Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ptolemaios II Filadelfos (konung i Egypten) - Ptolemaios III Euergetes (konung i Egypten) - Ptolemaios IV FIlopator (konung i Egypten) - Ptolemaios V Epifanes (konung i Egypten) - Ptolemaios VI Filometor (konung i Egypten) - Ptolemaios VII Euergetes II (konung i Egypten) - Ptolemaios, Klaudios - Ptolemaioskaméerna - Ptolemaios’ världssystem - Ptomain - Ptosis - Ptyalin - Ptychobranchia - Ptyela - Puaux, Frank
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Ptolemaios, K.—Puaux, F.
240
sinoe och äktade efter egyptiskt mönster sin
syster med samma namn (se A r s i n o e). Hon
fick tillnamnet Filadelfos (den som älskar sin
broder, resp, syster), som överflyttades på P.
P. III E u e r g e’t e s, son till föreg. i
hans första äktenskap, företog framgångsrika
fälttåg mot det seleukidiska riket.
P. IV F i 1 o p a’t o r (d. 205 el. 204 f. Kr.),
son till föreg.; invecklades i början av sin
regering i ett krig med den seleukidiske
konungen Antiochos III och vann slaget vid
Rafia (i s. Palestina) 217 genom att upptaga
egypter i hären. Från denna tidpunkt daterar
sig tillväxten av den egyptiska nationalismen,
vilken tog sig uttryck i talrika revolter.
Med P. började Egyptens nedgång.
P. V Epifanös (d. 180 f. Kr.), son till
föreg.; påskyndade genom tyranni och
grymhet förfallet. Roms inflytande började göra
sig gällande, och Palestina förlorades till
seleukiderna 200.
P. VI Filométor (d. 145 f. Kr.), son
till föreg.; besteg tronen som barn. Efter ett
olyckligt krig med Antiochos IV av Syrien
utbröt revolution i Alexandria, och P. måste
antaga sin broder P. VII till medregent. P.
räddades från ett nytt anfall av Antiochos
endast genom romersk intervention.
P. VII E u e r g e’t e s II, vanl. kallad
Fy skon (»isterbuken»; d. 117 f. Kr.), bror
till föreg.; visade släktens sämsta egenskaper;
vanstyre, revolter och hovintriger förlamade
landet. Detsamma gäller om hans söner P.
VIII La’t h y r o s och P. IX Al e’x
andros, som delade riket. Under P. (XI) A
u-letes (»flöjtblåsaren»; d. 51 f. Kr.) var
Egypten faktiskt en romersk vasallstat.
Dennes dotter var drottning Kleopatra (se d. o.),
som tidtals hade två bröder till medregenter
(P. XII och P. XIII). Hennes dotter
Kleopatra Selene, g. m. konung Juba av
Maure-tanien, hade en son P., som efterträdde sin
fader (reg. 23—40 e. Kr.).
Litt.: J. P. Mahaffy, »The empire of the
Ptolemies» (1895) och »Under the ptolemaic
dynasty» (»A history of Egypt», 4, 1899); M.
L. Sträck, »Die Dynastie der Ptolemäer»
(1897); A. Bouché-Leclercq, »Histoire des
Lagides» (4 bd, 1903—07). M. Pn N-n.
Ptolemaios, K 1 a u d i o s, grekisk
astronom, matematiker, geograf, fysiker och
kro-nolog (d. efter år 161). Om P:s levnad vet
man endast, att han 126—141 utförde
astronomiska observationer i Alexandria. Hans
inflytande på den medeltida forskningen
överträffas endast av Aristoteles’. Under
upplysningstiden uppstod en stark reaktion mot
P., vilken framställdes som blott en
kompilator av antikens exakta naturforskning.
