Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
Pärk—Pärlemorfjärilar
328
fick döma över dem. Kronvasallerna bildade
en högsta domstol (fr. cour des pairs), vars
medlemmar i Frankrike kallades pairs de
France. Vid kapetingernas trontillträde 987
funnos i Frankrike blott 6 pärer; antalet
ökades sedan men minskades åter, då
konungamakten växte. Genom av Ludvig XIV
stadfäst sedvanerätt hade p. vid viktiga tillfällen
säte och stämma i parlamentet, Frankrikes
högsta domstol. Vid revolutionen 1789
slopades pärsinstitutionen men återinfördes 1814
genom inrättande av pärskammaren
(chambre des pairs), vars medlemmar
utnämndes för livstid (kungliga prinsar självskrivna);
ledamotskapet var ärftligt 1815—30. Konungen
fick 1831 rätt att utse livstidspärer, men även
denna pärskammare avskaffades 1848.
Skiss över pärkplan.
Pärk (lån från ett Ity. ord, motsv. holl.
perk, inhägnad; jfr gotländska fiskpärk,
fisk-sump), gotländskt bollspel. Två varianter
av p. äro i bruk, b a k p ä r k (den
vanligaste) och frampärk el. puttpärk
(på s. och ö. Gotland). P. har sitt namn efter
en på marken av ribbor el. snören bildaa
rektangel, som kallas »pärk» (omkr. 2,3oXO,so
m). Den anlägges på en täml. stor öppen,
jämn plats, ofta en äng, och utgör det centrum,
kring vilket spelet rör sig. På 10—14 steg
framför p:s främre kortsida (»framstickan»)
utmärkes med en pinne el. en sten »stötan»,
och genom denna går parallellt med
framstickan den ursprungliga gränsen mellan »ute»
och »inne» (se bilden). Bollen består vanl.
av ett ullgarnsnystan, klätt med garvat
fårskinn, och mäter 8—9 cm i diam. Spelarna
bilda två lag, utemän och innemän, om vanl. 7
man vartdera; anförarna kallas »pärkkarlar»
(i allm. de skickligaste spelarna).
Innemän-nens pärkkarl tar plats strax bakom
bak-stickan. Utemännens anförare gör först ett
»kashugg», d. v. 3. slår med handen bollen i
en båge för att få den att taga mark inom p.
Lyckas detta, skall innemans pärkkarl efter
bollens första uppstudsning driva den tillbaka
med någondera handen el. med en spark.
Utemän stå färdiga att på samma sätt
mottaga den, och så »bäddras» bollen fram och
tillbaka, tills någon dabbar sig. Blir bollen
då liggande i utemål, får nästa uteman göra
sitt kashugg, en ny bollning följer, och så
fortsättes, tills varje uteman gjort sitt hugg,
varefter de två lagen växla plats. Om den
fram .och åter drivna bollen blir liggande i
innemål, ha därmed utemän tagit en »kas»,
där bollen stannar; en pinne nedstickes på
detta ställe, och genom denna går den nya
gränsen. Utemännens angrepp går alltid ut
på att framflytta gränsen, göra en »bättre
kas». Den bästa är »kas i baken», då bollen
stannar bakom p:s baksticka; även i detta
fall växla ute och inne. De nya innemännen
ha att försvara den kas de vunnit mot de
nya utemännens »vinsthugg». Det lag, som
efter en omgång erövrat bästa kas, har
vunnit 10 poäng. Så fortsättes omgång efter
omgång; det lag, som först uppnått 40 poäng,
har vunnit en p., och det lag, som vunnit två
p. av tre, är segrare. Frampärk spelas efter
något annorlunda regler. För p. liksom för
de övriga gotländska folklekarna
(varpkastning, stångstörtning m. fl.) finnes en särskild
organisation, Föreningen gotländsk
idrott, stiftad 1912, som bl. a. anordnar
årliga tävlingar i p. — P:s ursprung är ej
fullt klarlagt. Linné såg spelet under sin
gotländska resa och säger sig aldrig förr på
fastlandet ha sett detta spel, »som är så
allmänt på Gotland och i Holland». Den
gotländske prästen L. N. Neogard (d. 1758)
skriver: »När holländarna hit komma, spela de
detta bollspel på samma sätt». P:s
holländska förekomst betygas ytterligare av Erasmus
av Rotterdam, som i sina »Colloquia» skildrar
ett pärkliknande bollspel. — Litt.: A. T.
Snö-bohm, »Gotlands land och folk» (2:a uppl.
1897); C. J. Bergman, »Gotländska skildringar
och minnen» (2:a uppl. 1901); A. Klint, »Det
gotländska pärkspelet» (i Almanack för
Ungdom 1907); E. Nyberg, »Några gotländska
folklekar» (1922). Å. S-n.
Pärl (H a 1 v c o r p u s), boktr., kägel om 5
typografiska punkter, en bland de minsta
brukliga boktryckstyper (ex.: Päri).
Pärlbandsalg, bot., se Batrachospermum.
Pärlbåt, Pärlbåtssnäcka, zool., se
Bläckfiskar och N a u t i 1 u s.
Pärlemor, det innersta skiktet av
musslornas skal. Ytterst består detta av en av
organisk substans bildad hinna. Innanför denna
ligga två av kalciumkarbonat (jämte några
procent organiska ämnen) bildade lager, av
vilka det inre är pärlemorskiktet. Detta är
uppbyggt av många på varandra liggande,
ytterst tunna skikt, i vilka ljuset brytes,
varvid genom interferens den färgskiftande
»pärlemorglansen» uppkommer. Tekniskt
användbar är huvudsaki. p. av den äkta pärlmusslan
(se d. o.). Namnet p. häntyder på att
pärlemorskiktet under vissa omständigheter kan
ge upphov till pärlor. T. P.
Pärlemorfjärilar, Argy’nnis,
dagfjärils-släkte. Vingarnas översida är rödgul med en
mängd i tvärrader ordnade svarta fläckar,
undersidan däremot är mycket olika hos olika
arter och har rader av fläckar, som bilda
mörkare och ljusare tvärband. Hos somliga arter
äro de ljusa fläckarna silver- el.
pärlemorglän-sande, hos andra ha blott enstaka fläckar
matt glans, hos ännu andra äro de gulvita,
gula el. brungula. — Larverna ha sex rader
taggiga tornar på ryggen och leva vanl. på
Viola-arter. I Sverige finnas 14 arter, av
vilka de vanligaste äro den stor fläckiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
