjämt på provensalska, var och en
på sin dialekt. Nämnas må B e 11 a u d de
la Bellaudière (1500-talet) och S a b o 1 y
(1614—75), berömd som författare och
kompositör till julsånger. I början av 1800-talet
uppträdde i Agen en högt begåvad skald,
J a smin (1798—1864), vars dikter, utkomna
i 4 dir under namnet »Las papillötos» 1843
—45, väckte ett utomordentligt uppseende.
Han kan anses som en förelöpare till M i s
t-ral (1830—1914; se d. o.) och F e 1 i b e
r-förbundet (se d. o.). Utom Mistral
märkas bland den nyprovensalska skolans
skalder Joseph Roumanille (1818—91),
berömd både som skald (»Li Margarideto»,
1847) och prosatör (»Oubreto en proso», 1863),
Théodore Aubanel (1829—86), lyrisk
skald av hög rang (»Li Miougrano
entradu-berto», 1860, »Li fiho d’Avignoun»), som även
med mindre framgång försökt sig på
dramatisk diktning, Félix G r a s (d. 1901), förf,
till bl. a. epopéerna »Li carbounié» och
»To-loza» samt dikter, skalden och
litteraturhistorikern Paul Mariéton (f. 1862),
skalderna Crousillat (1814—99), M.athieu
(1829—95) och Roumieux (1829—94).
Litt.: F. Raynouard, »Choix de poésies
ori-ginales des troubadours» (6 bd, 1816—21); C.
F. Mahn, »Die Werke der Troubadours in
provenzalischer Sprache» (4 bd, 1846—53); J.
Vising, »Den provensalska
trubadurdiktningen» (1904); J. B. Beck, »Die Melodien der
Troubadours» (1908); P. Aubry, »Trouvöres
et troubadours» (1910); J. Anglade, »Histoire
sommaire de la littérature méridionale au
moyen age» (1921); C. Appel, »Provenzalische
Chrestomathie» (6:e uppl. 1930); A.
Stim-ming, »Provenzalische Literatur» (i G.
Grö-ber, »Grundriss», II, 2, 1902); E. Ripert, »La
renaissance provengale (1800—1860)» (1918);
H. Kjellman, »Ur Syd-Frankrikes
kulturvärld» (1927). E. S-f.
Provensalska språket. Det i Gallien talade
latinet visar ganska tidigt en olika
utveckling i s. och i n., en olikhet, som torde bero
på såväl kronologiska och etnologiska som
politiska orsaker. Denna olikhet blir
småningom allt större, och vid
litteraturperiodens början talas i Gallien två romanska
idiom med så pass olika karaktär, att de
med rätta pläga betecknas som olika språk,
i n. franskan, i s. provensalskan.
Denna indelning äger ännu i dag giltighet,
•ehuru franskans inflytande under tidernas
lopp blivit allt starkare, så att provensalskan
som talspråk nu existerar endast under form
.av en mängd olika patois. Som
litteratur
194
språk tävlade provensalskan under 1100- och
1200-talet med franskan för att sedan sjunka
i glömska, tills den under 1800-talet genom
Feliberförbundet (se d. o.) upplevat
en renässans, om vars varaktighet det ännu
är för tidigt att döma. — P:s nordgräns följer
en linje, som från Dordognes inflöde i Garonne
böjer sig åt n., inneslutande Limousin, en del
av Marche och Auvergne, träffar Rhöne något
s. om Lyon, fortsätter i s. ö. till Alperna och
följer dem ned till Medelhavet. — De
medeltida trubadurerna kallade sitt språk langue
romane el. romans. Namnet proensal
framträder på 1200-talet och beror därpå, att
ordet Provincia då började användas som
beteckning för hela s. Frankrike med undantag
av Gascogne. Det bekanta namnet på
provensalskan langue d’oc kommer av dess uttryck
för svarsordet ja, oc (av lat. hoc). I motsats
härtill kallades franskan langue d’oil (av oil,
ja, numera oui, av lat. hoc illi).
Bland fonetiska drag, som skilja
provensalskan från franskan, må nämnas, att de
betonade vokalerna i allm. kvarstå oförändrade
(mar, fr. mer, pe, fr. picd, flor, fr. fleur, etc.),
att diftonger och triftonger ieke kontraheras
(uelh, fr. æil, aur, fr. or), att intervokalt d
blir z (lauzar, fr. louer) och tr blir ir (paire,
fr. père) samt att nasalvokaler saknas. Inom
konjugationen märkes, att lat.
pluskvamper-fektum indikativ fortlevat som konditionalis
(amaveram > amara), att imperfektändelsen
-abam fortlever som -ava och att perfekta
av typen debui sluta på palatal (debui > dec).
Ehuru betydande dialektala differenser rådde
i s. Frankrike redan under medeltiden, då som
huvuddialekter framstå limousinskan,
gascog-niskan, languedocdialekten,
auvergniskan,dau-phinédialekten och provensalskan i inskränkt
bemärkelse, visar trubadurernas språk en viss
enhetlighet. Detta trubadurernas litterära
språk synes ha utgått från Limousin och dess
gränstrakter, där den provensalska
litteraturens vagga stått. Därför finner man också
ofta ordet lemozi som beteckning för p. i allm.
Bland nuv. provensalska dialekter märkes
särskilt gascogniskan, som är så starkt
skild från de övriga, att den under
medeltiden omtalas som ett särskilt språk. — En
mellanställning mellan franska och
provensalska intaga de s. k. franko-provensalska
dialekterna, som omfatta dep. Ain, Loire,
Rhöne, Isère, Savoie, Ilaute-Savoie och delvis
Jura, större delen av franska Schweiz och
till Savojen gränsande delar av Italien.
P. var under medeltiden och är ännu ett
ovanligt välljudande, mjukt och musikaliskt
språk, som alldeles särskilt lämpar sig för
lyrisk diktning. Det får sin säregna karaktär
genom en rikedom på vokaler, framför allt
diftonger och triftonger, i förening med
genomgående växling mellan tonlösa och
tonande konsonanter.
Litt.: H. Suchier, »Die französische und
provenzalische Sprachen und ihre Mundarten»
(i G. Gröber, »Grundriss der romanischen
Phi-lologie», I; 2:a uppl. 1904—06); J. Anglade,
»Grammaire de 1’ancien provengal» (1921);
E. Koschwitz, »Grammaire historique de la
langue des Félibres» (1894). E. S-f.
ProveTb (fr. proverbe, eg. ordspråk), liten
XVI. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
