Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
Pyttis—Påhlman
308
Py’ttis, socken i Viborgs län, Finland, vid
Kymmene älvs utlopp; 279 kvkm, 5,572 inv.
(1931), övervägande svensktalande. O. Brn.
Pyurl, med., var i urinen, som kan härröra
från njurarna, njurbäckenet, blåsan, prostata
el. urinröret. F. B-m.*
Py’xis (grek. pyxi’s, dosa, ask), liten ask
för förvaring av oblat; jfr C i b o r i u m.
Pyynikki [py’n-], naturskön ås i Finland
invid staden Tammerfors.
Pådragsmotstånd, clektrotekn., se
Elektriska maskiner, sp. 597.
Påfågelkalkon, Agrio’charis (Melea’gris)
ocelläta, centralamerikansk kalkonart,
utmärkt av sin praktfulla, i grönt, blått och rött
skiftande fjäderdräkt. Omkr. 1 m lång. T. P.
Påfågeln, astron., se P a v o.
Påfågelsduva, se D u v s 1 ä k t e t, sp. 151.
Påfågelskorn, bot., se Kornsläktet.
Vanlig påfågel, Pavo cristatus.
Påfågelsläktet, Pävo, tillhör underfam.
fasanfåglar bland de egentliga hönsen. Det
omfattar stora, rätt långhalsade fåglar med
litet huvud, korta ben och vingar samt lång
stjärt. Fjäderdräkten är rik, och det delvis
nakna huvudet prydes av en fjädertofs.
Hithörande former äro de största och
praktfullaste av alla hönsfåglar. Sin största skönhet
nå de under tredje året. De äro
hemmahörande i s. Asien. Vanliga påfågeln,
P. cristatus, är på huvudet, halsen och främre
delen av bröstet blå med metallglans och på
ryggen grön. Vingarna äro vita med svarta
tvärband. De långa stjärttäckarna äro gröna
med praktfulla ögonfläckar. Honan är
tecknad i brunt och vitt. Tuppen blir 2 m lång,
om stjärttäckarna medräknas, annars
110—-125 cm; honan blir 95 cm. Vanliga påfågeln
finnes vild i skogarna, särskilt
bergstrakternas, i Ostindien och på Ceylon, vanl. i mindre
flockar men är mångenstädes allmän, särskilt
i hindutemplens närhet, där den skyddas som
en helig fågel. Den livnär sig av föda ur
såväl växt- som djurriket och anfaller och
dödar även ormar. Som tamfågel är den
mycket härdig men blir stundom besvärlig genom
tuppens fåfänga och härsklystnad. Den
fördes tidigt till Europa och var känd redan av
de gamla grekerna. I Rom var den allmänt
känd under kejsartiden. Närbesläktade
former äro svartvin g a de påfågeln, P.
nigripennis, och malajpåfågeln, P.
mu-ticus, båda från Bortre Indien och
Sunda-öarna, särskilt Java. T. P.
Påfågelspinnare, zool., se Saturniidae.
Påfågelsöga, zool., se V a n e s s a.
Påföljd, jur., rättsverkan av menlig
innebörd. I svensk straffrätt (strafflagen 2: 19,
20 etc.) betecknar p. (huvudsaki.) vissa
bistraff, som jämte huvudstraff skola följa på
brott (se Straff). —- Viktigast bland dessa
är »påföljd enligt strafflagen 2: 19», vilken
enl. lagstiftning av 1918 har ersatt »förlust
av medborgerligt förtroende». Vissa brott,
som ansetts vara av vanhedrande
beskaffenhet, skola, där de förskylla straffarbete i
minst sex mån., tillika medföra sådan p., som
börjar, då domen vunnit laga kraft, och varar,
tills viss i domen utsatt tid, minst ett och
högst tio år, förflutit från det den dömde
efter ulståndet straff blivit frigiven (vid
livstids straffarbete för livstiden). Innebörden av
denna p. är förlust av och obehörighet för
alla ämbeten och allmänna befattningar,
förlust av politisk och kommunal rösträtt,
obehörighet att vittna inför domstol och att
fullgöra värnpliktstjänsigöring samt i talrika
andra hänseenden enl. särskilda författningar.
Jfr A. Montelius, »Om vanhederlighets
rättsverkan» (1920). — En särskild p. för vissa
ämbetsbrott är ovärdighet (se d. o.) att i
rikets tjänst vidare nyttjas. — Bland mera
speciella p. kunna nämnas förverkande av
egendom, straffskärpning för livstidsfånge
genom mörkt enrum på viss tid (strafflagen
4: 15), skyldighet att bekosta tryckning av
dom i ärekränkningsmål (strafflagen 16: 14),
förlust av viss näringsrätt (strafflagen 22: 3,
4), ovärdighet att föra andras talan inför
rätta (strafflagen 22: 14) o. s. v. R. B-l.
Påhlman, svensk släkt, på 1600-talet bosatt
i Estland och Livland och adlad i Sverige
1650. översten Otto Fredrik P. (1785—
1822) var en känd talare på riddarhuset på
riksdagarna från 1809—10, då han väckte
uppmärksamhet genom en motion om
undersökning av de högre ämbetsmännens
förhållande efter 1800. Han opponerade 1815
kraftigt mot det från borgarståndet utgångna
försöket att förbjuda judar att inflytta till
riket. 1819 vår han vice landshövding i
Nyköping och 1822 i Linköping samt hade många
offentliga förtroendeuppdrag. Hans brorson
Otto Magnus P. (1811—73) var först
officer, tog avsked 1841 och gick i rysk tjänst.
Som lärare vid kadettkåren i Petersburg
utarbetade han den Påhlmanska sk r i
v-metoden, ytterligare utvecklad av hans
söner dir. Otto P. (1853—1915) och rektor
John Magnus P. (f. 18 6 0 26/3). Otto P.
öppnade 1881 i Stockholm Bröderna Påhlmans
skrifinstitut och 1887 ett dylikt i Köpenhamn.
J. M. P. har nitiskt ägnat sig åt reformering
av skrivmetoder och skrivundervisning; han
har även varit verksam som skriftexpert. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