Undersökningar i våra dagar ha dock tillerkänt
honom en betydande självständighet. Hans
förnämsta vetenskapliga verk är »Megale
syntaxis» (Den stora sammanfattningen), vanl.
känt under namnet »Almagest» efter
begynnelseorden i titeln till arbetets arabiska
översättningar. Detta verks huvuduppgift
utgjorde framställningen av det geocentriska
världssystemet. Jorden befann sig enl.
detta i världsalltets medelpunkt i evig vila
och omkretsades av månen, solen och de fem
planeterna samt fixstjärnorna. Alla rörelser
i rymden skedde likformigt i cirkulära
ba
nor. För att förklara oregelbundenheterna i
de rörliga himlakropparnas gång över himlen
antog P., att rörelsen var epicykloid, d. v. s.
försiggick i en cirkel, epicykeln, vars
medelpunkt i sin tur rörde sig längs periferien av
en annan cirkel, deferenten. Genom att
man därjämte antog de senare cirklarna i
vissa fall som excentriska, kunde
planetrörelserna i allm. förklaras. Detta system kunde
visserligen ge en formellt riktig förklaring
av rörelserna i universum men saknade
fysikalisk grundval. — P. upptäckte månens
andra stora huvudstöring, numera kallad
evektionen. Av grundläggande betydelse
för astronomien är P:s katalog över 1,028
stjärnor. De i denna givna orterna äro de
äldsta stjärnpositioner man känner,
undantagandes en mindre samling nyligen
upptäckta kinesiska ortbestämningar. P. var den
förste, som indelade stjärnorna i s t o r 1
eksklasser (se Pogson, N. R.). Jfr även
Astronomi, sp. 373—374.
P. har givit en mästerlig framställning av
den plana och sfäriska trigonometriens
grunder. P. uträknade en tabell över kordornas
längd, varigenom bruket av trigonometriska
funktioner som ersättning för vinkeln själv
grundlädes. I hans trigonometri förekommer
den alltjämt brukliga indelningen av vinklar
i grader, minuter och sekunder (även lägre
sexagesimala enheter användes). P. härledde
den sfäriska trigonometriens grundformler
med hjälp av Menelaos’ teorem (se Men
e-1 a o s från Alexandria). — I sin optik
ger P. ett av antikens få bidrag till de
experimentella vetenskaperna (jfr Optik).
För geografiens utveckling har P. genom
sitt verk »Geografike hyfegesis» varit av
utomordentlig betydelse, även om många
felaktigheter där föreligga. Arbetet, som
innehåller elementen av den matematiska
geografien, anger läget för omkr. 8,000 platser
på jorden genom angivande av deras längd
och bredd. Till detta arbete hörde jämväl en
samling kartor, vilka dock icke torde ha
över-bragts i original till vår tid. P. var även
musikteoretisk och kronologisk författare.
P:s astronomiska och geografiska
handböcker äro utg. i ett stort antal uppl. En
textkritisk edition jämte en fr. övers, av hans
samlade verk utgavs av N. B. Halma i Paris
1813—16. En modern uppl. är sedan 1898
under utgivning i Leipzig. K. Lmk.
Ptolemaioskaméerna, se G e m m e r, sp. 489.
Ptolemaios’ världssystem, se Ptolemaios,
sp. 239.
Ptomaln. Vid förruttnelse av kött
bildade basiska ämnen, innehållande två
aminogrupper (NH2-grupper), ha plägat kallas
pto-mainer. Bland dem märkas kadaverin el.
pentametylendiamin och putrescin el.
tetra-metylendiamin. — Jfr Likgift.
Ptösis, grek., »fall», med., sänkning av övre
ögonlocket till följd av förlamning eller
bristande utveckling av musculus levator
pal-pebrae, som normalt lyfter upp ögonlocket.
Ptyalln, stärkelsespjälkande enzym (se d. o.)
i människans saliv. Jfr D i a s t a s.
Ptychobra’nchia, zool., se Ascidier.
Ptyela, zool., se S t r i t a r.
Puaux [pyå’], Frank, fransk reformert
präst (1844—1922), son till pastor Frangois
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
