Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psykologisk—Psykopat
231
experimentet i allm. Man kan t. ex. icke
gärna på experimentell väg undersöka det
konstnärliga skapandet eller den religiösa
upplevelsen. Även själviakttagelsen kommer
här till korta, emedan dylika komplicerade
själsföreteelser till stor del utspelas i det
undermedvetna.
Den registrerande metoden kan
aldrig få experimentets noggrannhet, men den
kan likväl under vissa förutsättningar
komma till mycken användning. Av vikt är, att
registreringen sker omedelbart efter
observationen, att faktiska iakttagelser skiljas från
egna slutsatser och omdömen och att
iakttagelsen är så fullständig och omfattande som
möjligt.
När man talar om p., åsyftar man vanl. den
allmänna p., som handlar om den
normala, vuxna kulturmänniskans själsliv. Från
denna skiljer man dels speciell p., dels
differentialpsykologi och dels g
e-n e t i s k p. Den förstnämnda behandlar andra
utvecklingsstadier än den vuxna
kulturmänniskans. Hit räknas barnpsykologi,
ungdomspsykologi, ålderdomspsykologi etc. Den andra
sysslar med de själsliga olikheterna mellan
skilda individer, t. ex. mannen och kvinnan,
snillet och förbrytaren. Den tredje följer
själslivets utveckling hos individen.
Den kollektiva p:s tre grenar äro:
1) folkpsykologien, vilken undersöker
de själsliga yttringar, som äro gemensamma
för ett folk, t. ex. språk, rätt, sed och
religion, 2) etnologisk psykologi, den
differentiella p. för enskilda nationer eller
raser, och 3) klasspsykologi, som söker
utforska enskilda samhällsklassers eller
yrkesgruppers psykiska särmärken.
Abnormpsykologien ’ studerar de
sjukliga företeelserna hos själslivet. Den har
i hög grad verkat befruktande på
normalpsykologien. De själsliga rubbningarna
innebära stundom starka förstoringar av
företeelser, som långt mindre utpräglade möta hos
det normala själslivet.
P:s historia är jämförelsevis kort, men
dess förhistoria är så mycket längre. Framför
allt filosoferna ha i alla tider haft
anledning att syssla med psykologiska spörsmål,
och många av dem ha gjort betydelsefulla
iakttagelser på själslivets område, men först
under senare hälften av 1800-talet började p.
utvecklas till en självständig vetenskap.
Im-Eulserna kommo från väsentligen tre olika
åll, näml, från sinnesfysiologien,
astronomien och hjärnfysiologien. Sinnesfysiologiens
märkesmän vid denna tid äro J. Müller,
We-ber, Brewster och Helmholtz, vilka vid sina
undersökningar började använda
experimentella metoder och exakta mätningar. Deras
forskningar stimulerade G. Th. Fe c h n e r
(se d. o.) att företaga experimentella
undersökningar rörande förhållandet mellan kropp
■och själ. Inom astronomien upptäckte Bessel
»den personliga ekvationen» för
astronomernas felobservationer, vilket i hög grad
verkade befruktande på det psykologiska studiet.
I samma riktning verkade de
hjärnfysiologiska rön, som gjordes av Broca, Fritsch och
Hitzig. Under inflytande av alla dessa
forskningsresultat grundade Wilhelm Wundt
(se d. o.) den nya psykologien. Han utgav
232
1874 »Grundzüge der physiologischen
Psycho-logie» (3 bd, 6:e uppl. 1908—11) och
upprättade 1878 i Leipzig det första psykologiska
laboratoriet.
P:s inriktning blev från början
experimentell och sysslade framför allt med
sinnespsy-kologiska och likartade problem, men i
samma mån som dess forskningsområde
utvidgades, började den även nyttja metoder, som
stå de humanistiska ämnenas nära. Så är
t. ex. fallet inom folk-, grupp- och
differentialpsykologien. Se även B a r n p s y k o 1 o g i
och Djurpsykologi.
Den psykologiska litteraturen är
oöverskådlig. Här må endast några få standardverk
nämnas: W. Wundt, »Völkerpsychologie» (10
bd, 1900—20); H. Höffding, »Psykologi i
omrids paa grundlag af erfaring» (1882); W.
James, »Principles of psychology» (1890); H.
Ebbinghaus, »Grundzüge der Psychologie»
(1902; 4:e uppl., bearb. av K. Bühler, 2 bd,
1919); W. McDougall, »An outline of
psychology» (1923; »Människans själsliv», 1930)
och »The group mind» (1920; »Gruppens
själsliv», 1925); W. Stern, »Die differentielle
Psychologie» (3:e uppl. 1921) och »Psychologie
der frühen Kindheit» (4:e uppl. 1927); G. S.
Hall, »Adolescence» (2 bd, 1904); E. Spränger,
»Psychologie des Jugendalters» (6:e uppl.
1925); G. Kafka, »Einführung in die
Tierpsy-chologie» (1914). På sv. föreligger W. James,
»P.» (1925). Bjstm.
Psykologisk [-lä’g-] (jfr Psykologi),
rörande uppfattningen av själslivet. — Det
psykologiska ögonblicket, rätta
stunden för utförande av någon handling (t. ex.
ett angrepp, en bön el. dyl.).
Psykologiska skolan, se Nationaleko*
nom i, sp. 746.
Psykologisk nominalFsm, se Begrepp 1.
Psykologisk yrkesprövning, se P s y k
o-teknik.
PsykologFsm, filosofisk riktning, som
hävdar, att kunskapsteori, logik, etik, rättslära,
religionsfilosofi, estetik m. fl. vetenskaper
måste bygga på psykologien såsom sin
grundvetenskap. P. menar näml., att de fakta,
varmed dessa vetenskaper syssla, äro psykiska
fakta. P:s motståndare anse däremot, att
psykologien är en specialdisciplin vid sidan
av de andra. — I mera speciell betydelse
betecknar p. den riktning inom logiken, som i
de logiska lagarna ser »psykiska naturlagar».
— Litt.: A. Nyman, »Psykologism mot logism»
(1917). _ Bjstm.
Psykomotorisk, term, som anger själslivets
förmåga att i impulser till rörelse och
viljeyttringar inverka på de motoriska centra i
hjärnbarken. G-s.*
Psykoneuros [-nevrä’s], sammanfattande
benämning på en del olikartade
sjukdomstillstånd (hysteri, neurasteni, tvångstankar,
ångestneuros etc.), som ej kunna hänföras till
sinnessjukdomar, ehuru lidandet är av själslig
natur, närmast att betrakta som en abnorm
reflex. — Litt.: N. Antoni, »Om
nervsjukdomar» (2:a uppl. 1931); J. Billström,
»Psykologiska synpunkter på uppfostran» (s. å.). J.B-m.
Psykoneurotisk [-nevrä’-], utmärkande för
psykoneuros (se d. o.).
Psykopat (N e u ropat), en person, stående
på gränsen mellan hälsa och sjukdom på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
