Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Psilanderhielm, Nils - Psilanderskjöld, Nils - Psilomelan, Svart glaskopf - Psilophytales - Psithyrus - Psittaci, Psittacidae, Psittacinae - Psittacos el. Psittakos, Papegojsjuka - Psittacus - Pskov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Psilanderskjöld—Pskov
226
Bild 1. Psüophyton princeps. Grenar med tagglika bihang, möjligen motsvarande blad. 2/3 nat. storl. —
Bild 2. Restaurerade bilder av de två R/ij/nia-arterna. Omkr. x/s nat. storl. — Bild 3. Restaurerade bilder
av Asteroxylon (t. v.) och Hornea (t. h.). Omkr. Ve nat. storl.
marherre 1744, e. o. bergsråd 1748 och ord.
bergsråd 1754. Till Vet.-akad., av vilken han
blivit led. 1743, skänkte P. 1761 sin
mineralsamling. Vet.-akad. erhöll även P :s
efterlämnade värdefulla bibliotek. N. Zn.
Psila’nderskjöld, Nils, frih., sjöofficer (1707
—83), se släktart. Psilander, von. Inträdde
1720 i svenska flottan, var 1723—28 i engelsk
och 1728—40 i holländsk örlogstjänst, blev
1745 varvskapten i Karlskrona och 1751
varvs-major i Stockholm. Befordrad till
schoutby-nacht (se d. o.) 1758, blev P. 1761 befälhavare
för den svenska eskader, som jämte ryska
sjöstridskrafter under pommerska kriget
blockerade Kolberg. Han blev 1762 viceamiral
och 1765 amiral. P. adlades 1751 och blev
friherre vid avskedstagandet 1771 men tog ej
introduktion.
Psilomelän, Svart g 1 a s k o p f, ett svart,
huvudsaki. av oxider och hydrat av mangan
(därjämte ofta barium och kalium) bestående
mineral, som uppträder i stalaktitiska el.
druv- el. njurformiga bildningar med gärna
glatt yta. P. är ett viktigt
manganmalms-mineral. — Jfr Manganockra. N. Zn.
Psilophytäles, en 1917 av Kidston och Lang
uppställd utdöd klass av växtriket,
omfattande de mest primitiva av alla kända
kärlväxter. Till P., som endast förekommo under
devonperioden, höra de äldsta bekanta
landväxterna. Klassen har fått sitt namn efter
Psilophyton (bild 1). Utredningen av P. och
deras förhållande till andra växtgrupper
innebär ett av de största framsteg, som någonsin
gjorts i kännedomen om växtvärldens
utvecklingshistoria. Vid Rhynie i grevsk. Aberdeen,
Skottland, har man påträffat en från den
äldsta kända landflorans tid härstammande
torvmosse, vars växtlämningar genomdränkts
av kiselsyra, så att både själva torven och
en del av de växter, som levde på mossens
yta, bevarats i förstenat tillstånd, så att
deras anatomiska byggnad nu kan undersökas.
Det bäst kända släktet är Rhynia (bild 2)
med två arter, som hade en krypande
jordstam, varifrån stänglar sköto upp, som
grenade sig gaffelformigt och i topparna buro
intill 1 cm långa sporangier. Arterna sakna
rötter och ha blott rothår (rhizoider) liksom
mossorna; de äro alldeles bladlösa. — En
närstående, ännu primitivare typ är Hornea (se
bild 3), där varje sporangium utgör blott
själva stamspetsen, som övergår till
sporbildning utan förändring av den yttre
formen. Ibland kan detta inträffa just vid en
förgreningspunkt, och sporangiet blir då också
grenat. Sporangiernas hela massa producerar
icke sporer, utan mittpartiet utbildas till en
steril centralpelare, en s. k. columella,
liknande en bildning hos lövmossorna. En högre
utvecklad typ är släktet Asteroxylon, med
veden i tvärsnitt stjärnformig (se bild 3).
Dit-hörande arter ha verkliga blad, påminnande
om dem hos Lycopodium. Ehuru P. äro
utpräglade kärlväxter, erinra de om vissa alger
genom frånvaron av blad och rötter hos flera
släkten ävensom genom sporangiernas
ställning och byggnad, men några P. visa också
drag, som påminna om mossorna, så släktet
Sporogonites från en devonisk avlagring vid
Röragen i Norge. Th. H-e.
Psithyrus, zool., se Humlor, sp. 121.
Psi’ttaci, Psitta’cidae, Psitta’cinae, zool., se
Papegojor.
Psittacos el. Psittakos [-kä’s], P a p
e-gojsjuka, se Papegojor, sp. 621.
Pskttacus, zool., se Papegojor.
Pskov [pskåf]. 1. F. d. ryskt guv., ingår
nu i den 1927 nybildade Leningradregionen.
2. (Ty. Pleskau.) Stad i ryska
Leningradregionen, på ömse sidor om den segelbara
Velikaja, nära utloppet i Pskovsjön (jfr
P e i p u s), knutpunkt på järnvägslinjen
Leningrad—Riga; 43,857 inv. (1926). P:s
huvuddel, på Velikajas högra strand, har en
medeltida prägel med Kreml på en höjd och
rester av en stadsmur (från 1260-talet, 8 km
lång). P. hyser en mängd kyrkor, bl. a.
katedralen (gr. omkr. 1138) och kloster, ss.
Mi-rozjskijklostret med bysantinska fresker.
Talrika klosterruiner i och nära P. vittna om
dess forna storhet och rikedom. Linhandel,
garverier, plogfabriker och linneindustri. —
P. är en av Rysslands äldsta städer. Läget
XVI. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
