Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påhlman, släkt - Påkänning - Pålbyggnader (Palafitter) - Pål Bårdssön - Pålkem (Vitträsk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
Påkänning—Pålkem
310
ombildade 1891
skrivinstitu-tet till Bröderna P å h
1-mans handelsinstitut, som under hans ledning
betydligt utvecklats och 1923
blev a.-b. Se vidare dess
minnesskrift 1931. J. M. P. har
tills, m. Otto P. utgivit
»Skrif-konstens historia» (1892).
Påkänning, se
Hållfasthet.
Pålbyggnader (P a 1 a f i
t-t e r), byggnader, uppförda på
pålar. Man skiljer på äkta
p., d. v. s. sådana, där det
husen uppbärande
träunderlaget lyfts ovan jord el.
vatten av lodrätt nedslagna
pålar, och oäkta p., där detta
underlag icke har lodräta stöd
utan utgöres av flottar el.
konstgjorda holmar,
placera
de i sjöar el. i mossar. P. finnas ännu i bruk
hos naturfolk i n. och s. Amerika, Nya Guinea,
Melanesien, Afrika och ö. Asien samt utmärka
enl. kulturkretsläran den s. k. melanesiska
eller lågkulturen, t. ex. hos d a j a k e r (se
d. o., sp. 336, och Nya Guinea, sp. 1316).
P. äro kända genom klassiska författare
(Herodotos och Hippokrates), från egyptiska
monument, förhistoriska gravkärl i form av
pålbyggnadshus samt genom fynd från sten-,
brons- och även järnåldern (eg. dennas
tidigaste skede).
Golvet i en förhistorisk
pålbyggnadsanlägg-ning består av tätt liggande, i regel icke
tillhuggna pålar, mellan vilka man tätat med lera.
De lodräta stöd, som vanl. uppbära denna
»plattform», bestå likaledes av talrika
ohuggna stockar, vanl. blott tillspetsade i de
ned-åtriktade ändarna, vilka ibland förankrats
med stenpackningar. Plattformen är ofta
gemensam för ett flertal, vanl. fyrsidiga, av
ett—tre rum bestående hus, byggda av
våg-el. lodrätt ställda stockar el. av risflätning
över en stolpställning, alltid med iklenad
lera. Storleken av en pålbyggnadsanläggning
kan växla från en—två hyddor till mycket
stora, stadslika samhällen, omfattande
områden av ända till 40.000 kvm. I en schweizisk
pålbyggnad, Robenhausen vid Pfäffikersee,
beräknar man ett byggnadsmaterial av ung.
100,000 pålar. I pålbyggnadsbyarna levde
även boskapen. Avsikten med p. torde ha
varit att uppnå en effektiv säkerhet.
Stundom ha de måhända avsett att skydda vid
översvämning; de torde näml, tidigast ha
varit anlagda vid strandkanten, icke ute i
vattnet. P. ha, till följd av de särdeles
förmånliga konserveringsförhållanden, som deras
läge i sjöar och torvmossar erbjudit, riktat
den förhistoriska forskningen med
utomordentligt viktiga fynd av annars lätt
förstörbara föremål av trä, tyg etc.
I Europa finns en koncentrerad
pålbygg-nadsbebyggelse, sträckande sig från yngre
stenåldern ända in i den begynnande
järnåldern, förlagd till Alpområdet. Schweiz har
det största antalet el. 182 kända
pålbygg-nadsplatser, Frankrike 35, Tyskland 42,
Italien 40, Österrike 13, Kroatien 2. Även
annorstädes i dessa o. a. länder finnas mera en-
Timmerkonstruktion innanför vallen kring terramaran vid Castione.
staka p. I Sverige finns en bekant
stenål-derspålbyggnad vid Alvastra (se d. o. och
Stenåldern). Om det s. k. Bulverket
vid Tingstäde på Gotland se Vattenborgar.
Intressanta fynd ha de särskilt till
Poslät-ten koncentrerade italienska
bronsåldersterra-marerna (av terra marna, märgel) lämnat;
de utgöra på fasta landet anlagda, av vallar
och borghöjd befästa pålbyggnadsstäder, till
vilka man utanför stadsområdet funnit
gravplatser, vid Castellazzo nära Parma två
urn-gravfält, av vilka det ena hade sina urnor
placerade i terramarliknande
gravanläggningar. Med terramarerna likartade
anläggningar finnas i Ungern, n. Tyskland och
Holland, s. k. t e r p e n.
Från tidig järnålder och ända fram till
1500-talet synas de från Irland, Skottland
och närgränsande delar av England kända
crannogs ha varit i bruk. De utgöra i sjöar,
ur försvarssynpunkt välplacerade, av timmer,
jord och sten uppbyggda konstgjorda öar.
Rika fynd från de schweiziska p. förvaras
särskilt i museerna i Bern, Zürich och Genève.
Litt.: »Pfahlbautenberichte» (i Mitteilungen
der Antiquarischen Gesellschaft in Zürich
1854—1924); O. Tschumi i »Urgeschichte der
Schweiz» (1926); art. »Pfahlbau» i
»Reallexi-kon der Vorgeschichte», X (1927—28; utg. av
M. Ebert); »De förhistoriska tiderna i
Europa» (1926—27; utg. av K. Friis Johansen);
O. Frödin, »En svensk pålbyggnad från
stenåldern» (i Fornvännen 1910). H. R-h.
Pål Bårdssön, norsk prelat (d. 1346).
Studerade i Frankrike, återkom 1326 till Norge
och var 1327—33 den minderårige konung
Magnus Erikssons kansler. P. utnämndes
1333 till ärkebiskop i Nidaros, vilket ämbete
han förvaltade med stor kraft. I striden med
ärkebiskopen i Uppsala 1344 om avgifter från
n. Sverige drog P. kortaste strået. (J. J-n.)
Pålkem, lapska, el. V i 11 r ä s k, kapellby
i Gällivare socken, Lappland, vid
Västerbot-tensgränsen, 28 km n. ö. om Lakaträsks
station på Malmbanan. Inv. ofta trespråkiga
(finsk-, svensk- och lapsktalande). 1926
invigdes här en Norrbottens läns arbetsstuga
för 40 barn, den dittills största i länet, och
1929 i anslutning därtill en försöksgård för
jordbruket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
